diff --git a/level1/SWE11729834_Sandel.xml b/level1/SWE11729834_Sandel.xml index b2d2c54..203d5f0 100644 --- a/level1/SWE11729834_Sandel.xml +++ b/level1/SWE11729834_Sandel.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -907,7 +904,7 @@

Ivar dröjde med svaret. Ett egendomligt leende spelade kring hans läppar medan han med ett nästan omärkligt skelande såg på Edith, som hade sin uppmärksamhet fäst vid gåvan. Men när hon så fångade hans blick, bytte den genast uttryck, blev öppen och dristig.

– En och fyra, svarade han lugnt.

Genast orden gått över hans läppar, var det som om han ryggat inför en fara, och det var med fällda ögonlock han avvaktade vad som skulle komma. Men vid Ediths svar samlade han sig i hast till ett uttryck av oförställt hån.

-

– En och fyra, upprepade hon förbluffad och synbarligen utan begrepp om ordens verkliga betydelse. En och fyra! Försök inte. Jag låter inte narra mig så lätt.

+

– En och fyra, upprepade hon förbluffad och synbarligen utan begrepp om ordens verkliga betydelse. En och fyra! Försök inte. Jag låter inte narra mig så lätt.

– Liten oskuld!

Hans ton sårade Edith, han förekom dock varje ogillande utlåtelse, genom att hjärtligt säga, i det han gav hennes arm en smeksam tryckning: Bry dig nu inte om vad den kostar. Ingenting är gott nog åt dig, tycker jag. Jag hoppades också att du skulle bli glad ... Hans röst hade fått en anstrykning av bitterhet och med utmärkt maskering spelade han nu förorättad. Och i detamma låg vägen klar för den unga kvinnan. På det älskligaste sätt sökte hon gottgöra sitt förmodade fel och det var till sin stora glädje, hon fann Ivar mycket villig att försonas.

Så snart kaffet var drucket, beredde de sig till avfärd. Men det skulle bli ännu ett uppehåll. Medan Edith rullade samman täcket för Ivar att bära, framkastade han litet vårdslöst:

@@ -1823,7 +1820,7 @@

– Det har pappa sagt så länge.

– Om söndag, det lovar jag dig. Far dök beslutsamt ned i tidningsspalterna för att komma undan sin flickunges bedjande ögon.

Emellertid gick det skralt för honom att få sammanhang i det han läste. Han måste oupphörligt se från raderna till det blonda lockhuvudet, som var böjt över bibliskan. Stjärnblomster, tänkte han, stjärnblomster ... Och för sin inre blick såg han den lilla stuga, i vilken han under en kort frist från det uppslitande brödjäktet fått framleva några ljuvliga sommarveckor, såg rabatten ... Så barnsliga han och Ruth då varit! Han måste le. Storstadsbarn, som de båda voro, hade de inte förstått sig på sådd och plantering stort mer än en ångvält. Men så hade Ruth fått litet frö, och de strödde ut det i jorden, så gott de förstodo, vattnade och, du store, vad de varit nyfikna, hur det skulle gå med deras arbete. Deras första tanke på morgonen var att se efter, om något grönt syntes. Och äntligen stack där upp en fin grön brodd, och sen ... och sen ... Ja, en vacker dag fanns där en vajande luftig här av vita stjärnor.

-

Månader efter i ett mörkt kyffe med utsikt åt en svartgrå brandmur hade Vera första gången sett ljuset. Och när han såg den lilla vita varelsen vid sin hustrus bröst, gav han henne i sitt hjärta namn efter sommarens väna blomsterminne – stjärnblommorna.

+

Månader efter i ett mörkt kyffe med utsikt åt en svartgrå brandmur hade Vera första gången sett ljuset. Och när han såg den lilla vita varelsen vid sin hustrus bröst, gav han henne i sitt hjärta namn efter sommarens väna blomsterminne – stjärnblommorna.

Ja, det var då, det! fortfor far i sin tankegång och suckade vid minnet av rabatten. Nu var han ju bliven en mer insiktsfull blomsterodlare, men ett par meter jord – ah, det var att önska det oupphinneliga.

– Vad funderar pappa på? Frågade Vera plötsligt. Pappa har tittat på mig en lång stund.

– Hm ... Detta var fars enda svar och så gömde han sig leende bakom tidningen.

diff --git a/level1/SWE1175632_Steenhoff.xml b/level1/SWE1175632_Steenhoff.xml index bd1216d..49e2eb5 100644 --- a/level1/SWE1175632_Steenhoff.xml +++ b/level1/SWE1175632_Steenhoff.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1205720_Malling.xml b/level1/SWE1205720_Malling.xml index efb4954..b9604a3 100644 --- a/level1/SWE1205720_Malling.xml +++ b/level1/SWE1205720_Malling.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1256126_Lagerlof.xml b/level1/SWE1256126_Lagerlof.xml index fa0f354..a712e8a 100644 --- a/level1/SWE1256126_Lagerlof.xml +++ b/level1/SWE1256126_Lagerlof.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE13553440_Strindberg.xml b/level1/SWE13553440_Strindberg.xml index 985872c..5aa1f04 100644 --- a/level1/SWE13553440_Strindberg.xml +++ b/level1/SWE13553440_Strindberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1461421_Sandel.xml b/level1/SWE1461421_Sandel.xml index 4c7c219..9061425 100644 --- a/level1/SWE1461421_Sandel.xml +++ b/level1/SWE1461421_Sandel.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -1617,7 +1614,7 @@

»Alla pojkar tycker att Lur – »

»Tyst, Gunnar! Ingen anständig människa talar om skit vid bordet», avbröt Erik kärft.

-

Den hårdnackade striden, förd av arbetarna med en nobless, som väckte den civiliserade världens beundran, slöt med seger för kapitalismens målsmän – ytligt sett.

+

Den hårdnackade striden, förd av arbetarna med en nobless, som väckte den civiliserade världens beundran, slöt med seger för kapitalismens målsmän – ytligt sett.

Nederlagets dag, oförglömmelig, ristad i själarna med eld.

Birgit Sänke stod utanför en cigarraffär och läste om stridens avblåsning. Hon var dödsvit, och en spasmodisk darrning kom hennes huvud att runka. Hon stod i det främsta ledet av en tät och mulen klunga män. Förbannande eller hopbitet tysta – alla hade de vid munnen en fåra, som icke funnits där före stridens utbrott. Ah, detta spår av slagfältets marter, av uppgivelsens kval, av nesan, ångesten! Tiden och växlande intryck har utplånat det hos mängden, men eldsjälarna, de oförsonliga, rättsträngtande, de skola bära det till sin död, skarpt framträdande, då minnet om kampen sliter i hjärtats fibrer ...

@@ -1887,7 +1884,7 @@

Vad är det han ser! Drömmer han än!

En enda blick av omätlig häpnad – så sökte hans ögon golvet, han krängde på överkroppen, ansiktet blev blodrött.

Knut stod vid bordet. Hans händer knötos. Goda föresatser om ett behärskat uppträdande inför den forna kamraten hade fattats av både Arvid och honom själv, men vid åsynen av förrädaren brusto de som såpbubblor för en orkan. Knuts blickar skuro som blåblanka knivar i Lurs ansikte, isande förakt spelade om hans mun. Arvid hejdade sig med nöd från att spotta; den lilla tösen, som klängt upp på hans knä och satt lekande med hans urkedja, uppfattade dock avsikten och såg på honom med undran. Tystnaden i rummet var sargande, hemsk.

-

Ett stön ... Konvulsiviskt vridande händerna stod Lurs hustru stödd mot kakelugnen, hennes magra kinder ömsom blåstes upp och sjönko in under hennes korta, häftiga andetag, blickarna irrade ångestfullt, vädjande, besvärjande, mellan maken och de främmande. Barnen trängde sig närmare varandra, ett av dem sprang fram till modern och hakade sig fast i hennes kjol. Men tösen på Arvids knä satt trygg och lekte. Urkedjan klingade sprött mellan hennes fingrar, och så: »Snälla farbror, får jag en slant till ett fralla!»

+

Ett stön ... Konvulsiviskt vridande händerna stod Lurs hustru stödd mot kakelugnen, hennes magra kinder ömsom blåstes upp och sjönko in under hennes korta, häftiga andetag, blickarna irrade ångestfullt, vädjande, besvärjande, mellan maken och de främmande. Barnen trängde sig närmare varandra, ett av dem sprang fram till modern och hakade sig fast i hennes kjol. Men tösen på Arvids knä satt trygg och lekte. Urkedjan klingade sprött mellan hennes fingrar, och så: »Snälla farbror, får jag en slant till ett fralla!»

Den lilla rösten, barnarösten, bedjande, förtroendefull ...

Knut vände sig om, han mötte Arvids blick, och nu lyste endast manlig godhet i bådas drag. Han tog fram sin plånbok och sade vänd till Lur:

»Kamraterna har fått veta, att Lur har det bekymmersamt, och de vill gärna hjälpa. De ha samlat in lite slantar på en lista, och det är för att lämna dem, som Arvid och jag har kommit hit.»

diff --git a/level1/SWE14662244_Ljungstedt.xml b/level1/SWE14662244_Ljungstedt.xml index 11b3f13..4ed3395 100644 --- a/level1/SWE14662244_Ljungstedt.xml +++ b/level1/SWE14662244_Ljungstedt.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -243,7 +240,7 @@

Ödet eller verkligheten är imellertid en större skapare, en mera vild fantast än någon annan och visar ofta, att det icke nödvändigt behöfves susande skogar, grottor och pittoreska dalar för att framställa gripande scener, eller rättare sagdt, under ytan af de flesta händelser ligger alltid en viss romantik, om man endast vill forska derefter, och den, som här inträffade, några dagar innan den unge magistern i Lund mottog underrättelsen om sin mors död, var en af dem, som för den förvånade betraktaren utbreder några af de många gömda vecken i den brokiga, konstigt hopvecklade duk, som vi kalla menniskosjälen.

Det var den bråksamma tiden före jul, då invånarne i de skånska prestgårdarne, i synnerhet den tiden, lade all sin ära och nit uti att tillreda så ”möen mad” och så ”flottig mad”, att man dermed skulle kunnat förderfva alla magar i Småland.

Klockan var tio på qvällen, det var ett gement väder, blåsten hven om knutarne och förde allt imellanåt en halmsudd ifrån taken eller en risqvist från det tomma storkboet, som på spetsen deraf trotsade stormen, snöflingor blandade sig med det nedströmmande regnet, och mörkret låg tungt och tjockt öfver nejden.

-

I prestgårdens båda flyglar lyste, oaktadt den sena timmen, ännu ljus, och från den vestra hördes ofta skratt och prat genom det otäta fönstret, ty drängar och pigor tillsammans voro derinne sysselsatta att plocka gäss, uppmuntrande sig allt imellanåt med öl och ”feddamadar”.

+

I prestgårdens båda flyglar lyste, oaktadt den sena timmen, ännu ljus, och från den vestra hördes ofta skratt och prat genom det otäta fönstret, ty drängar och pigor tillsammans voro derinne sysselsatta att plocka gäss, uppmuntrande sig allt imellanåt med öl och ”feddamadar”.

Genom springorna mellan den lilla snäfva lärftsgardinen för gafvelfönstret i den östra flygeln såg man äfven ljussken, ty här var prostens enskilda studerkammare, och det var ingenting ovanligt att finna honom uppe till långt på natten, isynnerhet en lördagsqväll.

Den gamle prosten Jöns Grip satt här inne framför den föga trefliga brasan af bokved eller ”bränne”, som brann med en långsam och tynande eld i den breda spiseln, hvars hela framsida var svärtad af röken, som hängde lik en prestkappa öfver den hvita kalkrappningen.

En hög med torf låg nedanför för att underhålla elden i det kyliga och otrefliga rummet, som pryddes af stora dammiga bokhyllor, ett stort svart skrifbord, några klumpiga skinnklädda stolar, ett par stirrande porträtter af prostens förfäder med kalotter, biblar och ringkragar, ty slägten var gammal, och ett par af Skånes pastorat hade son efter far i flera generationer tillhört dem, alltsedan skåningarne voro danskar.

diff --git a/level1/SWE1498004_Hansson.xml b/level1/SWE1498004_Hansson.xml index 3485990..80e782e 100644 --- a/level1/SWE1498004_Hansson.xml +++ b/level1/SWE1498004_Hansson.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1524996_Bergman.xml b/level1/SWE1524996_Bergman.xml index c888803..33f238d 100644 --- a/level1/SWE1524996_Bergman.xml +++ b/level1/SWE1524996_Bergman.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1542694_Bremer.xml b/level1/SWE1542694_Bremer.xml index a7c780a..2564ec9 100644 --- a/level1/SWE1542694_Bremer.xml +++ b/level1/SWE1542694_Bremer.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -225,7 +222,7 @@

«Hon skall ej heller brygga en enda droppa åt er, otäcka norrskar, ty ni ha hvarken förnuft, eller vett, eller smak, eller«.....

Ut ur brygghuset flög Susanna i högsta vredesmod, i det hon slog omkull en bägare med öl, som Harald under striden fyllt i åt sig, men som han i stället skulle fått öfver sig, om han icke frälsat sig genom ett skutt.

Mot aftonen samma dag se vi de stridande drabba tillsammans på

-

Loftet.

+

Loftet.

«Är ni ännu ond?« sade Harald skämtsamt, i det han stack in hufvudet genom dörren till det loft, der Susanna, med vigten och värdigheten af en äkta visthusregentinna, satt på en mjöllår, såsom på sin thron, hållande i handen en spira af de verldsbekanta korfkryddorna, timjam och mejram och basilika, dem hon delade i små knippor, under det hon kastade pröfvande blickar omkring sig, i sitt väl ordnade rike.

Brödlårarne gapade öfverfulla efter det nyss förrättade hafrebrödsbaket; fläskkorfvar och skinkor hängde saftfulla ned från taket, äfvensom stora knippor af torr fisk; påsar med allahanda grönsaker stodo på sina hyllor, m. m., m. m.

Harald såg sig äfven omkring på «loftet« med en kännares blick, och sade, ehuru han ej ännu fått svar på sin fråga:

@@ -276,7 +273,7 @@

Foss.

Harald berättade gerna och berättade utmärkt väl; – en glad och vacker gåfva, som man ofta träffar i Norge inom alla klasser, så hos män som hos qvinnor, och som de tyckas ha ärft af sina förfäder skalderna; – han var dessutom väl bevandrad i Fjellbygden, dess naturmärkvärdigheter och dess legender.

Och det är ur den egentliga Fjellbygden, som folkpoesiens skönaste blommor i Norge upprunnit, likasom ur dess hjerta. Sagans och hedna-ålderns tider ha lemnat här sina jätte-spår.

-

Elfven och fjellet ha sina traditioner om troll och förvandlingar; jettegrytorna ljuda i bergen och bautastenar resa sig öfver kämpar, som «spändt bälte» och fallit i envigeskamp. Från Hallingdalen utgick den norska national-polskan Hallingen, och endast Hardanger-felan (Hardangerfiolen) kan rätt angifva dess vilda, underliga rythm. Skönast äro de minnesblommor, dem den kristna forntiden födde, och den eviga snön på urbergens tinnar är icke oförvanskligare än dessa oskyldiga rosor vid deras fot. Så länge Gausta står och Rjukan sjunger sin thordönssång, skall Mari-Stien minnas och dess saga af fröjd och sorg omtalas; så länge Folgefondens ishaf hvilar öfver dess stumma, dystra hemlighet, så länge skall grönskas den lilla ön, som säges evigt begjutas af trogen kärleks tårar.

+

Elfven och fjellet ha sina traditioner om troll och förvandlingar; jettegrytorna ljuda i bergen och bautastenar resa sig öfver kämpar, som «spändt bälte» och fallit i envigeskamp. Från Hallingdalen utgick den norska national-polskan Hallingen, och endast Hardanger-felan (Hardangerfiolen) kan rätt angifva dess vilda, underliga rythm. Skönast äro de minnesblommor, dem den kristna forntiden födde, och den eviga snön på urbergens tinnar är icke oförvanskligare än dessa oskyldiga rosor vid deras fot. Så länge Gausta står och Rjukan sjunger sin thordönssång, skall Mari-Stien minnas och dess saga af fröjd och sorg omtalas; så länge Folgefondens ishaf hvilar öfver dess stumma, dystra hemlighet, så länge skall grönskas den lilla ön, som säges evigt begjutas af trogen kärleks tårar.

Hur det är, – de som skrifva sången och sagan med sina egna lif, som uttala tillvarelsens djup i gerningarnes tysta men mäktiga språk, de äro de verkliga författarne, de första skalderne på jorden. I andra ordningen komma de, som berätta hvad dessa lefvat.

När dagens arbete var slutadt, och Fru Astrid åter ingången i sina rum efter en lätt aftonmåltid, var det Haralds stora nöje att för Susanna läsa eller berätta historier, medan hon sydde eller lät sin spinnrock surra om, ofta i munter täflan med Larina och Karina, under det eldens flammor dansade på hällen och kastade sina varma och glada dagrar på de församlades gestalter. Harald tyckte oändeligen om att ha Susanna till åhörarinna, att höra hennes utrop af barnslig förskräckelse och förvåning, eller hennes hjertliga skratt, eller ock se hennes tårar, vid hans ömsom muntra, ömsom sorgliga berättelser.

Huru djupt greps ej Susannas känsla af historien om Mari-Stien, denna stig öfver fjellet, vid brädden af Rjukan-forsens afgrund, som ännu i dag vandrarena gå med bäfvan och som en ung flicka påfann, ledd af kärlekens mod. Det var på denna stig, som Vestfjordalens sköna Mari med lätta och säkra fjät gick sin barndomsvän och älskare, Ejstein Halfvordsen till mötes. Men hennes faders girighet skiljde de båda, och bevekt af Maris tårar och böner måste Ejstein fly, för en lömsk rivals anfall mot hans lif. År gingo om, och Mari var ståndaktig i sin tro. Hennes far dog: Ejstein hade genom tapperhet och ädelmod gjort sin fordna fiende till sin vän, och de älskande skulle, efter en lång skilsmässa, åter mötas, för att icke skiljas mer. Ejstein hastade på Maristiens ginväg sin älskade till mötes. Länge hade hon väntat honom. Hon såg honom komma och hans namn undfor henne med ett glädjerop. Han såg henne; – häftigt räcktes hans armar, liksom hela hans själ, mot henne, och han glömde – att han ej hade vingar. Han störtade ned, och Rjukan slukade honom i sitt skummande djup.

@@ -293,11 +290,11 @@

Genom Harald blef Susanna äfven bekant med Norges Konunga-sagor, med Olof Haraldsens (Bloddöparens) bedrifter, med den ädlare Olof Tryggvesons, och hörde med beundran om Kung Sverre, han med den lilla kroppen och den stora, sannt konungsliga själen. Det smickrade äfven något hennes qvinliga fåfänga, att se qvinnor så betydande i Norges äldsta historia, att se den stolta bonde-dottern Gyda vara orsaken till Harald Haarfagers hjeltebragder, som först gjorde Norge till ett konungarike, och fast «Gunild Konungamoders» gerningar väckte hennes afsky, tyckte hon dock om att se en qvinna, genom sin andes öfvermagt, beherrska sju konungar och leda deras handlingar.

Dystrare taflor gåfvo borgare-krigen, som läto «blodilning på blodilning» gå genom landet och i hvilka det slutligen «blödde bort sin frihet.»

Smultronplantan blommar nu i gruset af de fordna borgarne, och öfver de blodsköljda fälten växa gyllene skördar,

-«Som ärret växer öfver slutna sår.» +«Som ärret växer öfver slutna sår.»

Ett mildare slägte står på «Blodyxas» jord, blickande klart och hoppfullt mot framtiden, medan det gerna, ur sina lugna, sköna dalar lyssnar till forntidens minnen;

«Og over Højen staar den gamle Steen Hvor Sagnet svæver som en kvadfuld Lærke -Med Morgenlysning paa de dunkle Fjær.» +Med Morgenlysning paa de dunkle Fjær.»

Ett ämne för samtal och strid emellan Harald och Susanna, var äfven den bleka Öfverstinnan, deras matmoder. Så fort fråga blef om henne, fick Haralds uppsyn något mycket allvarligt, och på Susannas ifriga frågor om hvad han visste om henne, svarade han blott: «hon skall ha varit mycket olycklig!» Men när nu Susanna bestormade honom med frågor om denna olycka, hvaruti den bestod? om man ej på något vis kunde hjelpa henne? – Susanna kände sig färdig att vända upp och ned på verlden derföre – – då begynte Harald berätta – en historia! :..

Berättelser om fruar, mäktiga och märkvärdiga i sina dalar, äro icke sällsynta i Norge. Man känner den om frun i Hallingdal, kallad «Roppefrun,» och som var så präktig att hon åkte med elgdjur; man har den om rika fru Belju, äfven i Hallingdal, som byggt Næs kyrka, och som lät med hjelp af eld och smör spränga Beja-klev, så att deröfver kunde bli väg, hvilken väg än i dag kallas Smör-Kleven; man berättar om Solbergsfrun och Sköndalsfrun och deras stora tvist om ett svin och den falska ed, som en af dem svor i rättegången derom, och vid alla dessa fruar häftar den sägen, att presten ej tordes låta ringa samman, förrän den mäktiga frun ankom till kyrkan.

@@ -349,7 +346,7 @@ Nedbøjede Moder! Din Herligheds Minde Dog aldrig skal svinde – – Tacknemmelig Verden skal komme ihu, -At Gustavs Moder var Du! +At Gustavs Moder var Du!

Ja, visst var allt detta ett himmelrike för Susannas känslor, men rösten som talade så väl, rösten som försvarade Sverige, rösten som nedkallade detta himmelrike, den rösten verkade ändå mer än allt annat på Susanna, ty den rösten var – Haralds! Susanna kunde ej tro sina öron, hon måste ta sina ögon till hjelp, och då hon ej mer kunde tvifla på, att hennes fäderneslands ädla försvarare var – Harald, då blef hon så öfverraskad och så glad, att hon så när begått en – dårskap, i sina känslors öfversvallning, om icke just i detta ögonblick, ett af de äldre fruntimren i sällskapet kommit till henne, och fört henne med sig till ett lugnare hörn af rummet, för att der i ro få fråga ut henne om allt, som hon ville veta. Denna fru hörde till den klass, (spridd i alla länder på jorden), som något liknar parasitväxten deruti, att den växer och blomstrar, genom den näring den suger af de plantor, på hvilka den fäster sig. Som denna fru hade brun klädning och bruna band i mössan, finna vi mycket lämpligt att kalla henne fru Brun. Susanna måste nu redogöra för fru Brun om sin slägt, sitt hem, alla sina förhållanden, hvarföre hon kom till Norge? Hur hon trifdes der? o. s. v. Härmed allt var Susanna temmeligen öppenhjertig, men när talet kom på hennes närvarande belägenhet och på hennes matmoder, blef hon mera förbehållsam. Äfven var fru Brun mindre angelägen att härvid fråga, än att berätta sjelf. «Jag har mycket väl känt öfverstinnan», sade hon, «i yngre dagar. Hon var ett ganska vackert fruntimmer, men alltid något stolt. Men jag låtsade icke derom, och vi voro mycket väl tillsammans. Man har sagt mig att jag nu borde göra visit på Semb, men ... jag vet icke, ... jag har ej sett henne, se’n hon blifvit så der underlig. Gud! kära vän, hur kan ni vara hos henne? Hon skall vara så fasligt mörk och ängslig!»

Susanna svarade med ett varmt beröm för sin matmoder, och sade att hon visserligen var sorgbunden och tycktes vara olycklig, men detta fästade Susanna blott innerligare vid henne.

«Olycklig!« återtog fru Brun, «ja, om det vore allt .... men gunås!«....

@@ -360,7 +357,7 @@

Blek af upprörda känslor, och så ifrigt som hon förr hade försvarat sitt fosterlands ära, försvarade Susanna nu sin matmoders oskuld. Men hon blef afbruten deruti af den vänlige värden, som kom att uppmana henne, att förena sig med den öfriga ungdomen till lek och dans. Men Susanna var så betagen af hvad hon fått höra, och längtade så mycket hem till sin matmoder, som hon kände sig älska mer än någonsin, nu då hon var så grymt förtalad, att hon bad att bli ursäktad från jullekarne och förklarade sin afsigt att resa hem. Hon ville dock ej taga Harald från sällskapet, utan ämnade oförskräckt fara allena. «Köra kunde hon, och vägen skulle hon nog finna.« Men knappt fick Harald aning om hennes afsigt, förrän han gjorde sig färdig att följa henne, och det var ej värdt för Susanna att sätta sig deremot. Värden och värdinnan deremot satte sig i sin hjertlighet mycket emot, att deras gäster skulle så snart lemna dem, och hotade dem med «Aasgaardsreija«, som om jultiden brukade vara å färde, och som skulle föra bort dem under vägen, om de blefvo vid sin oförståndiga föresats. De gjorde det likväl, och reste, följda ända till slädan af värdsfolket. Susanna tackade dem af rördt hjerta för all deras godhet, lofvade den älskvärda Thea att de skulle oftare se hvarandra, och kysste hjertligt den lilla Mina, som hängde sig vid hennes hals.

Knappt var Susanna i slädan och den emellan berg och skogar, förrän hon gaf sitt hjerta luft, genom att berätta för Harald den historia hon nyligen hört. Och hennes afsky var icke ringare än Haralds vrede, öfver sådant nedrigt förtal, och öfver de menniskor som utsprida sådana foster af deras egna mörka själar. Ja, han ifrade så häftigt öfver gamla fru Brun, och gjorde så hotande demonstrationer mot hennes välfärd, och hästen gjorde härvid så häftiga snedsprång och bugter, att Susanna blef angelägen leda samtalet på andra ämnen, och frågade Harald derföre hvad som menades med «Aasgaardsreija«, och hvarföre man hade velat skrämma dem med den.

Harald kom härvid i sitt vanliga lynne igen, och försäkrade Susanna att den ingalunda var att skämta med. «Aarsgaardsreija,« berättade han, «utgöres af de andar, som icke äro nog goda att förtjena himmelen och icke heller nog onda att komma till helvetet; den utgöres af drinkare, fina bedragare, med ett ord af alla dem, som för en eller annan orsaks skull ha förskrifvit sig till hin onde. De måste derföre till straff rida omkring ända till verldens slut. I spetsen för färden rider «Guro-Rysse«, eller «Reisa-Rova«, som kännes igen på sin långa svans. Efter henne följer en stor skara af båda könen. Hästarne äro kolsvarta och deras ögon lysa i mörkret som eld. De styras med glödande jernbetsel, rida såväl öfver vatten som öfver land, och ryttarnes vilda halloh, hästarnes fnysande, jernbetslens skrammel förorsaka ett buller, som höres på långt afstånd. Der de kasta sadeln öfver taket, der måste en menniska dö, och der de förnimma att slagsmål och dråp skall inträffa, der komma de in och sätta sig på hyllan öfver dörren och väsnas och skratta i mjugg. När man hör Aasgaardsreija komma, bör man genast kasta sig ned framstupa på marken, och låtsa som om man sof, ty om man ej gör det blir man oppsnappad af färden, och blir kastad vanmäktig, på något ställe, långt ifrån det der man befinner sig. Ofta blir man derefter för hela sin lifstid tungsinnig och sjuklig. Men den dygdige, som vid färdens ankomst genast kastar sig ned, har intet att befara, utom att hvar och en af det luftiga sällskapet spottar på honom. När färden är förbi, så spottar man igen, och så är det förbi med den saken.«

-

Harald tillade, att denna färd vanligen var ute om julen, och att ingenting var möjligare, än att de ännu denna afton kunde råka ut för den, och i så fall var intet annat för Susanna att göra, än att hastigt stiga ur slädan och kasta sig «Næsegrus« till marken, med ansigtet i snön tills den vilda skaran vore förbi .

+

Harald tillade, att denna färd vanligen var ute om julen, och att ingenting var möjligare, än att de ännu denna afton kunde råka ut för den, och i så fall var intet annat för Susanna att göra, än att hastigt stiga ur slädan och kasta sig «Næsegrus« till marken, med ansigtet i snön tills den vilda skaran vore förbi .

Susanna förklarade väl, att hon alls icke trodde på den historien, men Harald sade så allvarsamt, att hon en dag torde få erfara att den hade sin riktighet, och Susanna var af naturen så böjd att tro på det underbara, att hon som oftast, särdeles i de trånga dalpassen, riktade sin blick mot höjden, halft fruktande, halft önskande att få se de svarta hästarne med eldögon och glödande betsel, men endast klara stjernor sågo ned på henne, då och då fördunklade af norrskenen, som hviftade sina glänsande, flygtiga slöjor öfver himlahvalfvet.

Framme vid Semb, sågo de det vanliga matta ljusskenet från öfverstinnans fönster. Susannas hjerta upprördes härvid, och med en djup suck sade hon: «Ack hvad denna verlden är elak! Att så lägga sten på börda och göra olyckan till brott! Hvad, hvad kunna vi göra för att skydda henne mot illskans anfall?«

@@ -436,9 +433,9 @@

VELHAVEN.

Maj skrider framåt och närmar sig Juni. Från sina «Reden» i de luftiga löfkransade grottor, som moder natur beredt dem i höga ekar och askar, sända stararne ut sina djupa, ljufva hvisslingar, sina kärleksfulla drillar. Sång och vällukt fylla Norges skogar. Bondflickan vandrar med kreatursflocken upp till Sæterdalarne, sjungande gladt:

«At drage til Sæters er sælt og godt, -Kom Bøling min! +Kom Bøling min! Kom Koe, kom Kalv, kom Stort og Smaat! -I Qveen ind!» +I Qveen ind!»

Vårarbetet slutades, skördarne växte i himmelens hägn. Harald hade nu mera tid ledig och mycket deraf egnade han åt Susanna. Han lärde henne känna dalens blomster, deras namn och egenskaper, och var lika road af hennes rådbråkning af de latinska namnen, som uppbyggd af den hastighet, med hvilken hon uppfattade och använde deras ekonomiska och medecinska nytta.

Dalen och dess skönheter blefvo henne allt mer bekanta och kära. Hon gick nu åter om mornarne ner till källan, der daggskålarne och silfverörten så ymnigt växte, och lät den fjädrade skaran bada och förlusta sig. Och om Söndagseftermiddagarne gjorde hon ibland en vandring till en lund af ekar och vilda törnrosbuskar vid foten af ett berg, krystallberget kalladt, och som i aftonsolens strålar glimmade i underbar glans. Ibland följdes hon dit af Harald, som berättade många underbara sagor om Huldran, som bodde i berget, om Dvergarne som tillverkat de sexkantade krystallerna, hvilka derföre kallas «Dvergsmide», om «de underjordiskes» verld och väsen, sådan gamla dagars rika fantasie skapat den, sådan den ännu dunkelt fortlefver i de nordiska folkens tysta tro. Susannas lifliga sinne uppfattade detta med största interesse. Hon drömde sig in i bergets sköna krystall-salar, tyckte sig höra Neckens sång i elfvens brus, och träd och blommor blefvo för henne mer sköna, mer lefvande, när hon tänkte sig Elfvor och Vettar tala genom dem.

Ur det prosaiska af hennes lif och verksamhet uppsteg en blomma af poesi, halft verklighet, halft saga, som spred en ljuf glans i hennes själ.

@@ -465,7 +462,7 @@

«Men om hon icke vill?»

«Icke vill? Jag vill råda henne att vilja, jag. Och vill hon icke med godo, så skall hon med ondo. Jag tål icke olydnad, jag, och det tänker jag lära henne på ganska allvarsamt sätt. Och vill hon icke erfara det, så råder jag henne att stiga opp klockan sex, koka mitt kaffe och hemta mig det på sängen.»

«Nej, sådant har jag aldrig hört! Ni är den allra .... Gud nåda hustrurna i detta ohyggliga land!»

-

«Och god mat skall hon laga mig alla middagar, eljest – blir jag ej god! Och hon må icke komma med «fattig Leilighed» mer än en gång hvar fjortonde dag, och då vill jag att den skall smaka rikt.»

+

«Och god mat skall hon laga mig alla middagar, eljest – blir jag ej god! Och hon må icke komma med «fattig Leilighed» mer än en gång hvar fjortonde dag, och då vill jag att den skall smaka rikt.»

«Vill ni ha rik mat, så får ni äfven bestå rikligt till hushållet.»

«Det tänker jag ej ta mig af! det får min hustru sörja för. Hon får skaffa förråderna till hushållet hur hon kan.»

«Jag hoppas att ni aldrig får er en hustru, eller ock att ni får en riktig Xantippa!»

@@ -525,8 +522,8 @@

Det var en skön sommarafton. Genom de öppnade fönstren i «Dagligstuen» inströmmade den ljufva sommarluften med dofterna af höet, som nu låg på slag i dalen. Vid ett bord lagade Susanna till det rykande théet, som Norrmännen älska nästan lika mycket, som Engelsmännen; vid ett annat satt fru Astrid med Harald och Alette, sysselsatta med det nyss utkomna vackra verket: «Snorre Sturlesons Norska Konungasagor», öfversatta från Isländskan af J. Aal. Fjerde häftet af arbetet låg framför Harald, uppslaget vid afdelningen: «Vinlands Opdagelse». Han hade just läst högt herr Aals intressanta inledning till Erik Rödes och Karlefsnes sagor, och fortgick nu att läsa dessa två sagor sjelfva, som innehålla berättelserna om Amerikas första upptäckt, och af hvilka vi här lemna ett kort sammandrag.

«I slutet af tionde århundradet, vid den tid då norrmännen med krigiska vikingatåg hemsökte södern, och kristendomen med fridens evangelium sökte sig upp emot Norden, lefde på Island en ansedd man vid namn Herjulf. Hans son hette Bjarne och var en rask ung man. Tidigt stod hans håg till resor och äfventyr. Snart äfven fick han sig eget skepp att föra, och for dermed utomlands. När han en sommar återkom till sina fäders ö, hade hans fader kort förut dragit bort till Grönland och hade bosatt sig der. Då stack genast Bjarne åter ut i sjön, sägande: att han efter gammal vana ville «taga vinterkost hos sin fader» och skulle styra till Grönland.

Efter tre dagars seglats, blåste en häftig nordostvind upp, åtföljd af stark dimma, så att Bjarne och hans manskap icke mer visste hvar de befunno sig. Detta räckte i många dagar. Derefter fingo de se solen och kunde urskilja «himmelshörnen». Då sågo de framför sig ett land, som var skogbeväxt och hade små höjder. Bjarne ville icke sätta i land der, emedan detta icke kunde vara Grönland, der han visste att stora snöberg skulle finnas. De seglade med sydvestvind åter, i tre dagar, och fingo sigte på ett annat land, som var bergigt och hade höga snöfjell. Men Bjarne ansåg icke heller detta vara Grönland, utan seglade vidare, till dess han ändtligen fann det land han sökte, och sin faders gård.

-

«På ett besök hos Erik Jarl i Norge, berättade Bjarne om sin färd och om de främmande länder han sett. Men folk tyckte, att han hade varit föga vetgirig som icke visste mera att säga om dessa länder, och det blef lagdt honom något till last! Erik Rödes son, Leif, ättlingen af en ansedd slägt, blef vid Bjarnes berättelse full af ifver att fullfölja upptäckten, och köpte af honom ett skepp, som han bemannade med tretiofem man, och stack så ut i sjön för att uppsöka det nya landet. Först kommo de till ett land fullt af snö och berg, och som tycktes dem vara «utan all herrlighet». Så fingo de se ett, hvars strand var af hvit sand och marken skogbevuxen . De seglade ännu längre vesterut, och kommo då till ett herrligt land, der de funno vindrufvor och mais, och det ädla trädet «masur«.

-

Detta land kallade de Vinland, och byggde hus der och blefvo der öfver vintern, som var så mild att gräset föga vissnade. Äfven voro dag och natt mera jemnlånga än på Island och Grönland. Och Leif var en stor och stark man af ett manligt utseende, samt förståndig och klok i alla stycken.»

+

«På ett besök hos Erik Jarl i Norge, berättade Bjarne om sin färd och om de främmande länder han sett. Men folk tyckte, att han hade varit föga vetgirig som icke visste mera att säga om dessa länder, och det blef lagdt honom något till last! Erik Rödes son, Leif, ättlingen af en ansedd slägt, blef vid Bjarnes berättelse full af ifver att fullfölja upptäckten, och köpte af honom ett skepp, som han bemannade med tretiofem man, och stack så ut i sjön för att uppsöka det nya landet. Först kommo de till ett land fullt af snö och berg, och som tycktes dem vara «utan all herrlighet». Så fingo de se ett, hvars strand var af hvit sand och marken skogbevuxen . De seglade ännu längre vesterut, och kommo då till ett herrligt land, der de funno vindrufvor och mais, och det ädla trädet «masur«.

+

Detta land kallade de Vinland, och byggde hus der och blefvo der öfver vintern, som var så mild att gräset föga vissnade. Äfven voro dag och natt mera jemnlånga än på Island och Grönland. Och Leif var en stor och stark man af ett manligt utseende, samt förståndig och klok i alla stycken.»

«Efter detta Leifs tåg vexte han till, så i anseende som i förmögenhet, och kallades allmänt «den Lykkelige.»

»Af de färder till det nya landet, som följde på Leifs, är Karlefnes den märkligaste, men dels hemsökte svåra sjukdomar de begynnande kolonierne, dels torde den nordbon egna hemsjukan ha dragit dem från Vinlands drufvor tillbaka till deras snöiga hem; visst är att de ingen varaktig bostad fingo i den nya verlden. Äfven blefvo de jemt anfallna af infödingarna, hvilka deras vapen icke voro mäktiga nog att afhålla.»

Emedlertid ha flera Isländska analister antecknat, att under hvart århundrade, ifrån Leifs upptäckt och ända till Columbus, har Amerika blifvit besökt af Norrmän. Bevis och minnen om deras färder ha vi endast i dessa berättelser, samt i den märkvärdiga stenen nu kallad: «Dighton writing Rock» vid stranden af floden Taunton i Massachusett, och hvars runor och hieroglyfer, sist aftecknade af Amerikanske lärde, är 1830 lemna vidare bekräftelse om berättelsernas sanning.

@@ -547,7 +544,7 @@

Harald erinrade sig blott dunkelt «den gamle Digter«, och så väl han som öfverstinnan bådo Alette att göra dem bättre bekanta med honom.

Alette kom icke ihåg hela skaldestycket, men gjorde reda för det väsendtligaste deraf i dessa ord:

«Det är vår. Den åldrige skalden vandrar «i Skov og i Enge« i de trakter der han förr sjungit, der han förr varit glad bland dem han gjort glada. Nu är hans röst bruten, hans kraft, hans eld förbi. Som en skugga af hvad han en gång var, går han omkring i den unga, lefnadsfriska verlden. Vårfåglarne samlas kring honom, hälsa honom välkommen med glädje och bedja honom taga harpan fram och vid den besjunga det nyfödda året, den leende våren. Han svarar:

- O kjærlige Sangere smaae! + O kjærlige Sangere smaae! Ej længer jeg Harpen kan slaae; Ej mere min Vaar sig forynger. Dysser den gamle Digter og synger; @@ -619,7 +616,7 @@

En stor del af Norge har sitt anlete liksom bortvändt från lifvet. «Den gamla Natten«, hon som fornverlden tänkte sig som alltings urmoder, håller här jettebarnet i sin mörka famn och sveper det hårdt, i trånga lindor, hvarutur det ej förmår utveckla sig till fröjd och frihet. Nordlandet med Finnmarken se icke solen på flera månaders tid hvart år, och vägarnes svårighet och fara stänger umgänget med den sydligare verlden. Nordpolens ande hvilar förtryckande öfver denna nejd, och när den derifrån andas ut öfver det sydligare Norge, i stilla Augusti-nätter, då vissna de halfmognade skördarne i dalarne och på slätterna, och hungerns isgråa anlete stirrar stelt från Nordanfjells på arbetsamma men olyckliga menniskoskaror. Hafvet bryter sig vid dessa kuster mot en spetsgård af skär och klippor dem polar-fåglarnes skaror med skri och skrän kringsvärma. Stormar afvexla med tjocka töcken. Klipporna långs med dessa stränder ha besynnerliga skepnader; än uppstiga de i torn, än likna de djur, än framvisa de gigantiska och ohyggliga menniskoprofiler, och man förstår väl huru folktron i dessa ser förstenade troll och jettar, och att våra förfäder i denna vilda ödemark förlade deras Jotunhem.

Och en dyster qvarlefva af hedendom vill ännu i dag icke lemna denna nejd. Den har frusit fast i menniskornas inbillning; den har förstenat sig i de hemska naturgestalter, som en gång gåfvo den lif. Evangelii ljus söker fåfängt skingra de tusenåriga skuggorna; den gamla natten qvarhåller dem. Fåfängt resa sig öfverallt på klipporna de heliga korsen; tron på trolldom och trollkonster lefver dock allmänt bland folket. Hexan sitter ondskefull i sin håla och blåser upp storm för sjöfarande, så att de må förolyckas; och gasten Stallo, en stor, svartklädd man, med staf i handen, vandrar omkring i ödemarken, och inbjuder den enslige vandraren, som möter honom, till en kamp på lif och död.

Lappen, nordens nomad, ströfvande fri med sin renhjord öfver odelta marker, framstår som ett romantiskt drag i detta lif, men det måste då ses på afstånd. På närmare håll slocknar all skönhet, i brännvinets dunster och Lappkåtans rök.

-

Långs med kusterna, bland klipporna och skären och på de hundratals öar, som omgifva denna strand, lefver ett folk af fiskare, som i kapp med sjömåsarne plöja hafvet. Natt och dag, vinter och sommar hvimla deras båtar på vågorna; genom hvinande storm, genom skummande bränningar ila de oförväget med sina lätta segel, för att ur hafsdjupet uppfånga silfverstimmen – landets största rikedom. Många uppslukas årligen af djupet, men mängden kämpar med elementerna och segrar. Så under den dagliga striden, utvecklas mången kraft, utöfvas mången hjeltemodig gerning , och folket hårdnar för farorna och döden, men äfven för all lifvets mildare skönhet.

+

Långs med kusterna, bland klipporna och skären och på de hundratals öar, som omgifva denna strand, lefver ett folk af fiskare, som i kapp med sjömåsarne plöja hafvet. Natt och dag, vinter och sommar hvimla deras båtar på vågorna; genom hvinande storm, genom skummande bränningar ila de oförväget med sina lätta segel, för att ur hafsdjupet uppfånga silfverstimmen – landets största rikedom. Många uppslukas årligen af djupet, men mängden kämpar med elementerna och segrar. Så under den dagliga striden, utvecklas mången kraft, utöfvas mången hjeltemodig gerning , och folket hårdnar för farorna och döden, men äfven för all lifvets mildare skönhet.

Likväl är det i denna hårda natur, som eiderfågeln är hemma, det är i dessa nakna klippor som den bygger sitt bo af dun plockadt från dess eget bröst, det silkesmjuka dun, som sedan sprides ut öfver verlden, att bädda varmt och mjukt åt menniskorna både i norr och söder. Huru mången lidande lem, huru månget tröttadt hufvud har ej fått sin hugsvalelse från Norges klippeskär!

På gränsen emellan Nordlandet och Finnmarken ligger staden Tromsö, dessa provinsers nu uppblomstrande medelpunkt. Det var här, som Alette skulle tillbringa sitt lif; det var här som kärleken beredde åt henne ett varmt och fridfullt bo, lik ejdern hemtande ur sitt eget bröst medlen att bereda ett mjukt läger i de hårda klippornas famn. Och sedan Alette skildrat för Susanna hvad som afskräckte henne från den nordliga flyttningen, dolde hon ej heller hvad som ljuft och mäktigt försonade henne med den; och Susanna begrep det mycket väl, när Alette läste för henne följande bref:

«Tromsö d. 28 Maj.

@@ -627,7 +624,7 @@

«Och du får icke tro, Alette, att här det materiella handels-interesset utesluter det för lifvets ädlare och finare bildning. Ibland de ett tusen menniskor, som utgöra stadens befolkning, kan man välja sig en interessant umgängeskrets. Vi ha äfven theater och många det bildade lifvets nöjen. Jag var i går på en bal, der det dansades hela natten, vid – dager. Den goda musiken, fruntimrens smakfulla klädsel och vackra dans, men framför allt umgängstonen, den hjertliga munterheten, lät några utlänningar, som voro närvarande, förvåna sig och sätta i fråga, om de verkligen här befunno sig under den sjuttionde breddgraden.

«Men vintern!« tycker jag mig höra dig ropa, «nog kan det gå an om sommaren, men den långa, mörka vintern?! Nå väl, min Alette, vintern – går rätt bra, när man älskar hvarandra, när man har varmt inomhus! Mins du, Alette, när vi förliden höst, tillsammans i Christiansand, läste i Morgenbladet följande utdrag af Tromsö tidning, af den fjortonde Oktober:

«Redan i flera dagar efter hvarandra ha vi haft snöyra, och i detta ögonblick sträfvar snöplogen att bana väg för kyrkvandrarne. Nattens och vinterns grafro breder sig med stormsteg öfver äng och dal, och blott några få kor vandra ännu, som gengångare, öfver de snötäckta markerna, för att hålla sin tarfliga måltid af de ännu icke öfversnögade trädens qvistar.«

-

«Mig behagade det lilla vinterstycket, men vid uttrycken «nattens och vinterns grafro« ryste du ovilkorligt och böjde ditt hulda, kära ansigte, med tillslutna ögon, mot mitt bröst. O, min Alette! så skall du göra framdeles, när fasan för mörkret och kölden griper dig; och vid mitt bröst, lyssnande till mitt hjertas slag, till min kärlek, skall du glömma de dystra bilder, som stå utanför ditt hem. Tillslut ögonen, slumra, älskade, medan jag vakar öfver dig, och sedan skall du med klarnadt öga och rödblommig kind blicka på natten och vintern, och känna att deras makt icke är så stor. O! visst kan kärleken – denna själens Gejser – smälta is och snö, hvar som helst på jorden, visst, der dess varma källor springa, kan ett södern uppblomstra, ja, uppe vid sjelfva nordpolen!

+

«Mig behagade det lilla vinterstycket, men vid uttrycken «nattens och vinterns grafro« ryste du ovilkorligt och böjde ditt hulda, kära ansigte, med tillslutna ögon, mot mitt bröst. O, min Alette! så skall du göra framdeles, när fasan för mörkret och kölden griper dig; och vid mitt bröst, lyssnande till mitt hjertas slag, till min kärlek, skall du glömma de dystra bilder, som stå utanför ditt hem. Tillslut ögonen, slumra, älskade, medan jag vakar öfver dig, och sedan skall du med klarnadt öga och rödblommig kind blicka på natten och vintern, och känna att deras makt icke är så stor. O! visst kan kärleken – denna själens Gejser – smälta is och snö, hvar som helst på jorden, visst, der dess varma källor springa, kan ett södern uppblomstra, ja, uppe vid sjelfva nordpolen!

«Medan jag skrifver detta hör jag en musik, som gör på mig ett på en gång gladt och vemodigt intryck. Det är åtta Ryssar, som sjunga en af sina nationalsånger, under det de i den stilla aftonen ro nedför Tromsö-sundet. De sjunga fyrstämmigt och med fullkomligaste renhet och harmoni. Sången går i moll, men är likväl ej sorglig. De ro i den mörka skuggan af stranden, och vid hvart årtag lyser vattnet omkring båten, och droppar, liksom af eld, stänka från årorna. Detta fenomen är ej ovanligt på vesterhafvet, och vet du väl, min Alette, hvad som så lyser och brinner i hafvet? Jo, kärlek! I vissa ögonblick, nemligen, stegras hafsinsekternas känsla till en hög grad af innerlighet, och milliarder väsen, som innehållas i vågorna, osynliga för blotta menskoögat, fira då en lycksalighets- och bröllopsstund. Det är i sådana ögonblick, som hafvet lyser, ty hvart minsta lilla kräk ger då, inspireradt af kärlek, ifrån sig en stråle af ljus. Dock brinner dess lif så högt en stund, för att sedan desto hastigare slockna. «Men det dör förutan smärta», dör i glädje. Rika natur! Gode Skapare!

«Också mitt hjerta brinner! Jag ser på det lysande elementet, som i denna stund kan sägas vara fullt af lycksalighet, jag lyssnar till sångens melodier, fulla af glädje och smärta och – jag räcker mina armar efter dig, Alette, min Alette!»

@@ -641,7 +638,7 @@ Engang den luer Under Templets tonende Buer – En slig Sekund -Veier vel op imod Dødens Blund.» +Veier vel op imod Dødens Blund.»
@@ -671,14 +668,14 @@ Skaal før Jenten din! Og Skaal før Far og Mor i Bænken!»

Norrsk Visa.

-

En vacker eftermiddag, i de första dagarne af September, sågos två unga, festligt klädda bondflickor glädtigt, språkande skynda på gångstigar, genom skogslundarne i Heimdalen, mot en grön öppen plats, omgifven af träd, och der man såg en mängd personer af båda könen, alla i bondekläder, församlade. Här var «Leikevolden» och under det de unga flickorna nalkades den, sade den ena: «Det är visst, Susanna, att den drägten klär dig förträffligt! Ditt sköna, ljusa hår glänser vackrare än någonsin, inflätadt med de röda banden. Min drägt passar mig icke hälften så bra, tycker jag.»

+

En vacker eftermiddag, i de första dagarne af September, sågos två unga, festligt klädda bondflickor glädtigt, språkande skynda på gångstigar, genom skogslundarne i Heimdalen, mot en grön öppen plats, omgifven af träd, och der man såg en mängd personer af båda könen, alla i bondekläder, församlade. Här var «Leikevolden» och under det de unga flickorna nalkades den, sade den ena: «Det är visst, Susanna, att den drägten klär dig förträffligt! Ditt sköna, ljusa hår glänser vackrare än någonsin, inflätadt med de röda banden. Min drägt passar mig icke hälften så bra, tycker jag.»

«Emedan du, bästa Alette, ser ut i den, som en förklädd prinsessa, och jag i min, som en riktig bondflicka.»

«Du är en smickrerska, Susanna, märker jag. Få nu se om Alf och Harald genast känna igen de tellemarkska «Jenterne».

De blefvo ej länge i ovisshet derom, ty knappast kommo de in på dansplatsen, förrän tvenne bönder i hallingkofter och breda bälten om lifvet kommo dansande fram till dem, i det de med alla de andra sjöngo följande bygdvisa:

«Aa æg e Unkar, aa æg e ærlig Aa æg e Sonen hans Gulleig Bøe; Aa vil du være mæg tro og kjærlig, -Saa ska du værta mi ægta Mø.» +Saa ska du værta mi ægta Mø.»

Susanna kände igen Harald i den unga bonden, som så sjungande fattade gladt och artigt hennes hand och förde henne upp i en munter springdans, som dansades under sång. Alette dansade med sin Alf, som tog sig dråpligt ut som «Hallingdöl».

Susanna hade aldrig sett så bra och så lycklig ut! men också hade hon aldrig varit med om ett sådant nöje. Den sköna aftonen, musikens toner, dansens lif, Haralds blickar, som uttryckte en viss hög grad af välvilja, de glada, lyckliga ansigten hon såg rundt omkring sig – – aldrig hade hon tyckt lifvet så roligt! Och nästan alla tycktes känna det så, och alla svängde om af hjertans lust; silfverspännena klingade och skilling efter skilling dansade ned i den lilla, brokigt målade hardangerfelan, som spelades med sprittande lif, af en gubbe med uttrycksfullt och nästan energiskt utseende.

@@ -689,8 +686,8 @@

Den begynner likasom lågt vid jorden, under lunkiga små hopp och derunder böjningar af ben och armar, i hvilka en stor kraft liksom vårdslöst leker. Det är något björnaktigt, trögt, klumpigt, halft drömmande. Men det vaknar, det blir allvar. Då resa sig de dansande och dansen, och utveckla sig i kraftyttringar, under hvilka styrkan och vigheten tyckas roa sig att leka med trögheten och klumpigheten och besegra dem. Densamme, som nyss tycktes vara bunden vid jorden, springer upp och tumlar sig om i luften, såsom hade han vingar. Så efter flera halsbrytande rörelser och evolutioner, för hvilka den ovana åskådaren ovilkorligen hisnar, återtar plötsligen dansen sin första lugna, sorglösa, litet tunga karakter, och slutar som den begynte, sänkt mot jorden.

Starka bifallsrop ljödo från alla håll vid dansens slut, hälsande isynnerhet Harald. Och nu satte sig alla i rörelse till en stor Halling-polska och hvar och en «Gut» valde sig en «Jente». Harald hade knappt svalkat och styrkt sig med en bägare öl, förrän han åter skyndade fram till Susanna och bjöd opp henne till Halling-polskan. Hon hade dansat den några gånger i sin hembygd och tog glad emot Haralds uppmaning.

Äfven denna dans är djupt karakteristisk. Den målar nordbons högsta lefnadslust, den är berserkaglädjen i dans. Stödd på qvinnans arm kastar sig mannen högt upp i luften; så fattar han henne i sina armar och svänger om med henne i vilda hvirflar, så skiljas de, så sluta de sig åter samman, och hvirfla åter om liksom i öfvermått af lif och lust. Takten är bestämd, djerf och full af lif. Det är ett dansrus, i hvilket menniskan för ögonblicket befriar sig ifrån hvarje sorg, hvarje tillvarelsens tyngd och tryckning.

-

Så kände äfven i denna stund Harald och Susanna. Unga, starka, viga svängde de om med en säkerhet och lätthet, som tycktes göra dem dansen till en lek utan all ansträngning, och med ögonen stadigt häftade på hvarandra, hade de ingen aning om svindel. De svingade om likasom i en trollkrets, vid den underliga, förtrollande musiken. Understrängarne tonade starkt och främmande. Den egna tjusningskraft, som ligger i det klara vattnets djup, i bergets mystiska innandöme, i skogens dunkla grottor, som skalderna sjungit om, i hafsfruns, i bergkungens och i skogsfruns namn, och som så mäktigt drager hjertat till okända, underbara djup, – denna dunkla natursång ljöd i understrängarne , i Hallingens på en gång lekande och vemodiga toner. Djupt grepo de in i Susannas själ, och äfven Harald tycktes erfara denna tjusning; lemnande dansens vildare rörelser, sväfvade de allt stillare omkring, arm i arm. «O så genom lifvet!» hviskade Haralds läppar liksom ofrivilligt, i det han såg djupt in i Susannas glänsande, tårfulla ögon och «o så genom lifvet!» svarade det åter inom hennes bröst, men hennes läppar förblefvo slutna. Hon fattades i detta ögonblick af en darrning, som lät henne upphöra med dansen, och hon satte sig, under det verlden gick rundt omkring för henne. Icke förrän hon druckit af ett glas vatten, som Harald bjöd henne, förmådde hon svara på hans hjertliga och oroliga frågor om hennes befinnande. Susanna skyllde på den häftiga dansen, men försäkrade att hon åter kände sig alldeles bra. I detsamma mötte Susannas ögon Alettes. Hon satt ett stycke längre bort och betraktade Harald och Susanna med en allvarsam och – som Susanna tyckte – missnöjd blick. Susanna kände härvid ett styng i hjertat, och när Alette kom till henne och frågade något kallt, huru hon mådde, svarade hon äfven kallt och kort.

-

Solen var i nedgången och aftonen började bli kall. Sällskapet inbjöds derföre af Harald i en rymlig stuga, klädd med löf och blommor. På Haralds begäran spelade här en ung bondflicka på Langleg och sjöng dertill med klar och liflig röst den Hallingdalska sången: «Gjetter-Livet», som så naivt beskrifver «Sæter-pigens» dag i den ensliga dalen, med kreatursflocken, som hon vallar och vårdar der under sommaren, sorglös och «glättug» i hågen, ehuru nästan skiljd från menniskor; – nästan, ty «Havor Jætesvend» höres blåsa i sin lur på fjellet, och snart sitter han hos henne på klippan,

+

Så kände äfven i denna stund Harald och Susanna. Unga, starka, viga svängde de om med en säkerhet och lätthet, som tycktes göra dem dansen till en lek utan all ansträngning, och med ögonen stadigt häftade på hvarandra, hade de ingen aning om svindel. De svingade om likasom i en trollkrets, vid den underliga, förtrollande musiken. Understrängarne tonade starkt och främmande. Den egna tjusningskraft, som ligger i det klara vattnets djup, i bergets mystiska innandöme, i skogens dunkla grottor, som skalderna sjungit om, i hafsfruns, i bergkungens och i skogsfruns namn, och som så mäktigt drager hjertat till okända, underbara djup, – denna dunkla natursång ljöd i understrängarne , i Hallingens på en gång lekande och vemodiga toner. Djupt grepo de in i Susannas själ, och äfven Harald tycktes erfara denna tjusning; lemnande dansens vildare rörelser, sväfvade de allt stillare omkring, arm i arm. «O så genom lifvet!» hviskade Haralds läppar liksom ofrivilligt, i det han såg djupt in i Susannas glänsande, tårfulla ögon och «o så genom lifvet!» svarade det åter inom hennes bröst, men hennes läppar förblefvo slutna. Hon fattades i detta ögonblick af en darrning, som lät henne upphöra med dansen, och hon satte sig, under det verlden gick rundt omkring för henne. Icke förrän hon druckit af ett glas vatten, som Harald bjöd henne, förmådde hon svara på hans hjertliga och oroliga frågor om hennes befinnande. Susanna skyllde på den häftiga dansen, men försäkrade att hon åter kände sig alldeles bra. I detsamma mötte Susannas ögon Alettes. Hon satt ett stycke längre bort och betraktade Harald och Susanna med en allvarsam och – som Susanna tyckte – missnöjd blick. Susanna kände härvid ett styng i hjertat, och när Alette kom till henne och frågade något kallt, huru hon mådde, svarade hon äfven kallt och kort.

+

Solen var i nedgången och aftonen började bli kall. Sällskapet inbjöds derföre af Harald i en rymlig stuga, klädd med löf och blommor. På Haralds begäran spelade här en ung bondflicka på Langleg och sjöng dertill med klar och liflig röst den Hallingdalska sången: «Gjetter-Livet», som så naivt beskrifver «Sæter-pigens» dag i den ensliga dalen, med kreatursflocken, som hon vallar och vårdar der under sommaren, sorglös och «glättug» i hågen, ehuru nästan skiljd från menniskor; – nästan, ty «Havor Jætesvend» höres blåsa i sin lur på fjellet, och snart sitter han hos henne på klippan,

«Aa Guten slær Mundharpun sin, Han spelar Veent paa Flöitun fiin, Aa E sjung Visun min.» @@ -701,7 +698,7 @@

Och kor och får komma vid den välkända rösten och samlas vid Säterhyddan, råmande och bräkande förnöjligt. Nu pågår mjölkningen och «Gjetter-pigen» sjunger:

«Nær E fær Mjølk i Koppun min, So læg E me aa svover in -Tes Daug paa Fjøllu sjin.» . +Tes Daug paa Fjøllu sjin.» .

Efter sången begynte dansen med ny ifver. En jernkrok var slagen i en af sparrarne midt på taket, och den dansare, som under Hallingpolskans svängningar lyckades med sin klack gifva kroken ett slag, så att den böjdes, han hade vunnit priset för dansen denna afton. Betraktande de täflandes halsbrytande svängningar, satte sig Susanna på en bänk. Ett par stora löfruskor, som stodo emellan bänken och ett fönster, hindrade henne att se de tvenne personer, som stodo der sakta samtalande, men hon blef qvarsittande liksom förtrollad när hon hörde Alettes röst säga:

«Susanna är visst en bra och god flicka, och jag håller verkligen af henne, men ändå, Harald, skulle det oroa mig, om du allvarsamt fäste dig vid henne.»

@@ -757,7 +754,7 @@

På eftermiddagen, medan kaffet dracks, ville Susanna i tysthet smyga sig bort, för att innan hon reste bära till en sjuk husmanshustru några läkemedel, samt några små barnkläder dem hon förfärdigat. Harald, som en stund hade stått och betraktat barometern och som tycktes ana hennes afsigt, när hon gick åt dörren, vände sig hastigt till henne i det han sade:

«Ni må väl icke tänka på att gå ut nu? Det är icke rådligt. Inom några minuter ha vi troligen stark storm.«

«Den är jag icke rädd för!« svarade Susanna och ville gå.

-

«Men ni känner icke våra stormar!« utropade Harald. «Lexow, kom hit! Se här! – «och Harald visade på barometern, i det han halfhögt sade – «qvicksilfret har sen en halftimma fallit två linier; nu sjunker det åter; – nu står det nära jordbäfningspunkten! – vi ha i ögonblicket en äkta «Berg-Röse« här!«

+

«Men ni känner icke våra stormar!« utropade Harald. «Lexow, kom hit! Se här! – «och Harald visade på barometern, i det han halfhögt sade – «qvicksilfret har sen en halftimma fallit två linier; nu sjunker det åter; – nu står det nära jordbäfningspunkten! – vi ha i ögonblicket en äkta «Berg-Röse« här!«

Lexow skakade betänkligt på hufvudet och sade:

«Det ser illa ut för morgondagens resa! Men jag förmodar, att era stormar här dock äro barnlek mot dem vi ha i vissa trakter af Nordlandet!« Och Alf gick till sin Alette, som såg frågande och oroligt på honom.

Harald skyndade ut efter Susanna och fann henne i porten, färdig att begifva sig åstad, med ett knyte på armen. Han gick i vägen för henne, i det han allvarsamt sade:

@@ -793,7 +790,7 @@

Henr. Wergeland.

Tåget, som tidigt om morgonen följande dagen satte sig i rörelse från Heimdalen och uppför Ustefjellet, såg ingenting mindre än gladt ut. Äfven rörde det sig i ett tjockt töcken, som hängde öfver dalen, insvepte alla höjder och stängde utsigten uppåt och rundtomkring. Främst red vägvisaren, den gamla trygga Hallingdölen, hvars kraftiga och höga gestalt gjorde ett betryggande intryck på de efterföljande. Sedan kom öfverstinnan, så Susanna, derefter Harald, som hade sin arm i band. Tåget slöts af den unga gossen samt af en bonddräng, hvilka förde tvenne hästar med de resandes bagage.

Alltefter som de kommo högre upp ljusnade rymden; de resande stego öfver dimmans regioner; snart sågo de himlens blåa färg, och solen hälsade dem med sina strålar, och belyste de vilda, besynnerliga nejder, som nu började omgifva dem. På Susannas unga, öppna sinne verkade denna syn med underbar kraft. Hon kände sig allt friare, allt lättare till mods, och blickande med klara ögon framåt, tyckte hon, att hon bakom sig lemnat alla strider och alla qval, och nu steg uppåt mot en framtid af ljus och lugn. Ty hennes matmor skulle ju nu bli lycklig, och Susanna skulle med befriadt hjerta, och ej mer bunden af några sjelfviska känslor, lätt följa pligtens kallelse och Försynens vilja. Så kände, så tänkte hon.

-

Vägen var obanad, ofta brant och ohygglig, men säkert stego hästarne fram på den, och så kom man om några timmar till en Säterhydda, som ligger vid brädden af «Ustevandet«, en insjö vid Hallingskarvens fot. Denna Säter ligger ofvanför björkvegetationen, och dess omgifningar ha starka drag af den egentliga fjellkarakteren. Men dess af snöfjellen alltid vattnade gräsgångar stodo ännu i herrlig grönska, och brokiga flockar af kreatur hvimlade på dessa. Som glänsande silfverskärp viftade bäckarne fram mellan de gröna sluttningarne och de mörka klipporna. Solen sken nu klart, och man lyckönskade sig ömsesidigt till de klarnande utsigterna för en lycklig resa. Vid denna Säter rastade sällskapet en stund, och intog en styrkande frukost af de enkla rätter, som äro brukliga i dessa bygder. För hvar gäst sattes en bunke med «Lefsetriangler«, ofvanpå hvilken låg en rågmjölskaka af en tallriks storlek. På bordet ställdes stora fyrkantiga smörstycken, samt ett fat med ypperlig bergfisk. Kannan med Hardangeröl saknades icke, och en ung flicka med ljusa hårflätor, ljusgul skinntröja, svart, veckad kjol och en röd halsduk knuten om halsen, samt ett ansigte så vackert och oskuldsfullt, som någonsin idyllen skänkte sin herdinna, passade upp på gästerna och underhöll dem med sitt enkla, godlynta prat.

+

Vägen var obanad, ofta brant och ohygglig, men säkert stego hästarne fram på den, och så kom man om några timmar till en Säterhydda, som ligger vid brädden af «Ustevandet«, en insjö vid Hallingskarvens fot. Denna Säter ligger ofvanför björkvegetationen, och dess omgifningar ha starka drag af den egentliga fjellkarakteren. Men dess af snöfjellen alltid vattnade gräsgångar stodo ännu i herrlig grönska, och brokiga flockar af kreatur hvimlade på dessa. Som glänsande silfverskärp viftade bäckarne fram mellan de gröna sluttningarne och de mörka klipporna. Solen sken nu klart, och man lyckönskade sig ömsesidigt till de klarnande utsigterna för en lycklig resa. Vid denna Säter rastade sällskapet en stund, och intog en styrkande frukost af de enkla rätter, som äro brukliga i dessa bygder. För hvar gäst sattes en bunke med «Lefsetriangler«, ofvanpå hvilken låg en rågmjölskaka af en tallriks storlek. På bordet ställdes stora fyrkantiga smörstycken, samt ett fat med ypperlig bergfisk. Kannan med Hardangeröl saknades icke, och en ung flicka med ljusa hårflätor, ljusgul skinntröja, svart, veckad kjol och en röd halsduk knuten om halsen, samt ett ansigte så vackert och oskuldsfullt, som någonsin idyllen skänkte sin herdinna, passade upp på gästerna och underhöll dem med sitt enkla, godlynta prat.

Efter frukosten fortsattes resan. På höjden af Ustefjell såg man tvenne stora fjellsträckor, hvilkas vågiga ryggar höjde sig i snöregionen. De voro Hallingskarven och Halling-Jokulen.

Långsamt skred karavanen uppföre «Barfjellet«. Småningom försvann all trädvegetation, marken var naken eller endast betäckt af ett slags svartaktigt ris; deremellan lågo snöfläckar, som tilltogo i storlek ju högre opp man kom. Utsigten rundtomkring hade något obeskrifligt kallt och hemskt. Men Susanna kände sig på ett eget sätt lifvad af detta vilda och för henne nya skådespel. Härtill bidrog ännu den gamla Hallingdölen, hvilken under det de tågade fram i dessa ödsliga bergstrakter berättade för sällskapet åtskilligt om «de underjordiske«, som der bruka hafva sitt tillhåll och hvilka han beskref såsom ett trollpack af små, fula, bleka eller blåaktiga menniskolika skepnader, klädda i grått och med svarta hufvudbonader. «De drogo ofta,« sade han, «menniskor ned till sig i sina underjordiska boningar och gjorde af med dem, och om än man kom lefvande ur deras våld, så förblef man dock sedan för all sin dar tungsinnig och vanvettig och hade ingen trefnad på jorden.« Vissa menniskor förföljde de, men andra skyddade de och tillförde gods och lycka. Hallingbonden var sjelf fullkomligt öfvertygad om dessa väsens verkliga tillvarelse och sade sig sjelf en gång i en fjelltrakt ha sett en man, som hastigt sjunkit ned i jorden och försvunnit.

En af hans vänner hade en gång i skogen sett en hel gård med hus, menniskor och kreatur, men vid hans ankomst dit hade dessa sednare genast försvunnit.

@@ -985,11 +982,11 @@

Tre månader efter de strider vi sist omtalat, firades på Semb i Heimdalen en af dessa klara bröllopsdagar, då naturens och menniskohjertats solar förena sig att på jorden framkalla ett paradis, som – – alltid finnes der, ehuru oftast fördoldt, fängsladt, djupt bundet af underjordiska makter.

«Men ur den fallnas anlet genomskina de höga dragen af ett himmelskt ursprung, -och Dafnes hjerta klappar under barken.» +och Dafnes hjerta klappar under barken.»

Det var en höstdag, men en af dessa höstdagar då en sommarvarm sol och en krystallren luft låta jorden framstå i högsta prakt inför himlens azurblåa öga, då naturen liknar novisen, som pryder sig som kostligast, i den stund hon går att antaga nunneslöjan och stiga ned i sin vinterliga graf. Dalens höjder lyste i det grannaste färgspel. Den mörka furan, den saftgröna granen, den gulnade björken, hasseln med bleka löf och rönnen med röda drufvor klasade sig på dessa, i mångfalldigt skiftande massor, under det att Heimdalselfven, nu drucken af himmelens floder, brusade fram stridare och mäktigare än någonsin. Brokiga hjordar, som feta och frodiga nedkommo från sätrarne, vandrade på dess gröna stränder. Kapellets klockor ringde gladt i den klara luften under det kyrkfolket vandrade på slingrande gångstigar från sina hyddor och mot Guds hus.

Från stranden vid Semb lossade då en liten flotta af festligt prydda båtar. I den förnämsta af dessa satt, under en hvalfbåge af löf och blommor, frun på Semb, men icke mer den bleka, sorgbundna, hvars blickar syntes söka grafven. En ny ungdom tycktes nu spela på hennes kind, andas på hennes läppar, under det de klara ögonen med glad och stilla njutning skådade omkring sig, än på den sköna naturscenen, än på den än skönare syn hon hade nära framför sina ögon – ett lyckligt menniskopar. Bredvid henne, mera lik en liten engel än ett menniskobarn, satt lilla Hulda, med en krans af «Tusinfryd» i sina ljusa lockar. Allas blickar voro dock – som sig bör – förnämligast riktade på brud och brudgum, och båda voro i sanning vackra och roliga att se på, helst de sågo innerligt lyckliga ut. Uti en efterföljande båt såg man en liten strid emellan en ung fru och hennes äkta man, hvilken sednare ville svepa omkring henne en kappa, som hon icke gerna ville hafva. Men man var frestad att hålla med honom i hans öma omsorg om den unga hustrun, som snart skulle blifva mor. Utgången af striden blef att – Alf rådde på Alette. Andra båtar hade andra bröllopsgäster. Karlarne, som skötte årorne, hade alla kransar kring sina gula halmhattar, och så rodde det lilla tåget under glad musik öfver elfven och till kapellet.

Kapellet var en enkel byggnad, utan andra prydnader än en vacker altartafla och en mängd blommor och gröna qvistar, som nu för tillfället smyckade dess bänkar, väggar och golf.

-

Predikan var enkel och hjertlig, sången ren, med ett ord, intet missljudande intryck kom här att störa den andakt, som norrska gudstjenstens anordning är så väl egnad att framkalla och underhålla .

+

Predikan var enkel och hjertlig, sången ren, med ett ord, intet missljudande intryck kom här att störa den andakt, som norrska gudstjenstens anordning är så väl egnad att framkalla och underhålla .

Här åkallade Harald och Susanna af trofasta, allvarliga hjertan, himmelen att välsigna deras innerliga föresats att älska hvarandra i lust och nöd på jorden, och förklarades inför församlingen vara ett par.

Mycket folk hade denna dag kommit till kyrkan, och när bröllopståget återvände hem, slöto sig flera båtar till detta och följde det fram till andra stranden under sång och hurrarop.

Men Susanna kände sig icke rätt lugn och lycklig, förrän hon i fru Astrids stilla rum fick luta sin panna i hennes knä och känna hennes moderligt välsignande händer på sitt hufvud. Hennes hjerta var så fullt af tacksamhet, att det tycktes vilja brista.

@@ -1050,7 +1047,7 @@ Som tar stundom häftig fart! Kärlek och tro Smeka det till ro, -Smeka det till ro helt snart .« +Smeka det till ro helt snart .« @@ -1091,7 +1088,7 @@ jfr. Faye. Understrängarne på den såkallade Hardangerfiolen äro fyra metallsträngar, som ligga under notbrädet. De stämmas i ackorder med de öfverliggande tarmsträngarne, hvarutaf, såväl som af en viss fiolens byggnad, denna får en egen, stark, nästan melankolisk klang. (Jfr. Wolf.) Eller «Langoleik», ett fyrsträngadt instrument af ungefär samma skapnad som psalmodikon. Bondflickorna i bergsbygden spela gerna derpå och ofta med stor färdighet. I en såkallad «Elskovs-Sang» från Vestfjordalen heter det: -«Ho som so gjilt kan po Langoleik spelo Svanaug den vena, ska no væra mi!» +«Ho som so gjilt kan po Langoleik spelo Svanaug den vena, ska no væra mi!» Vackert, snällt. När jag fått mjölk i stevan min, Så lägger jag mig och somnar in Tills dagen skiner på fjellen. Röse eller Ryse (Jette) kallas ännu i Norge den starka hvirfvelvinden, som höres tjuta mellan klipporna och är så farlig i vissa fjelldistrikter. diff --git a/level1/SWE1543052_Knorring.xml b/level1/SWE1543052_Knorring.xml index bfd98d2..b6b9165 100644 --- a/level1/SWE1543052_Knorring.xml +++ b/level1/SWE1543052_Knorring.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -93,9 +90,9 @@
TILLEGNAN. -

Denna teckning af en torpare och hans omgifning egnas vördnadsfullt, vänskapsfullt och tacksamligen trenne väninnor, åt hvilka jag är skyldig alla dessa känslor, och varit det allt ifrån min spädaste barndom och första ungdom, nemligen Högvälborna Fru Grefvinnan C. M. SOMMERHJELM född Lewenhaupt, hvilken i alla tider gått som en ledande stjerna framför mig, räckande mig handen mången gång då mina steg vacklat, mångfaldiga gånger glädjande och förnöjande mig, dels med sin älskeliga närvaro, dels med sina lefvande skrifvelser, och som slutligen genom den bekantskap af en för mig ovärderlig väninna, hvilken hon tillskyndat mig, förvärfvat en evig rätt till min tacksamhet. Att nu egna åt henne, som bland sina fränder räknat våra fordna dynastiers konungar och drottningar, denna ”torpar-historia”, tyckes väl vara opassande nog, men – – finnes i min dikt någon natur och sanning, så – – – finnes äfven ingen, som detta bättre kan se och urskilja än just denna – – – konungafrände.

+

Denna teckning af en torpare och hans omgifning egnas vördnadsfullt, vänskapsfullt och tacksamligen trenne väninnor, åt hvilka jag är skyldig alla dessa känslor, och varit det allt ifrån min spädaste barndom och första ungdom, nemligen Högvälborna Fru Grefvinnan C. M. SOMMERHJELM född Lewenhaupt, hvilken i alla tider gått som en ledande stjerna framför mig, räckande mig handen mången gång då mina steg vacklat, mångfaldiga gånger glädjande och förnöjande mig, dels med sin älskeliga närvaro, dels med sina lefvande skrifvelser, och som slutligen genom den bekantskap af en för mig ovärderlig väninna, hvilken hon tillskyndat mig, förvärfvat en evig rätt till min tacksamhet. Att nu egna åt henne, som bland sina fränder räknat våra fordna dynastiers konungar och drottningar, denna ”torpar-historia”, tyckes väl vara opassande nog, men – – finnes i min dikt någon natur och sanning, så – – – finnes äfven ingen, som detta bättre kan se och urskilja än just denna – – – konungafrände.

Äfven egnas dessa anspråkslösa blad åt välborna Fru Öfverstinnan M. SILFVERSTOLPE, född Montgommery, hon – som i den trettonårigas unga sinne tände den första gnista af annan tanka än – – barnets, än – – den yra, dansande, lekande flickans, hon – som sedan hela lifvet framåt alltid vetat underhålla och stärka den beundran och tillgifvenhet, som redan då egnades henne, hon – – hvars dom öfver tankans och pennans alster alla böra önska sig, som hafva mod att höra, huru den största rättvisa, den mest fina och bildade smak utlåta sig.

-

Och slutligen egnas dessa enkla teckningar äfven åt dig, du gamla kära, ur torpstugan komna, väninna, du trogna och tillgifna SVENBORG, som handledde min barndoms allraförsta vacklande gång, och som med lätt och varsam hand förde mig ur din glada, lekande sagoverld, upp till Gud och hans englar, och mången gång förstod att der qvarhålla och göra hemmastadt det oroliga, leklystna, öfver berg och dal flygande barnasinnet. Äfven åt dig egnas dessa taflor, som du – kanske bäst af alla – förmår rätt bedöma, dels genom den ljusa blick, som moder natur gaf sig, dels för att du icke allenast utgått, utan äfven vid din lefnads vackra afton åter inträdt under stugans torftak, rik på år, erfarenhet och lefnadsvishet, och – Gudilof – icke fattig på något, som till lifvets glädje och dödens förljufvande kan höra.

+

Och slutligen egnas dessa enkla teckningar äfven åt dig, du gamla kära, ur torpstugan komna, väninna, du trogna och tillgifna SVENBORG, som handledde min barndoms allraförsta vacklande gång, och som med lätt och varsam hand förde mig ur din glada, lekande sagoverld, upp till Gud och hans englar, och mången gång förstod att der qvarhålla och göra hemmastadt det oroliga, leklystna, öfver berg och dal flygande barnasinnet. Äfven åt dig egnas dessa taflor, som du – kanske bäst af alla – förmår rätt bedöma, dels genom den ljusa blick, som moder natur gaf sig, dels för att du icke allenast utgått, utan äfven vid din lefnads vackra afton åter inträdt under stugans torftak, rik på år, erfarenhet och lefnadsvishet, och – Gudilof – icke fattig på något, som till lifvets glädje och dödens förljufvande kan höra.

Åt Eder, j alla tre, högt älskade och värderade väninnor, egnas denna skildring i all ödmjukhet

af

FÖRFATTARINNAN.

@@ -118,9 +115,9 @@ TORPAREN OCH HANS OMGIFNING.

Qu’un moment de vivacité Peut causer de calamité!

Vieux chanson.

-

Icke alla drängarne hos den rike patron P., egare af det stora och vackra herregodset Grantorp i Vestergötland, hade på den korta Decemberdagen varit vid den stora aftröskningen och logafmätningen. Några af dem hade hela dagen stått och huggit, samt burit in julved, och den yngsta af dem alla, eller Gunnar, han hade biträdt pigorne vid manglingen af husets stora jultvätt. Men nu var dagen förliden, manglingen slut, och sedan Gunnar, tyst och tankfull, hjelpt de skrattande och sladdrande pigorne att bära in klädkorgarne, gick han i samma sinnesstämning ned till drängstugan, som var tom, kall och ödslig, ty ännu voro inga af de andra drängarne återkomna från sina dagsarbeten. Gunnar satte sig på en kista och tittade rakt in i månanletet, och drog en djup suck, som ändå icke ville komma upp riktigt, utan hvaraf den tyngsta slutbiten stannade qvar i det beklämda fast ungdomliga bröstet. Men nu hördes kamraten Bengts glada röst. Han var nästan lika ung som Gunnar, och kom sjungande och trallande, med en stor knippa af ris och grenar, som han, vid sitt inträde i drängstugan, hvilket skedde med mycket väsende, buller och brak, genast kastade handlöst framför spisen, slog sig med armarne några gånger omkring lifvet, såsom allmogen brukar det göra när de frysa, och började sedan – allt under afsjungandet af en högljudd vis-stump, att resa in bränslet i eldstaden. Men när han skulle gå bort till hyllan öfver fönstret, och leta upp «skörlådda», då först blef han emot det dunkla fönstret varse Gunnar, som satt stilla och orörlig på kistan.

+

Icke alla drängarne hos den rike patron P., egare af det stora och vackra herregodset Grantorp i Vestergötland, hade på den korta Decemberdagen varit vid den stora aftröskningen och logafmätningen. Några af dem hade hela dagen stått och huggit, samt burit in julved, och den yngsta af dem alla, eller Gunnar, han hade biträdt pigorne vid manglingen af husets stora jultvätt. Men nu var dagen förliden, manglingen slut, och sedan Gunnar, tyst och tankfull, hjelpt de skrattande och sladdrande pigorne att bära in klädkorgarne, gick han i samma sinnesstämning ned till drängstugan, som var tom, kall och ödslig, ty ännu voro inga af de andra drängarne återkomna från sina dagsarbeten. Gunnar satte sig på en kista och tittade rakt in i månanletet, och drog en djup suck, som ändå icke ville komma upp riktigt, utan hvaraf den tyngsta slutbiten stannade qvar i det beklämda fast ungdomliga bröstet. Men nu hördes kamraten Bengts glada röst. Han var nästan lika ung som Gunnar, och kom sjungande och trallande, med en stor knippa af ris och grenar, som han, vid sitt inträde i drängstugan, hvilket skedde med mycket väsende, buller och brak, genast kastade handlöst framför spisen, slog sig med armarne några gånger omkring lifvet, såsom allmogen brukar det göra när de frysa, och började sedan – allt under afsjungandet af en högljudd vis-stump, att resa in bränslet i eldstaden. Men när han skulle gå bort till hyllan öfver fönstret, och leta upp «skörlådda», då först blef han emot det dunkla fönstret varse Gunnar, som satt stilla och orörlig på kistan.

– Hvem är der? – utropade Bengt först, men då han framgick och såg att det var Gunnar, sade han skrattande:

-

– Hvad tusan! din drönare, är det du, som sitter i ditt goda mak och latar dig, i stället för att burit in bränsle och gjort upp eld! Hvad f.. funderar du med? Men jag begriper ’et nog: du har i dag varit bara med «jungfrura» så du har bli’tt så fin som en af dem. Men se vi ha’ haft annat te göra, vi! Patron har sjelf varit ute med, än vid tröskeverket, än på lo’n hele Guds långe dag, och om vi intet ha arbetat som trälar, så har han jemt ropat: «Nå gossar! gå på nu; annars få vi ej slut på detta före helgen.» En dugtig sup till merafta, det fick vi nog, men hvart förslår det! Det var som en pinne i helvete; det kändes intet gu’slån efter’n, när e’ lita stund var förbi. Men hvad löner det att tala om en sup för dig! Jag tänker du har fått många, du, och båd’ lillefrukost och merafta och kaffe och äpple, och Gud vet intet allt hvad, der nere med töser’a. Och hvad tusan är det för ett struntarbete att mangla emot vårt! Jag känner er nog, era kanaljer: mangla och gå på, så länge en snibb syns af gamla mamsell, men dessimellan schåsa och rasa med tösera. Jo, jo din långe drul – fortfor Bengt, gapskrattande, medan han imellanåt blåste på elden, och svor öfver patron och det råa bränslet, som de skulle hafva, och skröt litet öfver att stulit en smula torrt deribland – jo, jo, tror du intet jag såg hur du ställde dig i kanskott i morse, när rättar-Anders sade, att en af oss skulle «gå sta’ och mangla med tösera». Tror du inte jag hörde när du sa’: «ja det kan ju bli jag, det».

+

– Hvad tusan! din drönare, är det du, som sitter i ditt goda mak och latar dig, i stället för att burit in bränsle och gjort upp eld! Hvad f.. funderar du med? Men jag begriper ’et nog: du har i dag varit bara med «jungfrura» så du har bli’tt så fin som en af dem. Men se vi ha’ haft annat te göra, vi! Patron har sjelf varit ute med, än vid tröskeverket, än på lo’n hele Guds långe dag, och om vi intet ha arbetat som trälar, så har han jemt ropat: «Nå gossar! gå på nu; annars få vi ej slut på detta före helgen.» En dugtig sup till merafta, det fick vi nog, men hvart förslår det! Det var som en pinne i helvete; det kändes intet gu’slån efter’n, när e’ lita stund var förbi. Men hvad löner det att tala om en sup för dig! Jag tänker du har fått många, du, och båd’ lillefrukost och merafta och kaffe och äpple, och Gud vet intet allt hvad, der nere med töser’a. Och hvad tusan är det för ett struntarbete att mangla emot vårt! Jag känner er nog, era kanaljer: mangla och gå på, så länge en snibb syns af gamla mamsell, men dessimellan schåsa och rasa med tösera. Jo, jo din långe drul – fortfor Bengt, gapskrattande, medan han imellanåt blåste på elden, och svor öfver patron och det råa bränslet, som de skulle hafva, och skröt litet öfver att stulit en smula torrt deribland – jo, jo, tror du intet jag såg hur du ställde dig i kanskott i morse, när rättar-Anders sade, att en af oss skulle «gå sta’ och mangla med tösera». Tror du inte jag hörde när du sa’: «ja det kan ju bli jag, det».

– Nej men se det var en förb. lögn, det! – sade Gunnar, som nu först öppnade munnen, nu först rörde på sig – Jag sa’ tvärtom aldrig glosa, utan teg som en mur tills han sa’: «Hvar ä’ Gunnar? du ska’ gå sta’ och mangla i dag».

– Hva’ f .. – återtog Bengt – kan du neka till att rättar-Anders sa’: «att det ä’ så godt att piger’a får sin gudomelige Gunnar, för annars bara topprider de mej, och Lena rifver ut öga’, eller biter ho’ näsa’ af mej.» Kan du neka för att han intet sa’ det?

– Nej, det hvarken vill eller kan jag neka – svarade Gunnar – men att jag aldrig sa’ ord, det vill jag dö på.

@@ -135,7 +132,7 @@

– Ja, det säger jag – svarade Bengt, som mera fästade sig vid Gunnars sista mening än de förra – det säger jag för sannt, att aldrig, nej aldrig hade jag tagit städsel af patron, om det intet var’t för att bli kamerat med dej, och flöttar du så flöttar jag, de’ ä’ klart som sola och säkert som Gud fader. Men de’ va’ sannt: hva’ ä’ det nu som du grubblar på? Har du fått banner af gamla mamsell? Tvi! så’nt ska’ en intet bry sig om. Gumma’ blir arg ibland, fast ho’ ä’ en fasligt beskedlig menniska dessimellan. Men banner af qvinfolk, det ä’ ändå intet att bry sig om. An’t är det nog: har du var’t ihop och trätt med någon af tösera? Tyst! nu vet jag ’et! Nu rann det opp för mig! Lena, som annars alltid springer efter dig, båd natt och ljusan dag, ho’ har blifvit onder på dig, och trätt på dig, och fast du svär och spottar när ho’ vill kössa dej, så gråter du nu kanske när ho’ ä’ arger.

– F .. och intet jag gråta! – sade Gunnar, och torkade tåren ur ögat. – Nej minsann, det är nog värre! Gud gifve hon vore arger på mig, då vore allt bra.

– Nå, hvad är det då – sporde Bengt, hvars nyfikenhet steg för hvar minut, och efter ännu några frågor af Bengt, och undvikande svar af Gunnar, sade denne:

-

– Åh jo! jag ska’ nog säga dig hur det ä’ fatt. Vi ha’ ju varit go’a vänner se’n vi va’ små pojka, och derför ska’ jag nu tala rena sanningen, och säga dig hur illa förspändt det är för mig. Jo, ser du! du vet sjelf att den förb. Lena (Gud förlåte mina synder, som nu så säger), sprungit efter mig hela långa året, som om hon hade varit rasande, fast jag aldrig, nej aldrig har tålt ’na. Men i höstas i minnerveckan, då alla lekstufvera va’, då var hon som allravärst, för då låt ho aldrig bli mig, och Gud vet hur det bar till, men då, den der söndagsqvällen då vi va’ i Aspås, då det var ett så förfasligt otäckt supande, så båd’ du och jag, som annars aldrig supa, utan hafva så godt beröm om oss, blefvo smita som kajor, då vet jag aldrig huru jag kom till att dumma mig, men säkert är, att se’n dess har jag ändå mindre kunnat tåla den förb. Lena (Gud förlåte mig, som så säger). Och nu, ser du, nu kommer hon och gråter och skriker och säger att jag gjort ’na olycklig, och att jag har förfört ’na, och Gud vet intet hvad, och att hon nu är med barn, och att det är min skuld, och att jag ska ta’ henne te’ äkta, och att patron och mansell Sara sagt att de ska’ tvinga mig till ’et, och mycket mer dumheter som hon säger.

+

– Åh jo! jag ska’ nog säga dig hur det ä’ fatt. Vi ha’ ju varit go’a vänner se’n vi va’ små pojka, och derför ska’ jag nu tala rena sanningen, och säga dig hur illa förspändt det är för mig. Jo, ser du! du vet sjelf att den förb. Lena (Gud förlåte mina synder, som nu så säger), sprungit efter mig hela långa året, som om hon hade varit rasande, fast jag aldrig, nej aldrig har tålt ’na. Men i höstas i minnerveckan, då alla lekstufvera va’, då var hon som allravärst, för då låt ho aldrig bli mig, och Gud vet hur det bar till, men då, den der söndagsqvällen då vi va’ i Aspås, då det var ett så förfasligt otäckt supande, så båd’ du och jag, som annars aldrig supa, utan hafva så godt beröm om oss, blefvo smita som kajor, då vet jag aldrig huru jag kom till att dumma mig, men säkert är, att se’n dess har jag ändå mindre kunnat tåla den förb. Lena (Gud förlåte mig, som så säger). Och nu, ser du, nu kommer hon och gråter och skriker och säger att jag gjort ’na olycklig, och att jag har förfört ’na, och Gud vet intet hvad, och att hon nu är med barn, och att det är min skuld, och att jag ska ta’ henne te’ äkta, och att patron och mansell Sara sagt att de ska’ tvinga mig till ’et, och mycket mer dumheter som hon säger.

– Tvi! – sade Bengt, och spottade, – tvi, det dera ska’ du intet bry dig om. Det är ingen af oss som intet sett hur den satans slinkan sprungit efter dig, och det kan väl hvar klok menniska begripa dessutom. Hon ä’ ju hela fyra eller fem och tretti åren, den le’a kanaljen, och du som bara är tre och tjuge, du – skulle tyckt om ’na! Nej, det bär då aldrig till! Utan neka bara, och låt ’et se’n stå sitt kast.

– Ja, ja, men sanning är det ändå – sade Gunnar långsamt och dystert – och sanninga ä’ intet godt att förneka, för hvarken Gud eller menniskor.

– Ja, de’ ä’ fälle sannt – svarade den något litet mindre samvetsgranne Bengt – men se! hon har ju ändå inga vittne’ på ’et, och då gör du väl ändå fälle bäst, om du nekar till alltihop. Se’n, om barnet blir vid lif, kan du ju bidra’ till det på något sätt. För aldrig, nej slättet intet, tog jag Lena, om jag vore som du. Fy f .. det vore som att stå som en hund, fastläster i en hundbo. Nej, hellre hvad som helst, men Lena tog jag aldrig.

@@ -153,7 +150,7 @@

Kyrkoherden och den gamla mamsellen föreställde honom förgäfves, att när man gjort illa, så måste man godtgöra detta så som Gud befaller, och icke så som man sjelf behagar, ty dermed sonar man hvarken Gud eller den person man förorättat. Den värdige prestmannen talade varmt och öfvertalande, och ynglingen tyckte sig åter vara förflyttad till den tid, då han såsom skriftebarn stod framför sin älskade lärare, och till altarrunden der han, af dens hand som nu talade, för sina aflagda heliga löften, mottagit Guds nåd, under form af bröd och vin. Minnen och känslor hopade sig öfver honom, han blef åter till barn och sade slutligen detta olycksaliga ja-ord, som band en black om hans fot och en sten vid hans hjerta, och som i framtiden pressade ångrens tårar så ur den andliges som den gamla mamsellens öga.

– Ja, nu är det gjordt! – sade Gunnar, med en viss stum förtviflan, när han, nedgående till drängstugan, råkade Bengt. De båda unga drängarne gingo ut åt samma, af rimfrost och månsken glindrande allé. Men hur olika var nu ej allt! De gingo båda tysta. Den ena hade ej håg att berätta, den andra hade ingenting mer att råda.

– Ja! här gingo vi i onsdags om qvällen – sade Gunnar slutligen – och olycklig tyckte jag mig vara då, men se det var ett intet mot hvad jag nu känner mig. Jag minns att jag då tittade upp i himmelen och tänkte på Gud fader, undrade om det kunde vara hans vilja, att jag skulle ta ’na, och då tänkte jag riktigt, att om jag kunde se minsta molntapp på hela himlahvalfvet, så skulle jag tro att han ville’t. Men aldrig en enda det fanns! Men se nu! Nu går ett stort, svart, besta-moln tvärs öfver månen, och se nu! nu vet jag med, att jag hade bli’tt fördömder, hade jag intet tagit ’na, för det sade kyrkherrn för säkert.

-

– Asch! – sade Bengt, som inom sig kände stor håg att derom vilja tvista, men som dock hade stor försyn att direkte förklara för lögn hvad «kyrkherrn» sagt, emedan äfven han var en af dennes skriftebarn, och hade vant sig att anse den vördade lärarens ord som kommo de från Gud fader sjelf. Stumma gingo de båda ynglingarne framåt. De hade inga af bildningens och förbildningens sofismer att trösta sig med. Sagdt var sagdt, och gjordt var gjordt, och med friheten tyckte sig Gunnar hafva förlorat icke en del, utan allt. Bengt, annars så språksam, kom sig icke ens för att fråga om några omständigheter af Gunnars samtal med kyrkoherden och sitt husbondfolk, och fick heller icke veta mer än att det skulle «ljusas» på sjelfva «jula-afta», som var på söndag, och att Gunnar till våren skulle taga emot Viken, ett stort, både godt och vackert torp, borta vid en större insjö.

+

– Asch! – sade Bengt, som inom sig kände stor håg att derom vilja tvista, men som dock hade stor försyn att direkte förklara för lögn hvad «kyrkherrn» sagt, emedan äfven han var en af dennes skriftebarn, och hade vant sig att anse den vördade lärarens ord som kommo de från Gud fader sjelf. Stumma gingo de båda ynglingarne framåt. De hade inga af bildningens och förbildningens sofismer att trösta sig med. Sagdt var sagdt, och gjordt var gjordt, och med friheten tyckte sig Gunnar hafva förlorat icke en del, utan allt. Bengt, annars så språksam, kom sig icke ens för att fråga om några omständigheter af Gunnars samtal med kyrkoherden och sitt husbondfolk, och fick heller icke veta mer än att det skulle «ljusas» på sjelfva «jula-afta», som var på söndag, och att Gunnar till våren skulle taga emot Viken, ett stort, både godt och vackert torp, borta vid en större insjö.

– Nå men du måste väl åtminstone få ett rasande hederligt «bröllup», när du tar den maroggla’ – sade Bengt efter en lång tystnad, men med sin vanliga glada muntra ton, ty tankan på bröllop hade ändå för ett ögonblick öfvervägt tanken på vännens sorg.

– Åh ja – svarade Gunnar liknöjdt, men ändå suckande – nog blir det sådant tids nog.

– När då? – frågade Bengt.

@@ -178,24 +175,24 @@

– Ja ja, nog trodde jag mig kunna förtjena månget hårdt tillmäle, om just icke att afunda Lena sitt kolsvarta hår, sina penslade ögonbryn, sina skarpa ögon och granna ansigtsfärger. Nej minsann! Skulle jag afunda henne något, så vore det snarare den unga Gunnar, ty han har i alla tider varit min stora favorit.

– Ja ja, det tror jag nog! – sade patronen skämtande, och slog förfärligt i brädspelet, och ropade: troja-dus! Och nu blef ej fråga om annat än «fem band, och sinka-dus, och Jan» etc. mellan de båda herrarne; men mamsell Sara gick ut i ett af de andra rummen, der patronens barn, tvänne halfvuxna gossar, och deras informator sutto och roade sig. Till dem bar hon in en korg med äpplen, och skämtade med dem godt, gladt och vänligt, nu som alltid.

I huset hördes intet ett ord om hvad som skulle ske. Patronen var gladast slippa både tänka och tala om Lena och Gunnar. Mamsell Sara kände något motvilligt att berätta derom, förr än lysningen försiggått. Informatorn och smågossarne visste således ingenting. Lena hade fått sin vilja fram och ville till söndagen njuta af det andra folkets öfverraskning. Gunnar bara teg och arbetade, men sade icke ett enda ord, som han kunde undvika, och Bengt fann, tvärt emot sin vana, för godt att äfven tiga med något, som han kunde få berätta.

-

Aftonen före «Tommeda’» bad Gunnar om en del af sin innestående lön, samt om lof att få gå hem till sin gamla moder, och sedan till staden för att köpa «ring och begåfning», dertill strängeligen uppmanad af Lena, och äfven af sin egen vilja; «ty,» tänkte han, «har jag tagit den onde i båten, så vill jag ock med heder föra honom i land, det må se’n gå hur det vill.» Om aftonen när Gunnar slutat sitt arbete, gick han således med tunga, långsamma steg bort till skogen, der hans gamla, honom innerligen kära moder bodde i en liten stuga, i hvilken Gunnar till en del uppvuxit, ty redan i hans barndom dog hans fader, som varit en rik egen hemmansbrukare, ifrån henne och en äldre broder, lemnande både dem och enkan i stor fattigdom, allt till följd af supande, hvarför Gunnar ock fått ett stort hat till bränvin, och ofta runno honom i hågen dessa moderns ord, när han som dräng flyttade till den rika patron på Grantorp: «Ja, ja, hade icke far-din (Gud gifve hans själ frid och nåd!) tyckt så mycket om det leda bränvinet, så hade du kunnat slippa att gå ut och tjena för, utan gått hemma hos mor-din, och skött om båd’ henne och gården. Låt derföre se att du sjelf aktar dig för det le’a tyget.» Och nu! huru hade väl Gunnar följt detta välmenta råd!

+

Aftonen före «Tommeda’» bad Gunnar om en del af sin innestående lön, samt om lof att få gå hem till sin gamla moder, och sedan till staden för att köpa «ring och begåfning», dertill strängeligen uppmanad af Lena, och äfven af sin egen vilja; «ty,» tänkte han, «har jag tagit den onde i båten, så vill jag ock med heder föra honom i land, det må se’n gå hur det vill.» Om aftonen när Gunnar slutat sitt arbete, gick han således med tunga, långsamma steg bort till skogen, der hans gamla, honom innerligen kära moder bodde i en liten stuga, i hvilken Gunnar till en del uppvuxit, ty redan i hans barndom dog hans fader, som varit en rik egen hemmansbrukare, ifrån henne och en äldre broder, lemnande både dem och enkan i stor fattigdom, allt till följd af supande, hvarför Gunnar ock fått ett stort hat till bränvin, och ofta runno honom i hågen dessa moderns ord, när han som dräng flyttade till den rika patron på Grantorp: «Ja, ja, hade icke far-din (Gud gifve hans själ frid och nåd!) tyckt så mycket om det leda bränvinet, så hade du kunnat slippa att gå ut och tjena för, utan gått hemma hos mor-din, och skött om båd’ henne och gården. Låt derföre se att du sjelf aktar dig för det le’a tyget.» Och nu! huru hade väl Gunnar följt detta välmenta råd!

Vägen var lång, och det var först helt sent på natten, som Gunnar klappade på moderns dörr.

– Miskundelig Gud! – sade den gamla, som alldeles icke väntade sonen nu på söckendagsaftonen. – Hvem är det, som går med karlasteg och så sent på natta bultar på mi’ dörr?

– Åh, det är inga tjufvar – svarade Gunnar – utan det är bara jag. Låt nu opp för mig, käraste mor.

– Kors! är det du Gunnar! – utropade modern glad. – Vet du, jag blef så dann, att hvar blodsdroppa stelnade i mina gamla ådror. Men hvad kommer det till att du kommer så här dags? Jag väntade dig icke förr än juladagen, efter vanligheta.

– Åh ja, jag tör väl komma då med – svarade Gunnar, som väl visste hvarför det kanske låg den gamla goda gumman något litet om hjertat, att han skulle komma på juldagen, som vanligt. Och härmed kastade sig Gunnar, trött af dagens arbete, af den långa vägen i skog och moras, och mest ändå af sitt tunga sinne, på en gammal träsoffa, der han förr i sina gosseår alltid brukade att ligga. Här förblef han stilla några ögonblick, med sluten mun och slutna ögonlock, kaotiskt betänkande hur han skulle börja sin bekännelse för modern. Denna framgick slutligen till sonen, tog en brinnande töresticka i handen och lyste på honom in i ansigtet.

– Hur i alla verldar är det med dig, pojk’! – sade hon – du ser mig ända sjuker ut. Du är så blek som ett lakan. Du har fälle aldrig gett dig på det leda supanet, det illtyget?

-

– Åh nej! Det är väl annat f ...tyg till på jo’la, andra ugglor i måsen – sade Gunnar och satte sig långsamt upp.

+

– Åh nej! Det är väl annat f ...tyg till på jo’la, andra ugglor i måsen – sade Gunnar och satte sig långsamt upp.

– Miskundelig Gud! – utropade gumman ängslig. – Hvad är det nu? Intet ä’ du körder från patron? Intet har du fått huda full af stryk? Intet har du – – – men den gamla hann icke längre, förr än Gunnar reste sig upp till sin fulla längd, som var tre alnar och två tum, och förtrytsamt svarade:

– Jag! – – körd från patron! Jag! – – få stryk af den! Nej, jag ville intet rå’ honom att sticka stad! – Åh nej, käraste mor! det ä’ väl annat – fortfor han med sorglig, vemodig röst. – Det är allt illa ändå förspändt för mig. Vet j hvad! Eran stackars Gunnar är tvungen att gå sta’ och gifta sig!

– Tvungen! – sade gumman, först litet förundrad, men, betänkande sig ett ögonblick, tillade hon: – Ja så, jag förstår, ja – det var visst intet just så bra, men så har väl äfven det en öfvergång.

Den gamla fann saken hvarken så svår eller så förvånande som Gunnar sjelf, eller som han trott hon skulle göra.

– Nå, med hvilken af herregålstöser’a ä’ det då, ty någon af dem begriper jag nog det skall vara? Det må väl icke vara den der katiga Lena ändå? – sporde mor Ingrid.

-

– Jo just hon! – svarade Gunnar, djupt suckande, och berättade nu modern, ändå utförligare än till Bengt, «hela det satans supemötet i Aspås», som gjort hela hans ofärd, som han kallade det. Vidare, berättade han sin moder, för att, som han trodde, något litet trösta henne, att han fick ett godt torp till «Wafferdagen», fick hederligt bröllop på herregården och kanske annan hjelp derifrån äfven, och när han slutat tala, började den gamla följande monolog, ty vi måste bekänna sanning, att Gunnar låg med tillslutna ögon, och hörde icke mycket af hvad modern sade, ehuru han ingalunda hvarken föraktade det eller sof, utan snarare låg och jemnförde alla sina fordna rosendrömmar med den tistel- och törntäckta verkligheten, jemnförde den framtid han anat, mot den som nu låg och grinade mot honom, suckade och jemnförde. Under tiden ordade den gamla:

-

– Ja, ja! – suckade hon – äfven här var ju det satans bränvinet ändå med i spelet! Men, det kan gå bättre än en tror. Ja – Gud fader gifve dig lycka och fröjd i detta ditt äktenskap, likasom i allt annat, käraste min Gunnar! (Efter litet begrundande) Så – så – – i minnervecka således! Men hva’ ä’ de’ för dumheter! Tocket kan man narra en pojk’ med, men intet ett gammalt qvinnfolk. Men, kanske du minns galet? Åh ja, gör du så! Och torp får du, som ä’ mycket godt. Och bröllop får du, säger du ju, på herregåln, och dansepenga tör då bli hederliga nog, och så ska du ta’ emot Vika till våren, men se dertill ska du ha båd’ ko och annan utredning, men se det blir kanske för dansepenga’, och nog kan Lena rida för rusthållet, som man säger, det ä’ intet farligt, det ä’ jag intet rädd för, och intet kan hon vänta sig snart, just; – fast, det kan just ingen rätta sig efter. (Efter en liten tystnad) Nå menar du jag blir buden på bröllopet?

+

– Jo just hon! – svarade Gunnar, djupt suckande, och berättade nu modern, ändå utförligare än till Bengt, «hela det satans supemötet i Aspås», som gjort hela hans ofärd, som han kallade det. Vidare, berättade han sin moder, för att, som han trodde, något litet trösta henne, att han fick ett godt torp till «Wafferdagen», fick hederligt bröllop på herregården och kanske annan hjelp derifrån äfven, och när han slutat tala, började den gamla följande monolog, ty vi måste bekänna sanning, att Gunnar låg med tillslutna ögon, och hörde icke mycket af hvad modern sade, ehuru han ingalunda hvarken föraktade det eller sof, utan snarare låg och jemnförde alla sina fordna rosendrömmar med den tistel- och törntäckta verkligheten, jemnförde den framtid han anat, mot den som nu låg och grinade mot honom, suckade och jemnförde. Under tiden ordade den gamla:

+

– Ja, ja! – suckade hon – äfven här var ju det satans bränvinet ändå med i spelet! Men, det kan gå bättre än en tror. Ja – Gud fader gifve dig lycka och fröjd i detta ditt äktenskap, likasom i allt annat, käraste min Gunnar! (Efter litet begrundande) Så – så – – i minnervecka således! Men hva’ ä’ de’ för dumheter! Tocket kan man narra en pojk’ med, men intet ett gammalt qvinnfolk. Men, kanske du minns galet? Åh ja, gör du så! Och torp får du, som ä’ mycket godt. Och bröllop får du, säger du ju, på herregåln, och dansepenga tör då bli hederliga nog, och så ska du ta’ emot Vika till våren, men se dertill ska du ha båd’ ko och annan utredning, men se det blir kanske för dansepenga’, och nog kan Lena rida för rusthållet, som man säger, det ä’ intet farligt, det ä’ jag intet rädd för, och intet kan hon vänta sig snart, just; – fast, det kan just ingen rätta sig efter. (Efter en liten tystnad) Nå menar du jag blir buden på bröllopet?

Denna sista fråga gjordes i en högre och litet bestämdare ton. Gunnar väckte till och sade:

– Ja bevars, kära mor, det blir j säkert.

-

– Ja, då får du sannerligen – yttrade mor Ingrid – bedja Lena om en ny udd till mitt gamla lin, och ett annat band till mi’ hvita bindmössa, för annars kan jag slätt intet komma dit, bland en sådan myckenhet af folk.

+

– Ja, då får du sannerligen – yttrade mor Ingrid – bedja Lena om en ny udd till mitt gamla lin, och ett annat band till mi’ hvita bindmössa, för annars kan jag slätt intet komma dit, bland en sådan myckenhet af folk.

– Åh nej, käraste mor! visst intet vill jag be’ Lena om någonting, utan då vill jag tusen gånger hellre köpa er de der sakera i morra i stan.

– Åh kors, intet ska du ta’ dina stackars små penga’ till det slarfvet, dem behöfver du nog ändå, och mer te’ om du hade.

– Åh lappri! de räcka nog te’ det som jag ska ha’ i morra i sta’n, och se’n blir fälle någon råd – svarade Gunnar likgiltigt.

@@ -219,7 +216,7 @@

– Nå, du? – sade Bengt frågande.

– Ja, du! – svarade Gunnar – Nu ä’ det beställdt och uträttadt.

Och dervid förblef det, ty Gunnar hade nu lika litet håg att språka och skämta, som han förr gerna gjort detta.

-

Julaftonen var en förfärlig dag för Gunnar. Hela förmiddagen var han osynlig, man visste ej en gång hvar, och till middagen var det knappt möjligt att få honom in i köket, för att, enligt allmän gängse sed, på julaftonen «doppa i grytan», ehuru han ej smakat det ringaste till frukost. Vädret var kallt, luften snödiger, mulen och tung, så att blott ganska få från herregården varit i kyrkan, men dessa få voro alldeles nog för att vid sin hemkomst basunera ut, att «Gunnar och Lena ramlat utför predikestolen».

+

Julaftonen var en förfärlig dag för Gunnar. Hela förmiddagen var han osynlig, man visste ej en gång hvar, och till middagen var det knappt möjligt att få honom in i köket, för att, enligt allmän gängse sed, på julaftonen «doppa i grytan», ehuru han ej smakat det ringaste till frukost. Vädret var kallt, luften snödiger, mulen och tung, så att blott ganska få från herregården varit i kyrkan, men dessa få voro alldeles nog för att vid sin hemkomst basunera ut, att «Gunnar och Lena ramlat utför predikestolen».

Lena gick stolt och yfdes som en kalkontupp, men Bengt måste draga in den stackars Gunnar i köket, och när han var väl ditkommen, slutade aldrig skämtet och speglosorne, och – – det allra värsta af allt: man tyckte sig nu hos Lena bemärka något, som man förut icke sett, och som Gunnar allra minst kunnat begripa, om han just betraktat henne, men det gjorde han ej, utan tog de andras prat för vanligt grofkornigt bondraljeri. Lena började småningom blifva mindre stolt och äfven något litet blygas för allt som sades, och – som hon med hela ett lidelsefullt och åt en otyglad böjelse öfverlemnadt qvinnohjerta verkligen älskade den unga vackra Gunnar, började hon något försöka att med goda ord och vänlighet besegra hans rysliga köld, ty att hon med enträgen kärlighet, och dessimellan med hvassa, bitande ord icke vann något, det hade hon längesedan kommit underfund med, och ville nu gerna göra allt för att Gunnar skulle visa sig henne bevågen, och för att det andra husfolket ej skulle få säga att: «den stackars Gunnar var nödtvungen» att gifta sig med henne. Sålunda gick hon om aftonen, när tjenstfolket efter slutad afsjungen psalm uppstigit från sitt rikligen lastade julbord, bort till Gunnar med ett helt knyte i handen, och sade skyggt och vänligt:

– Käre Gunnar! du ska’ väl nu, som vanligt på juledagen, gå hem till mor-din i morgon bitti’. Helsa henne då så mycket frå’ mig, och be’ henne vara så go’ och hålla till godo min julehög äfven, ty jag har väl nu ingen närmare att ge åt. Mor och syster mina äro för långt borta; det vore godt bref råkade dem, så systermi’ åtminstone kunde komma hit till – – – till vårat bröllop.

Den sluga Lena visste att modern var Gunnars ögonsten, och att hon på denna väg skulle lättast röra Gunnars hjerta, samt att hon äfven skulle stå i en vacker dager för honom, om hon kunde inbilla honom att jemväl hon kände tillgifvenhet för sin moder.

@@ -232,8 +229,8 @@

– Gud ske lof och tack att du något vill! – sade Bengt efter en stunds tyst och raskt framgående. – Sannerligen var jag icke riktigt rädd för dig i a’ra veckan. Du gick ända som en, som går och lurar på att göra af med sej. Jag tackade sannerligen Gud för hvar enda qväll som du kom in och lad’ dig i drängestufva, för jag frukta’ alltid du skulle intet komma, utan hänga i ett träd, eller ligga i en måse, eller ha skjutit ihjäl dig med di’ bössa, när måran kom.

Gunnar gick och teg.

– Ja, ja, nog gick du och tänkte på något slikt, det slår mig aldrig fel – fortfor Bengt, som af Gunnars tystnad stärktes i sin rysliga förmodan.

-

– Åh nej – svarade, efter något besinnande, Gunnar – så ogudaktigt tänkte jag väl icke, fast jag mången gång bad Gud om dö’n, som om en Guds gåfva. Nej, sjelfspilling blir jag väl aldrig, när jag inte blef ’et när far dog, och bror min kom i olycka, och allt det vi egde brann upp, och det allt för det leda bränvinets skuld. För ser du, far hade den fule vanen te’ å supa, och den lärde han till Jonas, och Jonas förföll i all slags last och elände, och gick ute och dref i byggda, vi visste aldrig hvar. Men så kom han hem en qväll och såg så fasligt förstörder ut, och då hade vi intet sett honom på flera månar, och han såg sig om i hvar vrå i stugan, som om han varit rädd för något. Mor bjöd honom mat, men han pockade bara på bränvin, och så kom flaska’ fram, och så satte de sig till att supa, båd’ far och Jonas, och det varade tills långt fram på natta, så båd’ jag och mor, se’n vi förgäfves gråtit och bedt dem, fick gå och lägga oss. Slutligen trillade far under bordet. Då vaknade vi, (ja mor hade aldrig sofvit,) och det var med stor möda, som mor och jag hjelpte’n i sängen, för se Jonas bjöd intet te’ att hjelpa till. Och då bad mor honom så obegripligt, och med så ömma ord, låta bli’ att supa mer, utan gå sta’ och lägga sig jemte mig i soffan, men det sade han abslut nej till, och var inte just så mycket supen, för han tålde obegripligt, utan när bränvinet var slut, svor han litet öfver det, men tände sedan på fars tobakspipa och gick ut. Vi trodde han skulle snart komma igen och lägga sig, så vi lät dörra stå oläst, men han kom intet, utan vi somnade ändteligen. Men miskundelige Gud, ett sådant uppvaknande! Hela stugan stod i ljusan låge, fähuset och ladan var redan nerbrunna. Det var med yttersta möda mor och jag kunde släpa ut far, och litet af hvarje ur stugan. Vi fick lägga far ute på kalla marken, för han sof som en sten, och Jonas fanns ingenstädes. Men du må tro, käre Bengt, detta var ändå intet det värsta: dagen efter att elden gick öfver oss, så dog far; och samma dag tog de fast på Jonas, som hade rymt ur länshäktet, samme dag han skulle föras hemåt te’ tinget för att få sitt straff, och det var derför han inte ville ligga i stufva’ utan gick ut och lad’ sig på hö-rännet, och har väl med sin pipa kommit att tända på, för elden hade kommit från fähuset, det syntes af vind. Fäet hade han då kört ut lell, det var det enda han tänkte på, innan han sprang sin väg, men han trodde väl aldrig att elden kunde gå till manhuset, ty så elak kan jag aldrig tro han var. Och nu skall jag säga dig, att den dagen då far jordades, och då mor inte hade så mycket hon kunde luta sitt hufvud emot, och då de kommo hem från tinget och berättade att Jonas, som de ånyo haffat, hade slitit spöstraff, då gick jag bort till en stor, djup brunn, som vi hade, och der stod jag en lång stund och gapa ner i brunn, för se! jag hade intet gått och läst då ännu, och Gud förlåte mig de tankar jag då hade, ty de va’ intet go’a, och när jag intet då häfde mig i brunn, så gör jag det väl icke nu, när jag har bättre vet’, utan trökar me’et hur svårt det känns och tycks.

-

– Kors! – sade Bengt förvånad – den paschasan har du aldrig talat om för mig förr. Nog har jag väl hört att det brände för er, och att du hade en skälm till bror, som se’n blef död, men intet visste jag hufvert allt der gått till.

+

– Åh nej – svarade, efter något besinnande, Gunnar – så ogudaktigt tänkte jag väl icke, fast jag mången gång bad Gud om dö’n, som om en Guds gåfva. Nej, sjelfspilling blir jag väl aldrig, när jag inte blef ’et när far dog, och bror min kom i olycka, och allt det vi egde brann upp, och det allt för det leda bränvinets skuld. För ser du, far hade den fule vanen te’ å supa, och den lärde han till Jonas, och Jonas förföll i all slags last och elände, och gick ute och dref i byggda, vi visste aldrig hvar. Men så kom han hem en qväll och såg så fasligt förstörder ut, och då hade vi intet sett honom på flera månar, och han såg sig om i hvar vrå i stugan, som om han varit rädd för något. Mor bjöd honom mat, men han pockade bara på bränvin, och så kom flaska’ fram, och så satte de sig till att supa, båd’ far och Jonas, och det varade tills långt fram på natta, så båd’ jag och mor, se’n vi förgäfves gråtit och bedt dem, fick gå och lägga oss. Slutligen trillade far under bordet. Då vaknade vi, (ja mor hade aldrig sofvit,) och det var med stor möda, som mor och jag hjelpte’n i sängen, för se Jonas bjöd intet te’ att hjelpa till. Och då bad mor honom så obegripligt, och med så ömma ord, låta bli’ att supa mer, utan gå sta’ och lägga sig jemte mig i soffan, men det sade han abslut nej till, och var inte just så mycket supen, för han tålde obegripligt, utan när bränvinet var slut, svor han litet öfver det, men tände sedan på fars tobakspipa och gick ut. Vi trodde han skulle snart komma igen och lägga sig, så vi lät dörra stå oläst, men han kom intet, utan vi somnade ändteligen. Men miskundelige Gud, ett sådant uppvaknande! Hela stugan stod i ljusan låge, fähuset och ladan var redan nerbrunna. Det var med yttersta möda mor och jag kunde släpa ut far, och litet af hvarje ur stugan. Vi fick lägga far ute på kalla marken, för han sof som en sten, och Jonas fanns ingenstädes. Men du må tro, käre Bengt, detta var ändå intet det värsta: dagen efter att elden gick öfver oss, så dog far; och samma dag tog de fast på Jonas, som hade rymt ur länshäktet, samme dag han skulle föras hemåt te’ tinget för att få sitt straff, och det var derför han inte ville ligga i stufva’ utan gick ut och lad’ sig på hö-rännet, och har väl med sin pipa kommit att tända på, för elden hade kommit från fähuset, det syntes af vind. Fäet hade han då kört ut lell, det var det enda han tänkte på, innan han sprang sin väg, men han trodde väl aldrig att elden kunde gå till manhuset, ty så elak kan jag aldrig tro han var. Och nu skall jag säga dig, att den dagen då far jordades, och då mor inte hade så mycket hon kunde luta sitt hufvud emot, och då de kommo hem från tinget och berättade att Jonas, som de ånyo haffat, hade slitit spöstraff, då gick jag bort till en stor, djup brunn, som vi hade, och der stod jag en lång stund och gapa ner i brunn, för se! jag hade intet gått och läst då ännu, och Gud förlåte mig de tankar jag då hade, ty de va’ intet go’a, och när jag intet då häfde mig i brunn, så gör jag det väl icke nu, när jag har bättre vet’, utan trökar me’et hur svårt det känns och tycks.

+

– Kors! – sade Bengt förvånad – den paschasan har du aldrig talat om för mig förr. Nog har jag väl hört att det brände för er, och att du hade en skälm till bror, som se’n blef död, men intet visste jag hufvert allt der gått till.

– Åh nej – genmälte Gunnar – det var minsann ingenting roligt att tala om, och jag hade intet talt om det nu heller, om det intet varit så längese’n, alltihop, och om jag intet velat bevisa dig, att sjelfspilling blir jag aldrig, när jag inte blef ’et då.

– Var det då verkligen di’ mening, att vräka dig hufvestupa i brunn – frågade Bengt förvånad.

– Ja, kontant min mening.

@@ -283,7 +280,7 @@

Och Bengt, han suckade, ty – tänkte han – när han intet bryr sig om sin fiol, utan låter Olle fälas med den som han vill, då står det illa te’ me ’en.

Bröllopsdagen nalkades med stora steg. Den var, som vi veta, utsatt till trettondagen, och väntades med stor otålighet af alla, utom – – brudgummen.

-

Patronen var visst ingen god karl, men ingen rätt ond heller, betedde sig ofta som hade han varit en god, och – om det var slughet, uträkning, eller en liten släng af hjertats godhet, det kan man icke rätt bestämma, men i vissa fall var han verkligen hvad man kallar: god mot sitt tjenstfolk och sina underhafvande; ty på samma gång som han var en ytterst sträng och noggrann husbonde, hvilken höll hvar och en att arbeta och streta efter sin största förmåga, så var han äfven en, så der temligen rättvis och ofta ganska frikostig. Gunnar hade nu tjenat honom alltsedan sitt sjuttonde år, således i sju fulla år, först som stallgosse och sedan som arbetsdräng, samt på alla sätt väl uppfyllt husbondens åligganden, och derför skulle han nu hafva ett stort och hederligt bröllop. Lena hade tjenat i tre år på Grantorp, och hade godt beröm om sig, ergo – – – skulle äfven henne, framför verldens ögon, heder vederfaras, fast i mindre mått, men – – – som de tu skulle blifva ett numera, hade patronen sina orsaker att heller icke skilja på saken, utan bara att rekommendera till den egentligen verkställande makten, mamsell Sara, att ingenting skulle sparas, utan att det skulle «gå hederligt till på detta bröllop», och dermed var mamsell Sara heller icke missnöjd, ty som hon var ytterst rättvis, midt i sin hjertans godhet och välvilja, och hon rätt aldrig kunnat tillvita Lena något annat ondt, än sin mindre goda uppsyn, samt ett och annat litet fiendtligt utfall mot sina kamrater, till följd af hennes häftiga sinne, men deremot alltid funnit henne både villig, ordentlig, noggrann och dugtig i sin tjenst, samt snäll med allahanda qvinnosysslor i ett hus på landet, så ville mamsell Sara äfven att detta skulle henne förskyllas med ett hederligt bröllop, och hvad Gunnar åter beträffade, så brukade hon om honom säga: «Jag vet att det är illa gjordt, att när man har en styrandes makt någonsin hafva en favorit, men när det finns någon som gör en till lags i allt, så är det svårt att låta bli.» Och Gunnar var ock hennes favorit. Qvick, villig, ordentlig och rådig var han alltid. Dertill nykter och ärlig, och slutligen var han, hvad alla fruntimmer i ett hus på landet alltid sätta stort värde på: han var temligt skicklig snickare. Gick något sönder, en säng, ett bord, en stol, eller behöfdes det en liten pall, låda eller hylla, eller var den tråkiga «väfbråten» i någon oordning, vips tillkallades Gunnar, som alltid genast förstod hvarom frågan var, och som, mamsell Sara till nöjes, alltid visste att afhjelpa saken. På lediga stunder hade han till sin gamla moder förfärdigat en så kallad karmstol och en «kärlahylla», och Lena berättade numera ofta för sina kamrater om alla de husgeråd, som hon ämnade låta Gunnar göra, när de kommo till Viken; ty Lena var ganska fåfäng, och ville hafva så förträffligt som möjligt, ett fel som mamsell Sara nog såg och ruskade hufvudet åt, men som egentligen icke inverkade på hennes användbarhet som tjenare, och som, med Lenas egen raskhet, duglighet och förmåga, ej dessutom var så farligt. Man kan således om mamsell Sara säga, att allt hvad hon tillrustade för detta bröllop, skedde af rättvisa för Lenas skull, men både af rättvisa och con amore för Gunnars, och stora och dråpliga voro äfven alla dessa tillrustningar.

+

Patronen var visst ingen god karl, men ingen rätt ond heller, betedde sig ofta som hade han varit en god, och – om det var slughet, uträkning, eller en liten släng af hjertats godhet, det kan man icke rätt bestämma, men i vissa fall var han verkligen hvad man kallar: god mot sitt tjenstfolk och sina underhafvande; ty på samma gång som han var en ytterst sträng och noggrann husbonde, hvilken höll hvar och en att arbeta och streta efter sin största förmåga, så var han äfven en, så der temligen rättvis och ofta ganska frikostig. Gunnar hade nu tjenat honom alltsedan sitt sjuttonde år, således i sju fulla år, först som stallgosse och sedan som arbetsdräng, samt på alla sätt väl uppfyllt husbondens åligganden, och derför skulle han nu hafva ett stort och hederligt bröllop. Lena hade tjenat i tre år på Grantorp, och hade godt beröm om sig, ergo – – – skulle äfven henne, framför verldens ögon, heder vederfaras, fast i mindre mått, men – – – som de tu skulle blifva ett numera, hade patronen sina orsaker att heller icke skilja på saken, utan bara att rekommendera till den egentligen verkställande makten, mamsell Sara, att ingenting skulle sparas, utan att det skulle «gå hederligt till på detta bröllop», och dermed var mamsell Sara heller icke missnöjd, ty som hon var ytterst rättvis, midt i sin hjertans godhet och välvilja, och hon rätt aldrig kunnat tillvita Lena något annat ondt, än sin mindre goda uppsyn, samt ett och annat litet fiendtligt utfall mot sina kamrater, till följd af hennes häftiga sinne, men deremot alltid funnit henne både villig, ordentlig, noggrann och dugtig i sin tjenst, samt snäll med allahanda qvinnosysslor i ett hus på landet, så ville mamsell Sara äfven att detta skulle henne förskyllas med ett hederligt bröllop, och hvad Gunnar åter beträffade, så brukade hon om honom säga: «Jag vet att det är illa gjordt, att när man har en styrandes makt någonsin hafva en favorit, men när det finns någon som gör en till lags i allt, så är det svårt att låta bli.» Och Gunnar var ock hennes favorit. Qvick, villig, ordentlig och rådig var han alltid. Dertill nykter och ärlig, och slutligen var han, hvad alla fruntimmer i ett hus på landet alltid sätta stort värde på: han var temligt skicklig snickare. Gick något sönder, en säng, ett bord, en stol, eller behöfdes det en liten pall, låda eller hylla, eller var den tråkiga «väfbråten» i någon oordning, vips tillkallades Gunnar, som alltid genast förstod hvarom frågan var, och som, mamsell Sara till nöjes, alltid visste att afhjelpa saken. På lediga stunder hade han till sin gamla moder förfärdigat en så kallad karmstol och en «kärlahylla», och Lena berättade numera ofta för sina kamrater om alla de husgeråd, som hon ämnade låta Gunnar göra, när de kommo till Viken; ty Lena var ganska fåfäng, och ville hafva så förträffligt som möjligt, ett fel som mamsell Sara nog såg och ruskade hufvudet åt, men som egentligen icke inverkade på hennes användbarhet som tjenare, och som, med Lenas egen raskhet, duglighet och förmåga, ej dessutom var så farligt. Man kan således om mamsell Sara säga, att allt hvad hon tillrustade för detta bröllop, skedde af rättvisa för Lenas skull, men både af rättvisa och con amore för Gunnars, och stora och dråpliga voro äfven alla dessa tillrustningar.

Redan trettondagen på ottemorgonen, när Bengt, drifven af en besynnerlig oro, steg upp klockan fyra och gjorde upp eld i drängstugan, saknade han Gunnar. Hans första rörelse, bifogad af ett sakta utrop af: «Miskundelige Gud!» var att kasta blicken bort åt bössan. Men den hängde der så fredlig bredvid sitt vanliga sällskap, fiolen, och Bengt drog en djup suck, dels af glädje häröfver, dels af sorg öfver att han snart, ej allenast der på väggen skulle sakna dessa tvänne gamla bekanta, utan sjelfva Gunnar, som värre var. Imellertid brydde han sig icke stort om elden, utan klädde i hast på sig och begaf sig ut för att först få reda på Gunnar, och sedan begifva sig på vägen efter dennes moder, som han lofvat hemta. När han kom ut på becksvarta morgonen, såg han sig litet om, tvehogse åt hvad håll han skulle styra kosan; men just som han stod och funderade som bäst, kom den gamle oxgubben, som hvarken helgdagar eller hvardagar glömde sina älskade oxar, eller försummade sina åligganden. Han kom nu med sin lykta i handen, och då han blef Bengt varse, sade han:

– Ska’ helsa så flittigt frå’ brugummen. Han ba’ mig säga er, att han har re’n gått efter mor-si sjelfver, men han ba’ att j ska’ komma och möta’n omkring dagolsdags.

@@ -390,7 +387,7 @@

– Ja – sade Gunnar efter en liten tystnad – vest du Elin lilla, jag har mycket och noga tänkt på den der saken och försökt att sätta mig i den der grefvens ställe, och vet j hvad, mina vänner! men jag för min del vill intet så alldeles stena’n, för – – vet j hvad, att när ’en älskar sin maka, så som han lä’r ha’ gjort (härvid drog Gunnar en djup, oförställd suck), och när han då förut misstrodde ’na, och så finner henne vid väpnarens säng! Ja, Gud vet hvad en stackare hade gjort! Och Gud vare tackad för hvar den dag man intet så der blir frestad af satan.

– Ja, så men! – suckade Elin. – Men – tillade hon efter en kort tystnad – se’n vi nu tackat Gunnar för den roliga historien, så be vi att få veta hur det var fatt den der qvällen.

– Ja, de’ va’ mästerligt – sade Bengt – skrattande. – Berätta’t du Gunnar.

-

– Jo – började Gunnar – nu ä’ de’ på det viset, att många tror att båd’ grefven och grefvinnan och väpnar’n, och kanske fler till, spökar här i detta gamla ugglenäste, och – – Gud vet bäst hvad ’en ska’ tro derom! Intet just har jag sett några, men intet vill jag svärja på att det intet kan finnas. Men dermed må nu vara hur det vill, imellertid ä’ alla, båd’ sämre och bättre, intet just så måna om att gå upp, hvarken på loftet eller på grefvekammarn i sö’rtornet, och mången har varit här på herregåln i många herrans år, utan att nåntina stuckit näsan dit, ty de äro väl lästa och tillbommade, och mamsell Sara har nöckla’ om händer sjelf. Så var det åtminstone med mig, för jag hade varit här i fem hela år utan att nånsin gjort mer än tittat genom nyckelhålet, en söndag som herrskapet va’ borta. Men så för tu år se’n, när det blef så obäkeligt mycket med frukt på alla träd, då skulle jag en lördags eftermiddag hjelpa mästaren att bära upp äpplen. Mamsell Sara och tösera de spredo ut och vi bara buro. Men så, när de lagt hela «gästestufva» (der vi åte i middags) alldeles kontant smäckfull, då va’ mamsell Sara ända som ledsen, och visste intet hvar hon ville göra af resten. Men må tro! då va’ jag fermer lell, te’ att svara att man kunde fälle lägga den öfriga frukten der oppe på väpnareloftet eller på grefvekammar’n, för se dit ville jag en gång och det med all gevalt. Men då skulle j sett så’na öga jag fick på mig! Töser’a sågo ut som de varit vettskrämda, och mamsell Sara bligade så stort på mig, som skulle hon säga: «Och det skulle du töras så här på qvällen!» Men se jag tordes, jag! Men se mästar’n, han ä’ gammal, och en gammal kruka dessutom (tillade Gunnar med lägre röst, emedan trädgårdsmästaren med hela sin familj hörde till bröllopsgästerne), han ville slätt intet gå med, och ingen af tösera, utan då skulle jag springa ned i drängstufva för att få någon hjelp, men der fanns ingen mer än Olle; men se! när han fick veta hva’ saken angick, och hvart han skulle stad, så sa’ han (kantänka!) att han hade en så förfaslig hufvevärk, att han intet kunde röra sig ur fläcken. Jag grina’n midt i ansigtet, men han blef dervid, och med de besked’en fick jag gå tillbaka, och fick bära all frukten allena, för ingen mer än mamsell Sara och jag begaf oss åstad, och det må Gud veta att intet gjorde jag mig brådtom der oppe, för jag ville noga se mig om öfverallt, när jag en gång var kommen dit. Slutligen skrattade mamsell Sara, och sa’ att jag skulle sno mig, för hon frös. Men jag tror – tillade han helt sakta – att vår go’a mamsell va’ litet rädder med, för det va’ nästan kolmörkt när vi kommo derifrån. Sedan när jag kom ned i drängstuga om qvällen, talte vi dränga om ’et, och Bengt va’ helt rasande öfver att ej fått varit med, men se Olle, som alltid ska’ vara ute på ondt, han började att förarga mig, och sade att jag nu talade så stormodigt och käckt, men att han visste precis att jag varit som en backhare deruppe, och skälft i hvareveliga led, och att jag hade hållt mamsell Sara i kjorteln, och Gud vet hvad det intet var för dumheter han vräkte ur sig. Och slutligen när jag blef arg och hota’n med stryk, då teg han väl en stund, men när han såg att jag va’ blefven go’ igen, då började han åter, och slutligen trotsade han mig att för ett helt ankare bränvin, nu, så sent och mörkt och kuseligt, som det nu var, gå opp ensam på «loftet» eller «grefvekammar’n», och tänk! att båd’ Lars och rättar-Anders höll med ’en! Men nu blef jag intet onder, utan bara förargad, för jag blir aldrig ond på Anders, för de ä’ en satans bra och dugtig karl, och intet på Lars heller, för han ä’ så dummer som e’ sö, men jag blef förargad på dem, och ville visa dem med ens, hvad jag tordes och intet tordes, och det utan en droppa, se’n då ett ankare bränvin, och derför tog jag båd’ Anders och Lars och Olle med mig, och Bengt följde också med för sällskaps skull, och så gick vi upp och bad att få tala med mamsell Sara, och så bad jag henne så vackert om nöckla’, och att jag skulle få vara deruppe hela natta’, och försäkrade henne på samvete, att jag skulle aldrig äta ett enda päron eller äpple, eller röra något annat. Men Bengt minns hvad hon svarade: «Nej» – sa’ hon – «det kan Gunnar intet få. Att Gunnar har mod och håg att gå dit och stanna der, det syns nog när han så enträget ber mig derom, men jag har, af mina orsaker, föresatt mig att aldrig, till eho det måtte vara, lemna ut dessa nycklar, och vill alls intet gå ifrån min föresats.» Jag kan intet neka till att det klack uti mig, när hon så talade, för nog har hon sina fullvigtiga skäl, fast de ä’ fördolda, en så klok och galant menniska som hon är. – Se’n sa’ dränga aldrig ord, utom Olle, som sa’ att jag va’ glad för jag slapp! Har ’en hört på så’nt! – fortfor Gunnar efter en liten tystnad.

+

– Jo – började Gunnar – nu ä’ de’ på det viset, att många tror att båd’ grefven och grefvinnan och väpnar’n, och kanske fler till, spökar här i detta gamla ugglenäste, och – – Gud vet bäst hvad ’en ska’ tro derom! Intet just har jag sett några, men intet vill jag svärja på att det intet kan finnas. Men dermed må nu vara hur det vill, imellertid ä’ alla, båd’ sämre och bättre, intet just så måna om att gå upp, hvarken på loftet eller på grefvekammarn i sö’rtornet, och mången har varit här på herregåln i många herrans år, utan att nåntina stuckit näsan dit, ty de äro väl lästa och tillbommade, och mamsell Sara har nöckla’ om händer sjelf. Så var det åtminstone med mig, för jag hade varit här i fem hela år utan att nånsin gjort mer än tittat genom nyckelhålet, en söndag som herrskapet va’ borta. Men så för tu år se’n, när det blef så obäkeligt mycket med frukt på alla träd, då skulle jag en lördags eftermiddag hjelpa mästaren att bära upp äpplen. Mamsell Sara och tösera de spredo ut och vi bara buro. Men så, när de lagt hela «gästestufva» (der vi åte i middags) alldeles kontant smäckfull, då va’ mamsell Sara ända som ledsen, och visste intet hvar hon ville göra af resten. Men må tro! då va’ jag fermer lell, te’ att svara att man kunde fälle lägga den öfriga frukten der oppe på väpnareloftet eller på grefvekammar’n, för se dit ville jag en gång och det med all gevalt. Men då skulle j sett så’na öga jag fick på mig! Töser’a sågo ut som de varit vettskrämda, och mamsell Sara bligade så stort på mig, som skulle hon säga: «Och det skulle du töras så här på qvällen!» Men se jag tordes, jag! Men se mästar’n, han ä’ gammal, och en gammal kruka dessutom (tillade Gunnar med lägre röst, emedan trädgårdsmästaren med hela sin familj hörde till bröllopsgästerne), han ville slätt intet gå med, och ingen af tösera, utan då skulle jag springa ned i drängstufva för att få någon hjelp, men der fanns ingen mer än Olle; men se! när han fick veta hva’ saken angick, och hvart han skulle stad, så sa’ han (kantänka!) att han hade en så förfaslig hufvevärk, att han intet kunde röra sig ur fläcken. Jag grina’n midt i ansigtet, men han blef dervid, och med de besked’en fick jag gå tillbaka, och fick bära all frukten allena, för ingen mer än mamsell Sara och jag begaf oss åstad, och det må Gud veta att intet gjorde jag mig brådtom der oppe, för jag ville noga se mig om öfverallt, när jag en gång var kommen dit. Slutligen skrattade mamsell Sara, och sa’ att jag skulle sno mig, för hon frös. Men jag tror – tillade han helt sakta – att vår go’a mamsell va’ litet rädder med, för det va’ nästan kolmörkt när vi kommo derifrån. Sedan när jag kom ned i drängstuga om qvällen, talte vi dränga om ’et, och Bengt va’ helt rasande öfver att ej fått varit med, men se Olle, som alltid ska’ vara ute på ondt, han började att förarga mig, och sade att jag nu talade så stormodigt och käckt, men att han visste precis att jag varit som en backhare deruppe, och skälft i hvareveliga led, och att jag hade hållt mamsell Sara i kjorteln, och Gud vet hvad det intet var för dumheter han vräkte ur sig. Och slutligen när jag blef arg och hota’n med stryk, då teg han väl en stund, men när han såg att jag va’ blefven go’ igen, då började han åter, och slutligen trotsade han mig att för ett helt ankare bränvin, nu, så sent och mörkt och kuseligt, som det nu var, gå opp ensam på «loftet» eller «grefvekammar’n», och tänk! att båd’ Lars och rättar-Anders höll med ’en! Men nu blef jag intet onder, utan bara förargad, för jag blir aldrig ond på Anders, för de ä’ en satans bra och dugtig karl, och intet på Lars heller, för han ä’ så dummer som e’ sö, men jag blef förargad på dem, och ville visa dem med ens, hvad jag tordes och intet tordes, och det utan en droppa, se’n då ett ankare bränvin, och derför tog jag båd’ Anders och Lars och Olle med mig, och Bengt följde också med för sällskaps skull, och så gick vi upp och bad att få tala med mamsell Sara, och så bad jag henne så vackert om nöckla’, och att jag skulle få vara deruppe hela natta’, och försäkrade henne på samvete, att jag skulle aldrig äta ett enda päron eller äpple, eller röra något annat. Men Bengt minns hvad hon svarade: «Nej» – sa’ hon – «det kan Gunnar intet få. Att Gunnar har mod och håg att gå dit och stanna der, det syns nog när han så enträget ber mig derom, men jag har, af mina orsaker, föresatt mig att aldrig, till eho det måtte vara, lemna ut dessa nycklar, och vill alls intet gå ifrån min föresats.» Jag kan intet neka till att det klack uti mig, när hon så talade, för nog har hon sina fullvigtiga skäl, fast de ä’ fördolda, en så klok och galant menniska som hon är. – Se’n sa’ dränga aldrig ord, utom Olle, som sa’ att jag va’ glad för jag slapp! Har ’en hört på så’nt! – fortfor Gunnar efter en liten tystnad.

De andra tego hemska och funderande.

Men nu kom Olle tillbakaragglandes och skrek redan på långt håll:

– Hvad i alla verldar! Sitter du än, du Gunnar, och smeker med di’ svägerska! Det ska’ jag gå och berätta för di’ gamla Lena, ha! ha! ha! Ja, det ska’ jag ända på fläck! ha! ha! ha!

@@ -439,11 +436,11 @@

– Nå, mina barn – sade hon – nu kunnen j väl porträttera utaf hela väpnareloftet, hoppas jag. – Och som hastigast tittade de in i grefvekammaren, samt vände derefter ned till husets bebodda våningar.

Bröllopet var med denna dagen slut. Elin reste. Gunnar suckade djupt när han såg sista skymten af hennes åkdon, tänkte oupphörligt på henne och återtog sina dagliga värf. Lena likaledes af sednare sorten, men gjorde sig numera just ej så mycket besvär med sin toilett och fördöljandet af sitt tillstånd, hvilket alla märkte, utom Gunnar, som sällan såg på Lena och råkade henne så sällan han kunde, men var då alltid god och vänlig mot henne. Tiden framflöt på detta sätt de trenne vintermånaderne, och snart stod Mars med långa ljusa dagar, men kalla och hårda, alldeles som den totalt passionsfria och i goda omständigheter varande menniskan.

-

– Jag skulle så mycket be att få gå till marken och köpa mig en ko och ett par stutar – sade Gunnar till patronen, en af de första dagarne af Mars.

+

– Jag skulle så mycket be att få gå till marken och köpa mig en ko och ett par stutar – sade Gunnar till patronen, en af de första dagarne af Mars.

– Det skall du slippa – svarade husbonden, utan att se på Gunnar, och petade förtvifladt i marken med sin käpp, för att se hur långt kelen räckte; – du – – du skall få de der kreaturen af mig, till din första bosättning, efter du – – – men det blef icke mer.

Gunnar blef verkligen mycket glad för denna gåfva. Han kände ingen kärlek till Lena, han längtade icke till den tid, då han skulle framlefva sina dagar allena med henne; men han, likasom nästan hvar och en, som hunnit öfver tjugu år, längtade att se röken uppgå från egen härd, att sofva under eget tak och mättas af egen föda, med ett ord: att sätta bo, och åtminstone inom dess gehägn vara enväldig. Att göra detta hem så beqvämt och trefligt som möjligt, var Gunnars önskan, så väl som hvarje annans, i hans eller vida bättre omständigheter. Af hvad som blifvit öfver sedan de omtalade kreaturen voro inköpta af de medel, som influtit vid bröllopet samt Gunnars och Lenas innestående löner, skulle bohag och husgeråd köpas, och nu fick Gunnar lägga hela den summan, som dessa kreatur skulle hafva kostat, till det andra, och kunde således få vida mera bohag, än han från början haft hopp om, och Gunnar var verkligen ungdomligt glad för detta, samt sade om aftonen i drängstugan:

– Tänk, patron är ändå en god och hederlig herre på det hela, fast jag aldrig förr kunnat fått ’et i skallen, eller lidet ’en.

-

– Och jag li’er ’en aldrig – svarade Bengt – för han ä’ falsker och baksluger, ser aldrig rätt på folk, säger ett och menar ett annat, gör minsann ingenting för intet, och en vacker dag, sanna mina ord, vill han ha betalning för krittera, och söker då ut ’en med hårdhandskarne, det ska j få se, den som bara lefver dit. Men mamsella ä’ bra.

+

– Och jag li’er ’en aldrig – svarade Bengt – för han ä’ falsker och baksluger, ser aldrig rätt på folk, säger ett och menar ett annat, gör minsann ingenting för intet, och en vacker dag, sanna mina ord, vill han ha betalning för krittera, och söker då ut ’en med hårdhandskarne, det ska j få se, den som bara lefver dit. Men mamsella ä’ bra.

– Ja, ja, tänk om jag talade om för patron, hvad du säger om ’en – sade bränn-Olle illslugt och med sitt otäcka skratt.

– Ja, jag skulle nog tro dig om ’et – svarade Bengt – för du ä’ en rödlufva du så väl som patron sjelf, och tänk! jag tror aldrig nåntina på dem, som vår Herre satt räfskinnsmössa på.

– Nej, otäcka ä’ de – sade Gunnar, som tänkt på annat, men som ändå ej kunde låta gå sig ur händer ett tillfälle att yttra sin motvilja för Olle, som han aldrig kunde lära sig att tåla, ty afundsfull och ilsken som Olle alltid visade sig, när han var nykter, var han äfven falsk och elak, och när han var full – – näsvis och elak. Nu var han halffull och just vid lynne att förarga Gunnar på fint manér, helst han trodde sig hafva ryggen fri, derigenom att han stod vid dörren, och i en blink kunde vara nere i sitt älskade bränneri, dit Gunnar aldrig gick.

@@ -453,7 +450,7 @@

Gunnar var således nästan tröstad öfver sitt nödtvungna äktenskap. Dessutom vänjer man sig snart vid sitt öde i ungdomen, och smyckar det då med alla de blomster, som inbillning och hopp kunna sammanleta, och finner först fram i tiden, smått efterhand, huruledes dessa blommor aldrig slagit ut, äfven om man någon gång varit så lycklig att få se dem knoppas.

Nu stundade den fjortonde Mars, denna flyttningsperiod då mången lemnar de larer och penater, som skyddat dem i det huset, för att söka andra dylika i andra hus; ty i vår tro stanna dessa vid tomten och begifva sig aldrig ut på tåg. Flyttningsdagen var på en onsdag, och redan den föregående lördagen hade Gunnar och Lena ställt om, att deras flyttsaker kommo till torpet, samt hade ämnat bedja sig lof att tillika med Bengt få gå dit på söndagen, för att sätta litet i ordning, helst det folket, som skulle flytta derifrån, redan begifvit sig bort. Men när söndagen kom, mådde Lena illa, sade sig hafva ondt i hufvudet och nödgades lägga sig, så att Gunnar och Bengt gingo allena.

-

– Ack hvad du får det präktigt och galant här i Vika – sade Bengt, under det de höllo på att städa in det nya bohaget i den nya, vackra, rymliga stugan. – Här kommer du ju att bo, ända som en prins. Här har du ju båd’ stufva stor och grann, och slaskekök och så den lille vackre kammarn der, på andra sida i farsta, och så den lille trädgåln, och skogen och änga, och hela stora sjön framför sig, och gälena der på andra sidan. Och så’na rara fähus och allt! Minns du hur du sörjde i förstene, då före jul? Ja, de’ va’ visst att sörja för! Du har ’et ju så rart, som hade du suttit på önskestol.

+

– Ack hvad du får det präktigt och galant här i Vika – sade Bengt, under det de höllo på att städa in det nya bohaget i den nya, vackra, rymliga stugan. – Här kommer du ju att bo, ända som en prins. Här har du ju båd’ stufva stor och grann, och slaskekök och så den lille vackre kammarn der, på andra sida i farsta, och så den lille trädgåln, och skogen och änga, och hela stora sjön framför sig, och gälena der på andra sidan. Och så’na rara fähus och allt! Minns du hur du sörjde i förstene, då före jul? Ja, de’ va’ visst att sörja för! Du har ’et ju så rart, som hade du suttit på önskestol.

– Åh, jag kan just intet säga det – svarade Gunnar halfhögt, ty just i samma ögonblick som Bengt talade om önskestol, klättrade Gunnar i inbillningen dit för en kort sekund, och se! – – – en bild, icke alls liknande Lena, stod der i allra främsta förgrunden.

– Ja, så kan jag säga’t – genmälte Bengt – och du borde ha – – jag vet intet hva’ – – för att du intet kunde ta’ mig te’ dräng, liksåväl som den der oxmickeln Abraham. Här hade jag just tyckt om ’et, och jag tror att Lena blir ena dugtig och galanter matmor, som håller snyggt af alle di katten, och ger ’en bra å äta, om hon än skulle träta litet dessimellan.

– Ja, himlen vet – svarade Gunnar och tänkte på helt annat, och tyckte sig dermed ej göra det ringaste ondt.

@@ -474,7 +471,7 @@

– Ah, de’ ä’ intet värdt – svarade Gunnar och tog så ojemna årtag, att ekstocken vickade häftigt.

– Hvad tusan! – ropade Bengt, som icke kunde simma. – Jag tror sannerligen att du vill lägga oss här på hafsfruas blå bolstrar, men ser du, det går jag slättes intet in på, för jag kan intet ligga som e’ gås och flyta och dyka, och svänga mig kors och tvärs i vattnet, som du kan.

– Ha! ha! ha! – skrattade Gunnar ungdomligt och gladt, och vickade ändå starkare på farkosten, för att få den annars så käcka Bengt att skrika; men när Bengt såg att ingen fara var, så teg han stilla, och då upphörde äfven Gunnar med sjögången, och Bengt började åter be honom sjunga «en rolig visestump».

-

– Ack, sjung nu du om: «Eli’ ä’ mi’ sockerdocka» – bad Bengt – och bry dig intet om att Olle, det ludret, schäkade dig då på bröllopet och sjöng din roliga visa så förbannadt dumt, för se’n har du aldrig sjungt ’na.

+

– Ack, sjung nu du om: «Eli’ ä’ mi’ sockerdocka» – bad Bengt – och bry dig intet om att Olle, det ludret, schäkade dig då på bröllopet och sjöng din roliga visa så förbannadt dumt, för se’n har du aldrig sjungt ’na.

– Nå, så! – svarade Gunnar och härskade sig, icke för att lungorne voro besvärade af något, men för att få styr på hjertat, som började klappa, och blodet som började brusa, så snart han numera bara tänkte på den gamla, förr af honom så ofta sjungna visan. Han rodde imellertid friskt och sjöng under tiden, i början litet darrande, eller – – med den splitter nya methoden – men sedan jemnt, starkt och ljudeligt, så att bergen lyssnade och echo svarade:

Elin ä’ mi’ sockerdocka, Elin ä’ min russinstrut, @@ -511,7 +508,7 @@

– Hå kors i all’ min dar! – utropade Bengt, utan att betvifla ett enda af Gunnars ord, och det kom mycket deraf, att Gunnar berättade med denna ton, som bevisade att han sjelf trodde hvart enda ord.

– Det skulle vara bra roligt, att någon gång få se endera echo’t eller sjöfrua, eller nå’t skogsrå eller så – yttrade Bengt, medan han hjelpte Gunnar att surra fast ekstocken, ty nu voro de i land; men nu var det äfven nästan nedmörkt, och Gunnars beprisade nytänning satt redan och såg på de båda ynglingarne, inom hvilkas bröst i detta ögonblick kanske mera ren, fast omedveten, ur-poesi var att finna, än i hela stora packor af «Skaldeförsök» och «Dikter» och «Sånger» och «Fantasier» och «Lyriska bilder» och «Poetiska blomster» etc.

– Kors! har du aldrig sett något slikt (nemligen sjöfrun, skogstroll, etc.) – sade Gunnar med en viss ton af öfverlägsenhet, likasom hade han sjelf varit «intimt lierad» med hela detta sällskap af andar och troll, med hvilka allmogens öfvertro, än i denna stund, befolkar både hafvet, berget, skogarne, dalarne, hedarne och sjelfva luften.

-

– Nej, intet har jag just sett nåka – genmälte Bengt, medan de raskt vandrade hemåt, på en liten smal stig i djupa täta skogen – men hört, det har jag mången gång, båd’ gasten och annat otyg.

+

– Nej, intet har jag just sett nåka – genmälte Bengt, medan de raskt vandrade hemåt, på en liten smal stig i djupa täta skogen – men hört, det har jag mången gång, båd’ gasten och annat otyg.

– Ja, nu är det kanske allra som bäst att intet tala om «tocket der» – menade Gunnar – nu medan vi ä’ så här i mörka skogen, och intet justament så långt från båd’ jettegrytera och den der hedne kongens graf, der det spökar så käckt alla söndagsqvällar, och lyktegubbekärret se’n, men så mycket ska’ jag säga dig, du Bengt, att kommer något till dig någon gång, så’nt der du förstår, så slå bara korstecknet för näsan på ’et, och läs dit Fader vår med fulla tankar, så viker det straxt.

– Har du försökt det? – frågade Bengt, med en hemsk känsla, i hvilken dock låg stort behag.

– Det har jag visst – svarade Gunnar – jag som så mången gång nattetid har sträfvat der genom store, djupe skogen till mor.

@@ -568,7 +565,7 @@

– Jo, han är oskyldig, efter som j säger det ska’ vara, mor, ty Olle va’ borta ända ifrån medio Maj, då han gick med beväringa för att ex’cera (för se han har stått på tillväxt i flere år), och så låg han på sjukhuset i frossen ända till långt efter missummar, så – – – han ä’ då oskyldig.

Nu tog moders och sons tal en annan vändning, och mor Ingrid uträttade ändteligen så mycket, att Gunnar heligt lofvade henne, att ej tala med någon enda menniska, eho det måtte vara, om sina misstankar, innan hon, mor Ingrid, talat med Lena derom, att vara stilla och förhålla sig saktmodig och lugn, samt rent utaf begära råd af kyrkoherden, och framför allt icke skrika ut hela saken dessförinnan.

Imellertid var dagen långt framskriden, och med stor möda fick mor Ingrid slutligen Gunnar att följa med sig till «herregåln», hvartill Gunnar var minst af allt benägen. Modern ryckte hans kläder rätt, strök håret ur ansigtet på honem, och sade slutligen:

-

– Käre gosse! Du ska’ väl ha något uti dig, annars står du aldrig ut. Du har ju intet smakat nå’t, se’n i går middags. Ät nu en smula, och låt oss så gå, för det är långt fram på qväll’n, sola ä’ snart gladder.

+

– Käre gosse! Du ska’ väl ha något uti dig, annars står du aldrig ut. Du har ju intet smakat nå’t, se’n i går middags. Ät nu en smula, och låt oss så gå, för det är långt fram på qväll’n, sola ä’ snart gladder.

– Nej, tack mor! Äta förmår jag ej – svarade Gunnar – men kan j ha’ en sup eller två att ge mig, så ska’ jag väl ta’ det.

– Så-å! – sade mor Ingrid långsamt, medan hon bortgick till skåpet. – Har nu du, min käre Gunnar, nappat tag i bränvinet igen, som du så ofta fördömt och försvurit.

– Åh ja, men det ä’ bara dumheter – svarade Gunnar. – Det går en intet bättre för det en låter bli att supa, det ser väl jag, det; och ja’ kan väl supa en sup då och då, utan att det ska bli en supare af mig; jag ä’ väl så pass gammal och förståndig nu; och ofta är det nu för tia, som en sup kan smaka bra, då ingenting annat smakar.

@@ -616,7 +613,7 @@

Och härmed gick Gunnar sina färde, och härmed göra vi ett skutt fram i tiden, eller fram till hösten af detta samma år, samt öfverhoppa Gunnars ensamma tid med sin moder i Viken, hans första bosättning derstädes, Abrahams uppträdande på scenen, Lenas ankomst och installering, och de små förändringar, som småningom och dagligen timade inom den lilla stugans område.

Lena hade nu vunnit sitt mål. Om Gunnar genast, enligt sin första hotelse, gått till kyrkoherden och talat om det verkliga förhållandet, då hade han kanske – så fruktade Lena – blifvit trodd, och saken hade fått en för Lena högst olycklig utgång; men nu – tänkte hon – nu kan han göra ingenting, nu är allt sådant för sent. Och i följd af denna säkerhet aflade hon äfven så småningom all förställning, och visade sig snart i sin rätta gestalt, och den var ful nog. Tiden hade inverkat i hennes sinnesstämning detsamma som i den yttre naturen: betydliga förändringar hade föregått, men icke på en gång, utan så småningom, att ingen visste när eller huru det skett. Hvad som var mjukt och lent i våras, var nu hårdt och sträft, och som vi ej ämna länge uppehålla oss vid denna tidpunkt, vilja vi blott lemna ett litet prof på den i stugan rådande tonen:

-

– Hvad i alla verldar – utfor Lena hvasst, en gång under kulen November – hvad går j och muckar med i spisen, svärmora? Det va’ nu ett elände att mamsell Sara skulle vräka på er allt det der usla fläderthéet och honinga, och inbilla er att det skulle göra något godt vid en så gammal ’en, som j är, för nu ligger j jemt i spisen med eran anstalt, och köllar både i tid och otid. Jag tycker att det vore mycket bättre, att j blädde på kålen, så den kunde bli hackader till qvällen, när Gunnar nånsin kommer in. Hva’ f .. – fortfor hon, vänd till drängen Abraham – gör du der borta i vrån? Har du icke fått din mat, och vräkt den i dig? Nå, hva’ sitter du då och drar dig för? Packa dig på dörra och gack ut till ditt arbete, ditt förbannade kräk, som hvarken lönar att klä’a eller fö’a. Det må jag säga – fortfor hon, sedan Abraham med stor skyndsamhet lemnat stugan – att af alla Gunnars företag, så var det att taga ett sådant kontant fä som Abraham te’ dräng, ändå det dummaste. Jag skulle aldrig tala om ’et ändå, om Gunnar nånsin vore inne eller ens hemma sjelf och gjorde något gagn, men se! när han intet har utarbete, så ligger han i skogen och på sjön, da’n och natta igenom, och en an’ ska’ gå så här och släpa.

+

– Hvad i alla verldar – utfor Lena hvasst, en gång under kulen November – hvad går j och muckar med i spisen, svärmora? Det va’ nu ett elände att mamsell Sara skulle vräka på er allt det der usla fläderthéet och honinga, och inbilla er att det skulle göra något godt vid en så gammal ’en, som j är, för nu ligger j jemt i spisen med eran anstalt, och köllar både i tid och otid. Jag tycker att det vore mycket bättre, att j blädde på kålen, så den kunde bli hackader till qvällen, när Gunnar nånsin kommer in. Hva’ f .. – fortfor hon, vänd till drängen Abraham – gör du der borta i vrån? Har du icke fått din mat, och vräkt den i dig? Nå, hva’ sitter du då och drar dig för? Packa dig på dörra och gack ut till ditt arbete, ditt förbannade kräk, som hvarken lönar att klä’a eller fö’a. Det må jag säga – fortfor hon, sedan Abraham med stor skyndsamhet lemnat stugan – att af alla Gunnars företag, så var det att taga ett sådant kontant fä som Abraham te’ dräng, ändå det dummaste. Jag skulle aldrig tala om ’et ändå, om Gunnar nånsin vore inne eller ens hemma sjelf och gjorde något gagn, men se! när han intet har utarbete, så ligger han i skogen och på sjön, da’n och natta igenom, och en an’ ska’ gå så här och släpa.

– Lena! Lena! – svarade mor Ingrid, hvars saktmod och fördragsamhet aldrig svek henne när Lena blott utfor mot henne sjelf, dels emedan mor Ingrids lynne var sådant, dels emedan hon ville göra allt, tåla allt, lida och uppoffra allt, bara för att få vara under samma tak som sin Gunnar; men hon kunde aldrig tåla när Lena hackade på Gunnar, hvilket denna ock högst sällan gjorde när han var närvarande, men ofta nog i hans frånvaro, emedan hon väl kände en art af kärlek till honom, men en sådan, som alstrar efterhängsenhet, svartsjuka, nyckfullhet och harm, långt mera än ömhet och verklig sann tillgifvenhet. – Lena! Lena! – sade derföre mor Ingrid – tänk litet för er hvad j säger! Gör intet Gunnar nytta för sig, både när han ä’ i skog och på sjö? Hvem har väl ätit småfisk hela veckan om intet vi, oberäknadt storfisken, som han skickade fram till herregåln och sålde, och har du glömt den store tjä’rtuppen, som Gunnar kom hem med frå’ skogen i andra veckan?

– Nå, nå, gubevars! – sade Lena spotskt. – De’ ä’ väl intet för mycket att han får något ibland, för mestadels kommer han hem tomhändt, och ändå ska’ han vara så rasande galen efter att ligga ute i skogen eller på den satans sjön, der han väl blir med ens, en vacker dag.

– Ack! Gud i höjden det förbjude! – suckade mor Ingrid, och tänkte för sig sjelf: – Ja, hvad är väl orsaken att han ej trifs hemma i stugan! Intet min, som jag hoppas och fruktar på en gång.

@@ -630,11 +627,11 @@

– Nu ska’ du intet gråta så illa, kära barn! – sade han, då hans qvinna återkom från sorghuset med Elin – utan du ska’ ta’ ditt förnuft till fånga och tänka som så: att mor-din kunde ej alltid lefva, och att ho’ ä’ väl der ho’ ä’, och nu ska’ vi ställa’t det bästa vi kunna för dig, och min Erik ska’ få ri’a till din söster och svåger, och be’ dem komma hit, så att de få beställa om begrafninga och allt annat, och så du kan få följa med dem hem, eller bortåt deras orter, för se nu har du alls inga anförvandter, som jag vet, här bortåt, utan längtar och trår väl, kan jag tro, till dina enda slägtingar.

Elin var nöjd med allt hvad fader Anders föreslog. Han ansågs för den klokaste i byn, och visste alltid till punkt och prick hvad han och alla andra borde göra eller låta bli. Hans ord voro således rena domslut, och Elin kände verkligen i sin stora sorg och bedröfvelse blott en enda önskan, som var att återse sin syster, hvilken till utseendet och i rösten verkligen något liknade den döda modern, men som Elin annars obetydligt kände, ty Lena, hela tretton, fjorton åren äldre än Elin, kom redan i dennas barndom från hemmet, och sedan hade Elin endast sett henne under ett par korta besök, som Lena gjort hos modern, samt de tvänne gånger Elin sjelf varit på Grantorp, och hon inbillade sig att hos Lena återfinna, om icke den älskade och saknade modern, åtminstone en äldre syster, som i godhet och huldhet liknade henne, samt ett stöd för framtiden. Hon tackade således fader Anders, så mycket hon det förmådde under sin djupa sorg, och Erik, som gerna ville gå i döden för sin vackra och goda barndomsvän och läskamrat, Erik hade redan, en knapp timma efter öfverenskommelsen, suttit upp på Brunte och begifvit sig åstad, och fader Anders – – – hade härmed slagit flera flugor med en smäll, ty han hade på en gång ådagalagt sin klokhet, sin hjelpsamhet i nöden, sin oegennytta att så der skicka ut sin egen häst och son, samt lyckats att aflägsna denne under större delen af den tid Elin skulle vara hos dem, och dessutom beredt henne ett tillfälle att snart, och troligen för alltid, lemna orten, då fader Anders, lika med så många fäder, hoppades och trodde, att kärlek och frånvaro aldrig kunde samsas, och att all kärlek skulle blifva ett rof för tiden.

-

– Det var väl ock sjelfvaste f .. – satt Lena och brummade i sin stuga vid Viken – att jag skulle få denna satans åkomman i foten, så att jag intet kan få se till hur det vraket Abraham kupar potäterna! Svärmora, j kan gå ut och se till om han gör det med besked eller intet, och ge honom en sittopp om han går och sluntar. Så-å! ska’ j behöfva sätta på er tröja för ett tocket litet vippande, nu i varme sommern! Rättnu börjar j bli bra kinkig! Nu ä’ väl ingen vä’rlek att ta’ skade af. Nå kors akta er då! ser j intet att pojken står bakom er! så när hade j slagit omkull ’en. Ja, kom du hit, min lille Gustaf, så ska’ du få låna mammas nålhus, efter du intet kan få leka litet med farmora glasöga, utan att ho’ genast ska’ pipa och skrika och säga att de gå sönder. Kom du te’ mamma, min lille gussengel, alla andra ä’ stygga ve dig. (Mor Ingrid återkom.) Nå hva’ har Abraham för sig? Gör han något eller gör han intet? Jaså, kallar j det för att vara flitig! Den beten skulle jag ha’ kupat på en halftimma, och nu har han gått der allt se’n dagols. Såg j intet till Gunnar? Det ä’ då ock en satans skog, der han ska’ hållas så jemt! Och det nu när jag har ondt i foten till, och intet kan komma ur fläcken!

+

– Det var väl ock sjelfvaste f .. – satt Lena och brummade i sin stuga vid Viken – att jag skulle få denna satans åkomman i foten, så att jag intet kan få se till hur det vraket Abraham kupar potäterna! Svärmora, j kan gå ut och se till om han gör det med besked eller intet, och ge honom en sittopp om han går och sluntar. Så-å! ska’ j behöfva sätta på er tröja för ett tocket litet vippande, nu i varme sommern! Rättnu börjar j bli bra kinkig! Nu ä’ väl ingen vä’rlek att ta’ skade af. Nå kors akta er då! ser j intet att pojken står bakom er! så när hade j slagit omkull ’en. Ja, kom du hit, min lille Gustaf, så ska’ du få låna mammas nålhus, efter du intet kan få leka litet med farmora glasöga, utan att ho’ genast ska’ pipa och skrika och säga att de gå sönder. Kom du te’ mamma, min lille gussengel, alla andra ä’ stygga ve dig. (Mor Ingrid återkom.) Nå hva’ har Abraham för sig? Gör han något eller gör han intet? Jaså, kallar j det för att vara flitig! Den beten skulle jag ha’ kupat på en halftimma, och nu har han gått der allt se’n dagols. Såg j intet till Gunnar? Det ä’ då ock en satans skog, der han ska’ hållas så jemt! Och det nu när jag har ondt i foten till, och intet kan komma ur fläcken!

– Ja, hvad ville j han skulle göra, som intet jag gör – sade mor Ingrid saktmodigt, under det hon gick och pysslade i spisen.

– Jo pytt ock! lär j gå ut och syssla i fähuset – sade Lena försmädligt. – Det är fali’ uschelt när en ä’ ena qvinnfolkamenniska, att intet kunna med tocket, intet äldre och skröpligare än j är. Det är annat med gamla Britta i Björkebo! Hon båd’ fodrar och måkar och mjölkar och syter om fäet på karlavis.

– Ja se hon har väl ej så dåligt bröst som jag – svarade mor Ingrid lika saktmodigt – dessutom vet du bäst att jag ville göra alltsammans, fast Gunnar intet ville’t, utan bara lät mig få mjölka.

-

– Ja, det tror jag, – svarade Lena. – Så som Gunnar passar er och står på tå för er, det har jag aldrig sett något manfolk göra, och till mot ena gammal gumma. Ta mig den onde – tillade hon hvasst – tror jag intet han köpte märra och gjorde sig kärran, bara för att få skjutsa er i kyrkan. Det var riktigt skam att se huru högfäliga j satt der båda två i söndags. Men blir jag bara bra i min fot en gång, så ska’ det väl bli passligt båd’ med så’na resor och annat.

+

– Ja, det tror jag, – svarade Lena. – Så som Gunnar passar er och står på tå för er, det har jag aldrig sett något manfolk göra, och till mot ena gammal gumma. Ta mig den onde – tillade hon hvasst – tror jag intet han köpte märra och gjorde sig kärran, bara för att få skjutsa er i kyrkan. Det var riktigt skam att se huru högfäliga j satt der båda två i söndags. Men blir jag bara bra i min fot en gång, så ska’ det väl bli passligt båd’ med så’na resor och annat.

– Ja, den resan borde du intet afundas mig – sade mor Ingrid – för det hade så när bli’tt min sista färd. Hade du då hållt i tömmarne, som ämnadt va’, och intet Gunnar, då när Olle af kitslighet skrämde det unga hästkreaturet, och hade intet Bengt i flygande rappet kastat sig framför hästen, så hade det blifvit skena utaf, utför den steniga backen. Och hvad det angår, att Gunnar skulle köpt hästen och gjort kärran bara för att skjutsa mig, så tycker jag det är skam af dig att säga så, du som vet så grannt hur väl Gunnar behöfde häst till alla körslor, nu se’n han tog Andersa bruk med, och nog vet du att du hade fått åka i den nya kärran i söndags, om du bara varit bra i foten.

– Fått! Ja, nog skråen vet jag att jag fått åka – genmälte Lena hånfullt – men då hade Gunnar minsann ej sett så förnöjder och högfäliger ut som nu, då han satt jemte er och kuskade.

Mor Ingrid teg, och – – – den sluga Lena hade rätt: Gunnar var ej utan en god portion af högmod och den dermed förenade fåfängan. I hvad klass han någonsin varit född, var han bland dem som alltid skulle synas, alltid skulle utmärka sig för sina personliga egenskaper, och den som det gör, har ofta den lilla svagheten att man äfven skall beundra allt det som omgifver en sådan person. Gunnar, begåfvad med börd eller rikedom eller båda delarne, hade aldrig blifvit en af våra löjliga, småaktiga dandys, som vilja vara de första i prål och nya moder, de sista att företaga något som icke vore beräknadt på att synas och lysa i ögonen. Gunnar hade aldrig tillhört dessa, men väl dessa andra, som vilja hafva allt, ifrån det ringaste till det största, ifrån det som främst faller i ögonen, intill det som ingen menniska någonsin ser, så bra, så comfortabelt, ändamålsenligt och fiffigt som möjligt. Hade Gunnar varit en magnat, så skulle troligen aldrig någon kunnat jemnföra sitt stall, sina åkdon, sin utredning, sitt sätt att föra sig opp, sin förmåga att på en gång vara den stoltaste bland de stolta, och den bäste öfver alla underordnade, med honom. Nu var han blott en fattig torpare, men vi vilja ej förneka att han kände en hög grad af välbehag och sjefförnöjelse, när han ändteligen hunnit så långt, att en egen, ung och dugtig kamp trafvade framför den af egna händer väl och nätt gjorda kärran, som kostat Gunnar mången svettdroppe, och mången half natt, och som nu, nymålad och grann, skulle bära – – icke Lena, utan hans gamla, kära, älskade moder till kyrkan. Måhända hade detta i många, långa tider utgjort ett mål för Gunnars lifligaste önskningar. Och nu uppfylldes det ändteligen, nu fick han först hjelpa upp den gamla i åkdonet, så sätta sig upp sjelf, slippa Lena, och allt detta på klar, skön och vacker vårdag! Ack! det var för mycket för det unga sinnet, att det ej skulle känna sig litet stolt, och att denna känsla ej skulle trycka sin pregel på den höga, rena pannan, de furstligt bågiga ögonbrynen, den fina, raka, helt aristokratiska näsan, och trotsigt krökta öfverläppen. Lena såg det verkligen. Bränn-Olle tycktes äfvenledes finna detta, och nu som alltid i sin afund och förargelse, försökte han att göra allt det onda han kunde, hvilket denna gång, till all lycka, misslyckades. Men – – likasom den verkliga förtjensten ler åt den i stoftet krälande afundens vanmäktiga företag, föranledda icke af harm öfver sjelfva förtjensten, utan af harm öfver de herrliga frukterne deraf, likaså log Gunnar åt Olle, smällde till sin unga glada Bläsa, för att hon varit så enfaldig och skyggat för Olles konster, och fortsatte sedan resan till kyrkan, icke missnöjd med den förvåning, som väcktes och de beundrande blickar som riktades på den raska hästen och nymålade kärran.

@@ -663,7 +660,7 @@

– Kära du – sade Lena till Gunnar, hvilken var ovanligt vänlig och förekommande mot Lena – kära du, efter vi nu ä’ allena litet, melle som svärmora mjölkar och Erik ser till sin häst, så vill jag be dig om en sak: se väl opp med Elin, att hon intet lägger sig något till godo af boet, utan att det får säljas alltsammans för gemensam räkning, och det åtar sig nog Eriks far, Anders Nilsa. Men se! nödvändigt blir att ha tummen på ögat på Elin, för hon blir visst snåler och egennyttig nu vid detta tillfället, det kan hvar och en begripa.

Gunnar som förut varit så mildt stämd, äfven mot Lena, mörknade nu betydligt, drog tillsammans ögonbrynen och svarade intet, hellre än att uppenbart och i förtid taga Elins försvar, hvartill han likväl hade god håg. Men han gick sin väg utan att svara, och den sluga Lena misstog sig denna gången, ty hon tog hans tystnad för ett medgifvande, och var högst belåten.

I allra första gryningen sutto de båda ynglingarne i den nymålade kärran och Gunnars Bläsa trafvade framför densamma, och Eriks Brunte gick lös bredvid, och det hela såg ganska hederligt ut. De båda unga resenärerne hade kommit öfverens att sålunda färdas tillsammans, samt att hvar gång de betade hästarne, äfven ombyta dem för kärran, så att desse hvarannan gång finge draga och springa lösa.

-

Som Abraham, när han var framme på herregården med «det vilda», äfven haft ett litet hemligt uppdrag till Bengt att möta Gunnar vid «vägskälet i dagbräckninga», men som Abraham ej heller kunnat tiga för bränn-Olle med allt det märkvärdiga, som tilldragit och skulle tilldraga sig, så begaf det sig att icke allenast Bengt, utan äfven Olle gick och patrullerade vid vägskilnaden, när Gunnar och Erik raskt kommo åkande. Gunnar blef genast ond vid denna syn.

+

Som Abraham, när han var framme på herregården med «det vilda», äfven haft ett litet hemligt uppdrag till Bengt att möta Gunnar vid «vägskälet i dagbräckninga», men som Abraham ej heller kunnat tiga för bränn-Olle med allt det märkvärdiga, som tilldragit och skulle tilldraga sig, så begaf det sig att icke allenast Bengt, utan äfven Olle gick och patrullerade vid vägskilnaden, när Gunnar och Erik raskt kommo åkande. Gunnar blef genast ond vid denna syn.

– Hva’ f .. skulle du ta’ med dig det vraket för? – sade han sakta till Bengt, när de höllo stilla, och medan Olle förgäfves försökte att skrämma hästarne och ruska sönder kärran.

– Ja, det va’ den sqvallerbyttan Abra’ms fel – genmälte Bengt.

– Ja, så ska’ han det få surt betala – sade Gunnar och bet ihop tänderne, samt gaf sedan Bengt några små uppdrag till den der samma «Anders», hvars gårdsbruk han äfven öfvertagit, och bad Bengt dessutom göra sig ett par andra småtjenster, hvartill denne var hjertans beredvillig. Under allt detta skrek Olle med full hals:

@@ -682,7 +679,7 @@

– Åh strunt ska’ han ej! – svarade Gunnar. – Det ska’ bli mitt fel, att han ska’ låta bli ’na. Te Vika tror jag slättes intet han törs komma, och sticker han bara näsan dit, så ska’ jag dra ’en med en lä’rpisk, så han ska’ håga’t.

– Ja, de’ va’ rätt – utropade Erik och drog andan så lätt, och anade icke att han långt närmare hade en vida farligare rival.

De båda ynglingarne samtalade under loppet af resan om diverse saker. Gunnar hade haft mycket förtroende att resa och uträtta, och hade således, samt till följd af sitt medfödda begär efter vetande, en stor lokalkännedom, inom de trakter der han blott en gång färdats, och kunde med temlig noggrannhet tala om hvad som låg söder och norr ut, öster och vester ut, samt uppåt och neråt och utåt, och med piskskaftet pekade han på alla märkvärdigheter som de reste förbi, samt beskref dem på sitt vis för Erik.

-

– Der ser j – sade han – Korsberga kyrka, deruppe på kullen. Der är en konstig graf, må j tro! Der ligger elfva stycken, som alla hete Fältstjerna, och aldrig fanns det fler af den famöljan än de samme elfva, och i deras adelsvapen lär de haft elfva stjernor, och den som blef adlad, han gick ut i kriget som simpel ryttare för Karstorp, men kom hem som ryttemästare och adelsman.

+

– Der ser j – sade han – Korsberga kyrka, deruppe på kullen. Der är en konstig graf, må j tro! Der ligger elfva stycken, som alla hete Fältstjerna, och aldrig fanns det fler af den famöljan än de samme elfva, och i deras adelsvapen lär de haft elfva stjernor, och den som blef adlad, han gick ut i kriget som simpel ryttare för Karstorp, men kom hem som ryttemästare och adelsman.

– Ja se det kunde nå’t förslå! – sade Erik.

– Åh ja visst, på sitt sätt – genmälte Gunnar – men intet kan jag just förstå, att en blir bättre karl för det, att de kallar en för något grannt och gör en till adelsman. Fast – – det kunde nog vara roligt ändå – tillade han efter ett kort besinnande – ty om en vore en satans bra och dugtig karl i alla stycken, så kunde det nog ha sina sidor, att så der – – bli litet förmer än alla andra, och att barna ’ens – – här hejdade han sig plötsligt.

– Nå? – sade Erik – «att barna ’ens» –

@@ -724,7 +721,7 @@

– Hur så då? – frågade Gunnar, som kände ett underbart intresse för allt hvad som rörde Elin.

– Jo, – svarade Erik, – jag har fångat och gifvit Elin den der lille fogeln och bur och vattenburk och allt samman, men så vet Gud hur det bar till, att fönstret stod uppe och buren med, så fogeln kom ut och var borta i halfannan dag, och se då gret Elin hela da’n och hela natta, och andra da’n då lyckades det mig att få igen ’en och locka in ’en i buren, men Elin ville intet tro att det var den samme, förr än hon rigtigt fick se ’en, och han kom och tog hampfrön ur hennes egen mun. Då först trodde hon på ’et och blef glad igen.

-

Begrafningen försiggick tyst, stilla och allvarligt, ty Elins moder hade varit allmänt älskad, och alla ärade Elins sorg. Det var nästan ingen som icke sade: «Se ’ecken vacker och hygglig svåger ho’ har, stackars Elin! Den ser mycket för god ut åt henne, den der katiga Lena, för de’ va’ ett elakt stycke när hon vax opp. Gud gifve ho’ nu blir god mot söster-si’. Nog ä’ svågern en galanter en, det ses nog.»

+

Begrafningen försiggick tyst, stilla och allvarligt, ty Elins moder hade varit allmänt älskad, och alla ärade Elins sorg. Det var nästan ingen som icke sade: «Se ’ecken vacker och hygglig svåger ho’ har, stackars Elin! Den ser mycket för god ut åt henne, den der katiga Lena, för de’ va’ ett elakt stycke när hon vax opp. Gud gifve ho’ nu blir god mot söster-si’. Nog ä’ svågern en galanter en, det ses nog.»

Bouppteckningen försiggick äfvenledes, och Elin lemnade alldeles åt Gunnars och fader Anders’es godtfinnande att göra huru de behagade dermed, samt grät mycket vid afskedet från sina vänner och sin födelsebygd, och kunde vid resan förbi kyrkan, der modern låg begrafven, och der de nyskurna gröna torfvorne utvisade sjelfva stället, ej taga händerna från ansigtet af gråt och sorg.

– Ack gråt intet så, min kära, söta Elin! – sade Gunnar, som nu tyckte sig vara skyldig att trösta henne. – Du förstör bara dina granna öga’ och får så ondt i hufve’t, och jag blir så genomledsen.

Detta sista argument verkade mest: Elin försökte att göra våld på sig, och Elin lyckades äfven, samt blef snart, om icke just munter, likväl vänlig och tillgänglig.

@@ -738,14 +735,14 @@

Gunnar teg. Elin upprepade sin fråga, och Gunnar svarade då:

– Åh ja, pojken ä’ snäll, de’ ä’ ingen fara med ’en – men derefter talade Gunnar om något annat.

De skulle taga nattherberge i en bondgård der Gunnar var bekant, och de tycktes blifva ganska välkomna, ty Gunnar var omtyckt öfver allt, och Elin blef det, bara man såg henne. En vänlig fryntlig bondhustru plägade dem det bästa hon förstod, och visade dem om aftonen in i en liten snygg kammare, för att der tillbringa natten, samt önskade dem «rolig natt». Elin satt en liten stund och funderade, slutligen sade hon helt enkelt:

-

– Vet du Gunnar, du får visst gå ut åt ladan och söka dig någon råd för natten, så lägger jag mig bär, för jag förstår mig alls intet på att bo i samma kammare som ett manfolk. Det har jag aldrig gjort hittills; fast det annars brukas öfver allt på byggda, det vet jag nog.

+

– Vet du Gunnar, du får visst gå ut åt ladan och söka dig någon råd för natten, så lägger jag mig bär, för jag förstår mig alls intet på att bo i samma kammare som ett manfolk. Det har jag aldrig gjort hittills; fast det annars brukas öfver allt på byggda, det vet jag nog.

Gunnar gick, men ehuru trött och sömnig han var, ty han hade nästan oafbrutet gått hela vägen, och det i kapp med Bläsa, begrundade han dock åtskilligt innan han somnade. I deras stuga vid Viken fanns tvänne såkallade sparlakanssängar, framför hvilka hängde vackra blårandiga gardiner, som Lena väft och försedt med hvita linnefransar, lemningar efter väfvar, som hon under hela sin pigetid samlat. Den ena af dessa tillhörde naturligtvis husbonden och matmodren; i den andra åter sof mor Ingrid, men der hade Gunnar alltid hört att «den nya pigan», som skulle tagas till hösten, äfvenledes skulle ligga. Borta vid dörren stod en trädsoffa i hvilken Abraham stoppades alla qvällar och ur hvilken han uppackades alla mornar. Så var det, men huru skulle det nu hädanefter blifva? Det kunde Gunnar till en början icke rätt förstå, men tänkte mycket derpå. Hvar skulle Elin ligga «som icke ville bo i samma kammar’ som manfolk», detta som annars är så högst vanligt bland allmogen, der de sällan hafva mer än en gemensam stuga. «Tyst» – – – ett ljus rann upp för Gunnar: «kunde icke Elin få den der lilla klädkammaren, som stod till ingen nytta, och der en liten spis äfven fanns!» och midt i skogen bodde de ju, och om Gunnar skulle göra det om natten, men ved skulle han nog hugga «till Elin» när vintern kom, det var ingen fara. Han tyckte sig vilja göra allt för Elin i detta ögonblick, men han hade äfven en förkänsla af att Lena torde göra intet annat än det som ingick i hennes intresse, och han hade en instinktlik känsla af att man borde snarare gå diplomatiskt till väga med henne än just bröstgänges. Imellertid hoppades han att det gamla ordspråket skulle sannas, nemligen att: «blodet skulle vara tjockare än vattnet», och att Lena skulle göra ett undantag med Elin hvad hennes eviga egennytta beträffade.

Gunnar somnade sent och vaknade tidigt. Lifvet var åter värdt att lefva uti. Gunnar var nu rädd om stunderne deraf. Han gick först och gaf sin häst, derefter gjorde han ett slag omkring boningshuset, der Elin sof, och kunde omöjligen afhålla sig ifrån (bjöd heller icke till det) att kasta en spejande blick in genom det fönstret der han visste hon bodde. Men hur förvånad blef han ej att få se henne stå uppe och klädd, samt småleende öppna fönstret och helsa honom god morgon, men tysta honom med fingret, när han helt högt ville uttrycka sin glada förvåning.

– St! då, – sade hon. – Vi skola ej väcka vårt hederliga värdfolk, utan i fall du längtar hem, så kunna vi gerna resa, utan att vänta tills de vakna eller på någon frukost, för när vi rest en bit, kunde vi äta litet af matsäcken.

– Åh lappri! – svarade Gunnar, som hade ett helt annat intresse. – Vi behöfva alls intet fjeska och ha’ brådtom. Hästen behöfver dessutom att båd’ äta och hvila, och de’ ä’ mycket bättre, för se’n kan vi köra litet friskare. Och du, Elin lilla, behöfver rätt väl litet godt kaffe, och det vet jag du får af mor Britta om vi töfvar. Och jag kan med behöfva litet god, varm frukost. Nej, vi behöfva ej skynda i otid, utan kom du nu ut till mig, så skola vi gå omkring och bese oss litet, på denna gudomligt vackra sommarmorgonen.

Som Elin ej fann ringaste ondt i Gunnars förslag, tog hon sin svarta shalett om hufvudet och smög tyst och sakta ut till honom, och nu gingo de hand i hand rundt omkring den särdeles vackra och trefliga bondgården, samt kommo slutligen ut på en brant berghäll, derifrån man hade en oändligt vidsträckt och vacker utsigt, ty detta omtalade hemman der de gästat öfver natten låg på sluttningen af det stora och vackra, alldeles skogbeväxta berget Billingen, som reser sig midt öfver Westergötlands vackraste och mest fruktbara slättland, lik en stor jätte, grön på nära håll, blå och blåare allt som man aflägsnas derifrån.

– Ack! en så vacker och grann utsigt såg jag aldrig! – sade Elin och tryckte omedvetet Gunnars hand.

-

– Ja – svarade Gunnar, som förlorat sig i åskådningen af den omätliga landtsträckan under hans fötter – Ja, jag vill alldeles mista anden när jag ser hela denna granna slätten, som ändå visst intet är slät när man kommer till ’en, fast den nu ser så ut, med alla sina kyrkor och byar och herregårdar, och se der, Elin lilla, der är Skara båda kyrktorn, och der ser du Kinnekulle så vacker och rund och mörkblå, och den der ljusblå strimman derborta, som glänser så mot mor’nsola, de’ ä’ sjön Vennern. Det ä’ en granner sjö må tro, fast intet så obegripligt vacker och klar som Vettern, för se der är bara källvattnet. Har du varit på «Kullen» Elin lilla? – (Elin skakade nekande på det lilla hufvudet.) Se då ska’ vi någon söndag i sommar ta’ och färdas dit, du och jag om intet annat, ty den ska’ du promt se. Det ä’ väl det grannaste, som menniska’ kan se, tycker jag. Der få du se store sjön ligga alldeles som slätten här framför dig, och glänsa och skina alldeles som – – ditt hår, eller ock skumma och fräsa så gråblå, som vore han arg som en ond tjur. Och så får du se Leckö slott, som ligger alldeles som en grågås ute i sjön. Du må tro, en blir helt besynnerlig när ’en ser ’et, fast det låter dumt när ’en ska’ beskrifva’t. Jag tjente ett år på Kullen innan jag gick och las, och jag glömmer aldrig hvad sjön gjorde mig besynnerlig ibland. Ja, vet du väl Elin lilla, att ibland var det alldeles som om sjöfrua eller necken hade lockat mig till sig, och jag blunnade mången gång när jag så stod vid sjöbrädden, för att sjötrolla’ ej skulle få makt med mig, och dra’ mig åt botten, för jag hade en obegriplig lust att vräka mig dit, och då kanske jag bli’tt der, med ens.

+

– Ja – svarade Gunnar, som förlorat sig i åskådningen af den omätliga landtsträckan under hans fötter – Ja, jag vill alldeles mista anden när jag ser hela denna granna slätten, som ändå visst intet är slät när man kommer till ’en, fast den nu ser så ut, med alla sina kyrkor och byar och herregårdar, och se der, Elin lilla, der är Skara båda kyrktorn, och der ser du Kinnekulle så vacker och rund och mörkblå, och den der ljusblå strimman derborta, som glänser så mot mor’nsola, de’ ä’ sjön Vennern. Det ä’ en granner sjö må tro, fast intet så obegripligt vacker och klar som Vettern, för se der är bara källvattnet. Har du varit på «Kullen» Elin lilla? – (Elin skakade nekande på det lilla hufvudet.) Se då ska’ vi någon söndag i sommar ta’ och färdas dit, du och jag om intet annat, ty den ska’ du promt se. Det ä’ väl det grannaste, som menniska’ kan se, tycker jag. Der få du se store sjön ligga alldeles som slätten här framför dig, och glänsa och skina alldeles som – – ditt hår, eller ock skumma och fräsa så gråblå, som vore han arg som en ond tjur. Och så får du se Leckö slott, som ligger alldeles som en grågås ute i sjön. Du må tro, en blir helt besynnerlig när ’en ser ’et, fast det låter dumt när ’en ska’ beskrifva’t. Jag tjente ett år på Kullen innan jag gick och las, och jag glömmer aldrig hvad sjön gjorde mig besynnerlig ibland. Ja, vet du väl Elin lilla, att ibland var det alldeles som om sjöfrua eller necken hade lockat mig till sig, och jag blunnade mången gång när jag så stod vid sjöbrädden, för att sjötrolla’ ej skulle få makt med mig, och dra’ mig åt botten, för jag hade en obegriplig lust att vräka mig dit, och då kanske jag bli’tt der, med ens.

– Ja, men du kan ju simma som en ål – anmärkte Elin, och höll Gunnar fastare, likasom fruktade hon att dessa sjötroll kunde komma genom sjelfva luften och föra bort Gunnar, midt för hennes ögon, till den der «smala och skimrande strimman».

– Åh ja! fälle, kan jag simma – svarade Gunnar – men hvad hjelper det mot sjöfrua, om ho’ vill.

– Hur tror du hon kan se ut? – frågade Elin.

@@ -772,7 +769,7 @@

Så utropade Young någorstädes i sin mörka, nattliga förtviflan, och hvar finnes väl den lycklige dödlige, som ej sent eller snart instämmer i hans sorgliga klagan.

– Välkommen, käraste Elin – sade Lena, och torkade sig i ögonen, fastän de voro obetydligt våta. – Nu ska’ vi intet gråta – tillade hon slugt nog, ty den der gråtningen föll sig litet svårt nu när hon ej var ond, ty då grät alltid Lena.

Elins tårar deremot flöto ymnigt, och hon fann Lena nu, mera än någonsin likna den förlorade modern, fast att denna såg långt mildare och godare ut. Men detta sade icke Elin, utan talade bara om likheten, både gladde sig och grät deråt. Gunnar nickade åt Lena, men skyndade sedan in i stugan för att helsa på mor Ingrid, som ej hört att de resande ankommit.

-

– God dag falle! – sade lille Gustaf helt rent och tydligt, och kom springande emot honom så gladt och vänligt, och Gunnar kände en hemsk och stickande känsla i bröstet öfver att ej kunna trycka barnet till sitt hjerta, ty i denna stund hade han velat trycka hela universum deremot, blott icke detta barn, som han så gerna velat älska som sitt eget. Men, med Gunnars hjerta var det omöjligt att icke ändå, oaktadt allt, känna ömhet för detta lilla barn, snällt, godt och vackert, som det var, och som uppväxte till menniska under hans ögon.

+

– God dag falle! – sade lille Gustaf helt rent och tydligt, och kom springande emot honom så gladt och vänligt, och Gunnar kände en hemsk och stickande känsla i bröstet öfver att ej kunna trycka barnet till sitt hjerta, ty i denna stund hade han velat trycka hela universum deremot, blott icke detta barn, som han så gerna velat älska som sitt eget. Men, med Gunnars hjerta var det omöjligt att icke ändå, oaktadt allt, känna ömhet för detta lilla barn, snällt, godt och vackert, som det var, och som uppväxte till menniska under hans ögon.

– Se der ska’ du få, lille stackare! – sade Gunnar och tog upp ur fickan en bakelse af någon hård och bastant natur, som han gömt från begrafningen, och som oaktadt alla resans strapatser – annars så menliga för alla bakelser – behållit sig alldeles helbregda och oskadd i hans rockficka.

– Tack falle! – sade gossen och bet genast i skänken, medan Gunnar klappade honom vänligt på hufvudet.

– Se, du ä’ en rar gosse, min Gunnar! Och tusen gånger välkommen hem – sade mor Ingrid, som allena sett Gunnars helsning på barnet, och hon torkade en tår, men en verklig tår ur det gamla ögat, och sonen kringklappade henne och frågade hur hon mått på alla dessa många da’r.

@@ -782,7 +779,7 @@

Elin och Gunnar vexlade en blick.

– Åh nej – sade Gunnar, med stor bestämdhet i tonen – jag har re’n lofvat Elin att få bo i lilla kammarn för sig sjelf, och der ska’ ho’ bo.

– Åh, det blir omöjligt – svarade Lena litet missnöjdt – ingen säng ä’ der, och slätt inga sängkläder ha’ vi, och alla våra kläder ska’ hänga der, och – –

-

– Lappri! – inföll Gunnar. – Jag ska’ på några da’r, innan någon slott’ begynnar, slå ihop en liten nätt säng; virke har jag. Bom kan vi nog få råd för, och mor har båd’ en fjärputa och ett bra täcke oppe i sin koffert på vind’, det vet jag som hjelpte ’na och packa ner’et.

+

– Lappri! – inföll Gunnar. – Jag ska’ på några da’r, innan någon slott’ begynnar, slå ihop en liten nätt säng; virke har jag. Bom kan vi nog få råd för, och mor har båd’ en fjärputa och ett bra täcke oppe i sin koffert på vind’, det vet jag som hjelpte ’na och packa ner’et.

– Ja, och det ska’ Elin hjertans gerna få låna – sade mor Ingrid, som gerna ville ligga ensam i sin säng, och som dessutom alltid var god och hjelpsam.

– Ja, men de ä’ stor synd att slita på – sade Lena, som genast kom ihåg att när mor Ingrid dog, skulle dessa persedlar tillhöra henne.

– Åh! jag ska’ inte slita så mycket på ’et – sade Elin bedjande, och kringklappande Lena, och Lena fick lof att gifva med sig, helst hon hade i plan att få en oändlig mängd af hjelp och nyttiga saker gjorda af den snälla och händiga Elin, utan att derföre gifva henne hvarken lön eller annat.

@@ -812,7 +809,7 @@

En tid af trefnad och förnöjelse började nu. Sommarsolen tycktes lysa, icke allenast på molnfritt och klart fäste, utan in i hvarje sinne under torpstugans låga tak. Elin grät väl litet ibland, men alla försökte att trösta och muntra henne, och när man älskar dem som detta försöka, så lyckas de oftast. Lena var bra i sin fot, kunde svänga öfver allt, och aldrig hade Gunnar varit så vänlig mot henne och «gossen» som nu, och aldrig hade hon fått så god hjelp för så godt köp som nu. Hon var derför vid särdeles godt lynne. Mor Ingrid var ovanligt bra i sitt bröst, under denna varma, blida årstid, och gladdes dessutom åt den allmänna goda sinnesstämningen och sin Gunnars återkommande till fordna dagars gladlynthet; ty Gunnar var nu, ofta nog åtminstone, temligen glad och munter, sjöng stundom under arbetet, fast det alltid var i moll, kände ett nytt underligt lif inom sig, som spred sin oroliga allmakt öfver alla hans företag. Han fullgjorde rastlöst, och med långt mera ifver än förut, alla sina åligganden, men sin förnöjelse efter gårdsarbetet tog han numera ej så ofta i skogen eller på sjön, utan stod då på sin lilla loge och förfärdigade «en liten nätt säng åt Elin», dessutom en sådan stol som hon haft i sin fordna kammare, samt en liten «bokahylla». Elin gick ofta bort till honom, såg med stor glädje på hans arbete, strök alltid, på hans begäran, det långa håret ur Gunnars ansigte, emedan han var sysselsatt med «bå’a händer», samt hörde hur han sade: «Kors så’na små näfvar! och fina och hvita som på ena fröken!» och då rodnade Elin och drog sin hand från Gunnars läppar.

Hennes verksamhet hade redan börjat dagen efter hennes ankomst, ty Lena hade «tug» till klädning åt sig, «tug» till klä’er» åt lille Gustaf och ett «vestatug» till Gunnar, och allt detta skulle Elin sy, och gjorde det äfven, både fort och väl och gerna, men sade att hon nödvändigt ville försöka sig med «utgångsarbete» i sommar, ty utan alla omsvep förtrodde hon genast till Lena, att det bar henne så emot att taga sig någon annan tjenst, utan ville hon helst vara hos syskonen, om hon bara kunde «vara dem till lags» och göra allt hvad en vanlig piga tillhör. Lena var ganska nöjd med detta, och Gunnar – – öfvernöjd, men log ändå alltid när Elin talade om sitt förestående «utgångsarbete», tills en gång då Elin verkligen blef litet stött deröfver, och då beslöts och beramades, att nu när stora «herregårdsslotten» snart begyndes, så skulle Elin gå med och försöka att raka hö. Till detta ändamål gjorde Gunnar henne en liten räfsa af allra lättaste trädslag, och så fin och med så mycket små grannlåter, att lille Gustaf trodde det var en leksak åt sig, och grät rysligt när man tog ifrån honom den. Men då sade Elin till Gunnar: «Söte Gunnar, gör en liten rifva åt lille Gustaf!» men då svarade Gunnar litet mörkt: «Åh det bryr jag mig intet om,» men då sade Elin: «Ack jo, gör det för min skull!» – – och se då! – – gjorde Gunnar «e’ lita rifva åt Gustaf», och Lena och mor Ingrid och Elin och ändå mest lille Gustaf voro glada åt detta. Lille Gustaf var nu mest inne hos Elin, der hon i sin lilla nätta, alltid som ett dockskåp pyntade kammare, satt och sydde, och deraf blef lille Gustaf både snällare, renare och – – – kärare för Gunnar. Alla hade således vunnit på Elins ankomst. Hon var den sol som spred dessa milda, varma strålar omkring sig, så helande, så välgörande ända tills – – – de bränna. Sjelfva Abraham tycktes hafva känning deraf. Man såg honom nu stå på hufvudet nere vid sjön, för att tvätta och pynta sig, något som Lena hittills förgäfves bedt honom om, men som nu gick på, utan all uppmaning. Äfven kammade han sitt hår om söndagarne; och en dag under middagsrasten, när Elin skulle gå ut litet, för att draga frisk luft nere vid den vackra sjöstranden, fick hon se Abraham, som satt bakom en buske, sysselsatt med att snörpa ihop sin hvardagsjacka, på hvilken armbågarne sutto ute.

– Hvad gör han der, Abraham? – frågade Elin vänligt, men med någon svårighet att hålla sig från skratt åt hur dumt han bar sig åt.

-

– Åh – svarade Abraham förlägen – jag skulle fresta om jag kunde satt e’ bot på mi’ hvandansjacka, så di inte skulle få grina åt mej så mö’et.

+

– Åh – svarade Abraham förlägen – jag skulle fresta om jag kunde satt e’ bot på mi’ hvandansjacka, så di inte skulle få grina åt mej så mö’et.

– Tag hit – sade Elin, och tog ifrån Abraham sin söm. – Du kan intet göra det der, det ser jag på ’et. Jag ska’ hjelpa dig. Gå nu opp i min kammare (nyckeln ligger öfver dör’n), på bordet står min fingerborg, sax och tråd ligger der äfven, tag med dig allt det, och tag äfven ett par blå yllelappar, som ligga på dragkistan.

Abraham lydde genast, sprang backen uppför med glada «galtasprång», såsom Gunnar alltid kallade Abrahams carièrer, och under tiden sprättade Elin upp hvad Abraham sytt. Denne var som en pil tillbaka, och inom en liten stund var Abrahams tröja alldeles hel åtminstone, ty snygg kunna vi beklagligtvis ej tillägga.

Abraham, som ingenting sagt under hela tiden, ville bra gerna klappa Elin, när tröjan var färdig, och försökte det äfven, men Elin drog sig undan och sade:

@@ -871,7 +868,7 @@

– Det förstås – biföll Gunnar – för börjar bara samvetet att mullra som en åska, om än aldrig så långt bort, så blir det mulet straxt. Nej, en ska’ gå sin väg rätt och hederligt och på Guds vägar framåt, om en ska’ vara lycklig.

– Ack, Gunnar! – sade Elin och såg ånyo upp till sin reslige följeslagare på den smala skogsstigen. – Hvad mor skulle ha tyckt om dig! Hvad glad hon skulle var’t, om hon vetat hvilken man som Lena hade! Jag försökte väl att beskrifva dig, då efter bröllopet, och sa’ henne att du var den allra vackraste och hyggligaste gosse jag nånsin sett, men hon sade som sanninga ä’: att godheta intet sitter i vackerheta, och när jag då berätta’ för henne, att du hade ett så genomgodt beröm om dig, då suckade hon och sa’, att det vore godt om det alltid stod vid sig. Men ack! intet kunde jag ändå veta på den tiden hur bra och god du var! Men nu, nu vet jag ’et, och hon med, för nog ser hon både dig och mig, här vi gå på jorden, ifrån himmelen der hon säkert är. Eller hvad tror du, Gunnar?

Gunnars hjerta var för fullt af salig glädje öfver detta Elins oskuldsfulla lofqväde. Han svarade intet, han sade intet, han blott tog hennes hand och hon drog den ej bort, utan tysta, hand i hand kommo de till «storänga», der redan flera «slottare och rakeser» voro församlade.

-

Alla sågo på Elin, rättar-Anders ställde och ordnade slottern, hvar och en kom i sin ordning vid skårgången, och Elin följde troget hvarje Gunnars steg. De talade nästan icke, men sågo ofta på hvarandra, logo och nickade, och då – – klappade deras hjertan ändå fortare än förut.

+

Alla sågo på Elin, rättar-Anders ställde och ordnade slottern, hvar och en kom i sin ordning vid skårgången, och Elin följde troget hvarje Gunnars steg. De talade nästan icke, men sågo ofta på hvarandra, logo och nickade, och då – – klappade deras hjertan ändå fortare än förut.

Vid den så kallade «dagolsrasten» kom Bengt och förnyade bekantskapen med Elin: Äfven Olle kom, och behagade i en knapp vändning vilja taga Elin om lifvet och «stjäla en liten köss», som han sjelf sade, men Gunnar kom med sin lie i högsta hugg och en vredens åskblixt i hvart öga, och sade rytande till Olle:

– Näsja intet att komma Elin på tio famnar när, för jag näpser dig, så att du aldrig glömmer ’et. – Olle sprang sin väg så fort han orkade, men kastade, när han kommit bra långt undan, en slängkyss tillbaka till Elin, och skrek och skrattade och larmade som vanligt.

Elin gick ganska väl ifrån sitt första dagsverke, ehuru hon var rysligt trött om aftonen, ja så trött att Gunnar ville bära henne hem, hvilket hon dock skrattande undanbad sig, men bad deremot, när hon kom halfvägs på hemvägen, att få sätta sig ett ögonblick och hvila litet på en mossig sten.

@@ -899,7 +896,7 @@

– Hvad tycker du om vår rare kyrkherre? – frågade Gunnar Elin, när de gingo ur kyrkan.

– Ack! det är en herrlig Herrans tjenare! – sade Elin, som gråtit varma tårar vid den värdige prestmannens, till enfaldiga och rena hjertan gående, ord.

– Ja, det är en Herrans och ärans man – sade Gunnar – jag ville alldeles bära’n på mina händer.

-

Från kyrkan skulle Abraham gå bort till «ena mustera», som lofvat honom en «summerrock», och Elin återvände således allena med Gunnar.

+

Från kyrkan skulle Abraham gå bort till «ena mustera», som lofvat honom en «summerrock», och Elin återvände således allena med Gunnar.

När de vikit utaf vägen och lemnat allt det andra kyrkfolket, hvilka med nyfikna blickar betraktade den unga, vackra och nätta flickan, som de blott en gång förut sett vid deras kyrka, då gingo de båda tysta en lång stund. Slutligen sade dock Gunnar:

– Elin! Vet du jag har något på hjertat, som måste fram. Jag vill be dig om något, som du måste lofva mig.

– Och hvad kan det vara? – frågade Elin och stannade och såg på Gunnar, hvars röst var ovanligt allvarlig och djup.

@@ -994,7 +991,7 @@

Elin suckade och teg. Hon började redan finna att husfriden stod på spel, om man i det minsta motsade Lena. Men mor Ingrid satt i sin vrå, spann och hörde på, och funderade ut ett sätt att jemka detta, så att allt gick till det bästa, som möjligt, och deribland ansåg hon visst att den arme Abraham skulle få gå och låta deras allmänt afhållne kyrkoherde höra hans (Abrahams) framsteg i förnuft och kristendom. Derför när hon nästa gång blef allena med Gunnar, sade hon till honom:

– Käre Gunnar, nu ä’ det regnigt och duskigt ute, du kan gunås hvarken röra dig med hö eller råg. Tag dig derför tid en qvälls- eller morgonstund, och gack till kyrkherrn med Abraham, och låt ’en höra hur pass han kan, och fråga’n om han intet kunde få «gå fram» när det blir lidet litet.

Mor Ingrids ord voro alltid lag för Gunnar, vi minnas det nog, och dessutom insåg han sjelf billigheten af detta, och lofvade genast att gå den följande morgonen. Samma afton sade han till Abraham derom, och när morgonen inföll, satte denne på sig sina bästa helgdagskläder och tog en högst vigtig och högtidlig min uppå.

-

– Hvad ska’ detta föreställa? – sade Lena spefullt och försmädligt. – Hvad ska’ det bli’ för ett spökeri? Hvad ä’ detta för dumma upptåg? Hvem har hittat på slikt midt i söckna?)

+

– Hvad ska’ detta föreställa? – sade Lena spefullt och försmädligt. – Hvad ska’ det bli’ för ett spökeri? Hvad ä’ detta för dumma upptåg? Hvem har hittat på slikt midt i söckna?)

Så här gick Lena på medan karlarna klädde och «hyfsade» sig, men ingen svarade ett enda ord, utan när de voro färdiga sade Gunnar till Abraham:

– Kom nu! – och de gingo.

– Mitt är upptåget – sade mor Ingrid, när de väl voro utom dörren, och hon sade det för att afvända stormen från Elin, samt snurrade sedan så dugtigt på sin rock, bakom sin blåntott, att hon icke mycket hörde utaf Lenas grälande och malande.

@@ -1006,7 +1003,7 @@

Gunnar teg. Kyrkoherden tog hans tystnad för jakande; men Gunnar tänkte med förtviflan i hjertat: «Jag har ju inget barn! Jag har ju intet! När mor snart dör är jag allena, och – – – med ett ord, ett enda ord i rättan tid, till denna samma helige mannen, inför hvilken jag nu står, och jag hade varit fri, fri som en fogel i luft.» – Och midt i frihetens sol lyste Elins stjernebild för ynglingens tankar.

– Och hvem var den unga flickan, som var med dig i kyrkan för några söndagar sedan? – frågade kyrkoherden vidare. – Jag kände henne icke. Hon var ej från vår församling.

– Med förlof, det var min svägerska – svarade Gunnar, skrapande med foten till en förlägen bockning, och rodnande så starkt att kyrkoherden märkte det.

-

– Med förlof – sade Abraham, och skrapade som en Pajaz, alldeles som han sett Gunnar göra straxt förut, men utan all förlägenhet. – Med förlof, de’ ä’ ho’ som lärt mig och läsa så käckt, för ho’ ä’ alldeles som en läsare-prest, och e’ tös hela da’n och går, med förlof, utanpå alla de a’ra.

+

– Med förlof – sade Abraham, och skrapade som en Pajaz, alldeles som han sett Gunnar göra straxt förut, men utan all förlägenhet. – Med förlof, de’ ä’ ho’ som lärt mig och läsa så käckt, för ho’ ä’ alldeles som en läsare-prest, och e’ tös hela da’n och går, med förlof, utanpå alla de a’ra.

Kyrkoherden kunde ej låta bli att småle åt detta lofqväde, och Gunnar kunde dervid ej andas, så slog hans hjerta, ty nu – så här bredvid sin skriftfader – kände han mera än någonsin huru han älskade Elin, men äfven huru stor synd han dermed gjorde. Han skyggade för den andelige mannens blick, och skarp och genomträngande var denna, på samma gång som mild och tröstande. Man skulle nästan vilja påstå att han både förstod och beklagade Gunnar, fast han behöll båda delarne inom tankarnes hemligaste område, tills ett beslut der hunnit sin mognad.

Slut på Förra Delen.

@@ -1050,7 +1047,7 @@

– Få se om vi intet nu blir bedda te’ slotterhjelp hos Lars Carlsa, nu när sola gladdes så klart. Jag vet han ämnar det, och väntar bara på uppehållsvä’r. Jag tycker hva’ hans äng ska’ se ut, som ligger oslagen än! Det höet blir väl som långhalm, tänker jag, och han får intet halfva nytta’ me’et. Men de’ ä’ likt den skråen och högfälige besten, som tycker sig vara för mer än alla andra, och klokare än Gud fader.

– Åh, han ä’ hvarken en skråe eller så inbillsk som du säger – svarade Gunnar fermt – utan han ä’ en rasande galanter, kloker och dugtig karl, fast han har tagit sig vatten öfver hufve’t, och har för stort bruk, så han hinner ej med det han ska.

– Ja ja, derför ä’ han just en skråe, och derför får han göra slotterhjelp se’n alla andra mejat utaf sin råg – vidhöll Lena halfskrattande.

-

– Ack ja! bara hans slotteröl blef utaf! – utropade Elin glad och klappade med händerne. – Jag har aldrig i min tid varit i slotteröl. Det fick jag aldrig för mor, och se den tiden kunde jag alls intet röra mig med rifva i hand. Men se nu! Ack hvad det vore roligt!

+

– Ack ja! bara hans slotteröl blef utaf! – utropade Elin glad och klappade med händerne. – Jag har aldrig i min tid varit i slotteröl. Det fick jag aldrig för mor, och se den tiden kunde jag alls intet röra mig med rifva i hand. Men se nu! Ack hvad det vore roligt!

Elin hade ej sagt ordet ut förr än en ung gosse om fjorton år stod inne i stugan och «helsade så flitigt frå’ far», och bad att «allihop» skulle vara så goda och komma morgonen derpå på slotterhjelp.

Elin hoppade och gjorde allahanda befängda miner mot Abraham, som äfven tog ett par af sina «galtasprång» – Lenas vanliga benämning på hans lunsiga skutt. Lena skrattade och slog uti en full sup åt gossen, som tömde den i ett drag, samt gick sedan vidare för att bjuda flera och supa mera.

– Hva’ va’ de’ ja’ sa’! – utropade Lena innan gossen knappt stängt dörren. – Jo jag visste’t just präsis, att bara vädret såg ut att litet lättna opp, skulle vi prumpt dit för att hjelpa den skråen, i stället för att göra sitt eget arbete, som ligger så på.

@@ -1065,7 +1062,7 @@

– Ajös svärmora! Roa er galant med Gustaf, som jag nu så snällt väckt upp åt er! – Och dermed ilade hon ut och var nästan lika fort som Lena nere vid stranden. Den gamla deremot, hon hörde upp att spinna och såg sorgligt leende efter den goda, glada flickan.

– Ja, sådan skulle ho’ varit! – sade hon halfhögt för sig sjelf, suckade djupt, började åter spinna, samt med andra foten röra på Gustafs vagga, så att han skulle insomna igen. Det var dock icke med en farmoders eller mormoders rågade ömhet, hvaraf strålarne gå rakt ur det innersta af hjertat, utan med en god och huld sköterskas omvårdnad.

Imellertid gungade «våra fyra» på de af sommarvindar lätt krusade vågorne, och andades in frisk sjö- och morgonluft i lungorne, hvilken förvandlades till frisk lefnadslust i själen och ett ljuft vemod i hjertat. Sjelfva Lena var mindre barsk, mindre sur och tvär än vanligt, och sjelfva Abraham fick ett halft vänligt ord af henne. Hennes goda lynne yttrade sig nu som alltid i högljudt skratt och satiriska, halft ilskna, men ofta nog icke så dumma reflexioner öfver allt som omgaf henne här i verlden, Guds verk så väl som menniskors. Hon sparade ingen, och hade försyn för intet. Hon pratade nu nästan ensam i båten, så här ungefär:

-

– Kors Abra’m! Du ser alldeles ut som en ny lergök, så’na en ser i marken, der du sitter och ror i de rödbruna sommerkläderne och det rödbruna ansigtet och de rödbruna näfvarne. Eller som ’en hade doppat dig i alebark och så rullat hufve’t i schäkteblår. Hva’ tusan, Hans Mattsan! jag tror du har hvita håser på bena! Piska tre så’n ståt! Men kors ifrå attan! jag tror sannerligen att de’ ä’ bare bena, som ä’ så rena och ljusa! Ha! ha! ha! Så du har skurat på dom! Du fick väl ta’ till båd’ sand och aska? ha! ha! ha! – De’ ä’ skråen till dummer sjö, denne här, som ska’ gå i så många kringelikrokar, och ha så många uddar och holmar och onödiga inrättningar, som bara ska’ ligga folk i vägen, som ska’ rakt fram. – De’ ä’ skråen hva’ Holma kyrka syns bra hit! Men det våller att de ha’ byggt ’na så åbäkeligt stor, att alla penga’ tog slut när de halfbyggt ’na, och att ingen går dit om vintern, för då frysa de ihjäl sig, för se hela församlinga kan sitta i en vrå af ’na. Har j hört, apripå om kyrka, att nu börjar de, båd’ töser och små pojka’ att predika der i Holma gäll, så nu kommer det snart te’ oss, men det säger jag dig, Elin, att börjar du å predika å väsnas, så slår jag ihjäl dig, för du ser mig just ut att vilja predika. Eller han, Abra’m, nu se’n han kan e’ glosa här och e’ glosa der ur kakesa, kanske han klifver opp och vill «ropa bättring»! Men det ska’ bli’ lagom predika, det; det lofvar jag, utan jag ska’ predika sjelfver så mycke’ som behöfs predikas.

+

– Kors Abra’m! Du ser alldeles ut som en ny lergök, så’na en ser i marken, der du sitter och ror i de rödbruna sommerkläderne och det rödbruna ansigtet och de rödbruna näfvarne. Eller som ’en hade doppat dig i alebark och så rullat hufve’t i schäkteblår. Hva’ tusan, Hans Mattsan! jag tror du har hvita håser på bena! Piska tre så’n ståt! Men kors ifrå attan! jag tror sannerligen att de’ ä’ bare bena, som ä’ så rena och ljusa! Ha! ha! ha! Så du har skurat på dom! Du fick väl ta’ till båd’ sand och aska? ha! ha! ha! – De’ ä’ skråen till dummer sjö, denne här, som ska’ gå i så många kringelikrokar, och ha så många uddar och holmar och onödiga inrättningar, som bara ska’ ligga folk i vägen, som ska’ rakt fram. – De’ ä’ skråen hva’ Holma kyrka syns bra hit! Men det våller att de ha’ byggt ’na så åbäkeligt stor, att alla penga’ tog slut när de halfbyggt ’na, och att ingen går dit om vintern, för då frysa de ihjäl sig, för se hela församlinga kan sitta i en vrå af ’na. Har j hört, apripå om kyrka, att nu börjar de, båd’ töser och små pojka’ att predika der i Holma gäll, så nu kommer det snart te’ oss, men det säger jag dig, Elin, att börjar du å predika å väsnas, så slår jag ihjäl dig, för du ser mig just ut att vilja predika. Eller han, Abra’m, nu se’n han kan e’ glosa här och e’ glosa der ur kakesa, kanske han klifver opp och vill «ropa bättring»! Men det ska’ bli’ lagom predika, det; det lofvar jag, utan jag ska’ predika sjelfver så mycke’ som behöfs predikas.

– Ja, de’ må Gu’ veta att j båd’ kan och gör – mumlade Abraham, men Lena hörde det ej, eller låtsade ej höra det, utan fortfor:

– Rättnu börjar jag å bli hungrig, men guskelof äta och dricka få vi nog i dag, de’ har ingen fara, för se det finns då ingen så högfälig och öfverdådig och spandersam, som Lars Carlsa och Larsa-mora. Gubevars! de’ blir väl alldeles rosenrasande galant, om de nu ska’ ta’ sin siste fyrk, sin siste sågelbit och se’n svälta hela året om, för se det ä’ aldrig något för jemnan med det dera folket. I dag så, i måra så. Än har de och än har de intet, och vånglare ä’ de allihop. Och med om allt nytt och befängdt ska’ alltid Lars Carlsa vara! Skulle han intet, kantänka, vara den allra förste som gick in i det dera nya brandstodsverket, som Gunnar berömde så ofanteligt och nödvändigt skulle vara med om, bara för att Lars narra ’en till ’et, likasom en intet hade skatter och pålagor och elände nog ändå, utan att sjelf påbörda sig mera!

Under allt detta prat sutto Gunnar och Elin stumma och blickade in i hvarandras ögon, ty de sutto så nära hvarandra, så midt emot hvarandra, att de kunde ej undvika det, och Gunnar sade till sig sjelf: «Deruti ä’ fälle ingen synd», och Elin sade – – – intet. Men snart började morgonsolen äfven kasta varma blickar på de roende, och Elin vecklade upp och öppnade sin stora rutiga ullshawl, måhända dertill drifven äfven af den sol som lyste och värmde henne inifrån.

@@ -1093,7 +1090,7 @@

– De’ va’ väl skråen till dans! Du ämnade väl förgöra Gunnar för mig, kan jag tro. Nu vill jag hem från detta uschla skojare-väsendet. Hvem som vill kan ju stanna qvar, men Gunnar ska’ ro mig hem. Du och Abra’m kan ju stanna qvar, vet jag, och gå omkring se’n.

– Nej, jag vill följa med. – svarade Elin både tanklöst och tankfullt.

Lenas vrede, ty det var verkeligen i en sådan, som hon nu talade, hade denna gång ej flammat opp af sig sjelf, utan bränn-Olle hade både antändt den och blåst derpå af alla krafter. Lena hade nemligen suttit och sqvallrat med några andra, redan ur dansen komna, halfgamla qvinnor och pigor, då Gunnar började den förtviflade dansen med Elin. Lena hade alldeles icke bemärkt dem, förr än Olle, halffull och ilskefull, som alltid, kom till denna sqvallergrupp, och skrikande och skrattande gjorde dem uppmärksamma på «den hiskeliga dansen».

-

– Ser j Lena! – skrek han – hurvulet Gunnar dansar med söster-er! Den tror jag han tycker bra om, och rasande söter ä’ ho’ med, så det vore väl just intet så mycket att undra på, om han tyckte mer om ’na än er, Lena. Ha! ha! ha! Akta er, j Lena! det kan bli er en fuler fisk att fjälla. Söster-er kan snart bli mattmor i huset och befalla öfver er, och j få gå som piga under ’na, i vrärna. Ha! ha! ha! Jag ville väl se er hur arg j skulle vara, när söstera stack ut er, och det tror jag, tame hin onde, hon re’n har gjort! ha! ha! ha! Se hur di svänga! Se hur di glor på hvarara! Och nu tror jag för visst att han kösste ’na innan han släppte ’na, för så såg det ut, teminstingen! ha! ha! ha!

+

– Ser j Lena! – skrek han – hurvulet Gunnar dansar med söster-er! Den tror jag han tycker bra om, och rasande söter ä’ ho’ med, så det vore väl just intet så mycket att undra på, om han tyckte mer om ’na än er, Lena. Ha! ha! ha! Akta er, j Lena! det kan bli er en fuler fisk att fjälla. Söster-er kan snart bli mattmor i huset och befalla öfver er, och j få gå som piga under ’na, i vrärna. Ha! ha! ha! Jag ville väl se er hur arg j skulle vara, när söstera stack ut er, och det tror jag, tame hin onde, hon re’n har gjort! ha! ha! ha! Se hur di svänga! Se hur di glor på hvarara! Och nu tror jag för visst att han kösste ’na innan han släppte ’na, för så såg det ut, teminstingen! ha! ha! ha!

Lena behöfde icke höra mera, för att ett af svartsjuka alstradt raseri skulle upplåga inom henne, och hon flög genast opp från sin plats, och vände sig till Elin så som man anfört.

Man har äfven sagt att Elin stod stum och stilla der Gunnar lemnade henne efter dansen. Det gjorde hon äfven. Hon sprang nu icke bort till trädet, mot hvilket Gunnar stod lutad, hon vaknade nu först till full besinning. Hon kände nu först denna råga, detta öfvermått af tillgifvenhet, som man kallar kärlek och som ingen qvinna får känna för någon annan än den, som försynen bestämt till hennes make, och som annars är ett brott, helst när en annans make är föremålet derför. Allt detta stod nu först klart för Elin, och hon kände på en gång hur outsägligt hon älskade Gunnar, och hur illa hon med detta gjorde. Hon hvarken hörde eller såg eller tog afsked eller tilltalade någon, utan följde mekaniskt med Lena när denna gick bort till Gunnar, ryckte honom i armen och frågade om han stod vid trädet och sof, om han intet hade nog af detta «flänget», och om de intet skulle få ro hem nu.

– Jo bevars! – svarade Gunnar, rusade bort från trädet, och ilade ned till sjöstranden der båten låg, alldeles förgätande hela Abraham.

@@ -1121,7 +1118,7 @@

– Der har du ett stycke bröd – sade Gunnar, och tog Elins bröd, som denna vände fram och åter i handen, utan att sjelf våga gifva det till flickan.

– Tack! många tacker! – sade den usla flickan, och – dristig vorden af Gunnars och Elins medlidande, bad hon den sednare om «någon liten slarf att skyla sig med». Men nu återkom Lena från köket och sade förargad, när hon såg flickan sticka brödet i sin påse:

– Packa dig du din väg på eviga fläcken, annars ska’ jag hjelpa dig.

-

– Jag har lofvat henne att värma och torka sig litet – sade Gunnar – och hon behöfver ej gå förr än regnet litet slottar på.

+

– Jag har lofvat henne att värma och torka sig litet – sade Gunnar – och hon behöfver ej gå förr än regnet litet slottar på.

– Ja, så är det! – muttrade Lena. – Ingen ska’ lyda mig, utan hvar och en ska’ husera hur de vilja, och jag ska’ ensam gå och släpa, och – – .

Men Lenas ondskefulla tal bry vi oss ej om att anföra, ty äfven de, till hvilka det var vändt, frågade just icke mycket derefter. Elin skar det väl in i själen, ty hon klöf alltid Lenas ord på samvetets hårfina egg, och tyckte sig alltid stå i skuld till Lena, men fann dock huru orättvis, hård och obillig hon var mot alla andra. Hon smög ut i sin lilla kammare, och Abraham paltade äfven utaf, ty hur det var: matmoderns åska skrämde honom ändå alltid mera än himmelens, men Gunnar stannade qvar för att afvända Lenas vrede mot den arma flickan. Så fort regnet likväl något gaf sig, gick denna sina färde. När flickan stängt stugudörren, lyssnade Lena efter henne något litet, och sprang sedan till det fönstret, som gick åt vägen, och stod der några ögonblick, men i en hast flyger hon opp derifrån, och med en svordom utropar hon: «Nej, det ska’ så intet ske!» – och rusar ut genom dörren.

Gunnar hade suttit med hufvudet lutadt i handen, och icke gifvit akt på Lenas rörelse, förr än denna nu smällde igen dörren efter sig, i vredesmod. Han såg opp, såg bort åt mor Ingrid, lika som han fordrat förklaring af henne öfver detta sista Lenas utbrott af vrede, men då den gamla ej såg upp från sin spånad, utan spann – försänkt i helt andra tankar, som det syntes, tittade han ut genom fönstret, och såg nu Lena återkomma med ett litet bylte under armen. Som en pil var hon åter inne i stugan, emedan det allt jemnt småregnade, och kastade byltet med stor ondska på bänken, utropande vredt och argt:

@@ -1139,7 +1136,7 @@

Räknadt från denna dag, blef Lena odräglig mot Elin, och sparade ej sin ilska att utbryta mot henne, så ofta som ringaste tillfälle gafs. Oupphörligt talade hon om hur «fin och vek och kraftlös Elin var», hurudana «mjölkfingrar» hon hade, hur liten nytta hon gjorde, och hur obelåten hon (Lena) var med henne. Elin bara teg och molade så mycket dess flitigare med väfven, för att snart få ned den, och sedan visa att hon förmådde hvad hon ville och hade dugtiga krafter, som hon sjelf tyckte, och hvilka hon äfven ämnade anlita efter yttersta förmåga, ty äfven Elin ville stanna qvar der hon var. Hon gjorde sig väl icke egentligen reda derför, men hon hade mod till allt, bara ej att skiljas från Gunnar. Han var hennes sol, hennes lif, hennes enda tanka i verlden. Hon visste ej hvad hon ville. Hon visste blott två ting: hon ville icke taga Gunnars kärlek från Lena, men hon ville ändå behålla den han gaf henne (Elin) och sjelf älska honom af allt sitt hjerta, och det gjorde hon äfven.

Ännu ett par veckor förflöto på detta sätt, och Lena blef allt värre och värre, började högt tala om hur nödvändigt det var, att Elin skaffade sig annan, mera passande tjenst, och att hon sjelf såg sig om efter en annan piga, grälade sent och bittida på Elin, och hade till och med, när ingen såg det, knuffat henne, och kallat henne åtskilliga öknamn, hvaraf Elin kunde sluta att systern var svartsjuk på henne. Detta grämde Elin grufligen, och hon började betänka om hon icke slutligen vore tvungen att lemna Viken, ehuru rysligt detta kostade på henne. Ingen hade hon att fråga, att rådgöra med, och äfven hos mor Ingrid tyckte hon sig märka en viss kallsinnighet, som mycket kostade på den unga värnlösa flickan. Endast Abraham var sig lik mot henne, med sin eviga kärvänlighet, hvilken Elin likväl hade ett sätt att hålla inom så tillbörliga gränser, att Abraham knappt vågade peka på henne, mycket mindre taga i en enda fåll af hennes kläder, och så fort han på någon ledig stund kom och ville språka med Elin, frågade denna honom genast hvar han hade sin katkes, körde honom efter densamma antingen han ville eller ej, och förhörde honom sedan deruti, samt förklarade det, som han babblade utantill, utan alla vidare uppehåll. Abraham hann således för hvar gång han råkade Elin aldrig mer än att säga: «Ja, ja du Elin! Du ä’ ena rarer tös, och så tyckte han, Ostekar, eller hufvert han heter, han Lars Carlsa älste pajk.» Detta skulle föreställa ett litet bryderi till Elin, men då log hon alltid, och då ville Abraham gerna klappa henne på armen åtminstone, men då knuffade Elin till honom och ropade: «Gå efter kakesa straxt!» och dermed förbyttes kurtisen alltid i det allra allvarligaste katkes-förhör, hvilket äfven hade den påföljden, att Abraham snart kunde sin katkes, som vatten, och hade fått lof af kyrkoherden att snart få «gå fram», såsom Elin alltid kallade denna heliga stund, hvilken hon, med den mest oskrymtade och obortblandade tro, med oskuldens hopp och ett rent hjertas kärlek, afmålat för Abraham i så sköna, lockande färger.

-

Man var redan hunnen slutet af September månad. Den svåra väfven var ännu icke slut, utan höll Elin hela dagen fängslad, och om nätterne låg hon ofta vaken, grät och funderade på hvad och huru hon borde göra, ty Lena gaf henne nu dagligen tillkänna, att hon ville blifva utaf med henne, att hon var «oduglig» m. m., som slutligen bet sig fast i Elins sjelfkänsla. En fredagsafton hade hon likväl icke lagt sig för att begrunda allt detta, utan satt uppe, och – lyst af några spinnstickor, som Abraham i smyg gifvit henne, sydde hon en såkallad nattkappa åt honom, emedan han fått lof af kyrkoherden, att den nu stundande söndagen få gå till nattvarden med den öfriga församlingen. Fram mot klockan tu på natten var arbetet färdigt, skulle nu blott stärkas och strykas. Detta förrättades medelst några små torra vedträd, som Abraham äfven i all tysthet anskaffat, samt ett litet «perssejern», Elins eget, och när klockan slog tre inne i stugan, låg Abrahams första nattkappa, veckad och nätt på väf-fjölen, och Elin kastade sig klädd på sängen, för att genast i allra första dagningen sätta sig i väfven. Här hölls hon sedan fast, hela den derpå följande lördagen, ehuru hon både var sömnig, trött och hade ondt i hufvudet. Vid middagstiden kom Abraham in, fick sin nattkappa, tackade, bockade och skrapade derför, och stod ett ögonblick vid väfbommen, under hvilken korta tid Elin dock förhörde honom ett par språk ur katkesen, som Abraham aldrig rätt kunde komma ihåg. Just när han uppläste dessa, kom Lena in, och röt genast, vänd till Abraham:

+

Man var redan hunnen slutet af September månad. Den svåra väfven var ännu icke slut, utan höll Elin hela dagen fängslad, och om nätterne låg hon ofta vaken, grät och funderade på hvad och huru hon borde göra, ty Lena gaf henne nu dagligen tillkänna, att hon ville blifva utaf med henne, att hon var «oduglig» m. m., som slutligen bet sig fast i Elins sjelfkänsla. En fredagsafton hade hon likväl icke lagt sig för att begrunda allt detta, utan satt uppe, och – lyst af några spinnstickor, som Abraham i smyg gifvit henne, sydde hon en såkallad nattkappa åt honom, emedan han fått lof af kyrkoherden, att den nu stundande söndagen få gå till nattvarden med den öfriga församlingen. Fram mot klockan tu på natten var arbetet färdigt, skulle nu blott stärkas och strykas. Detta förrättades medelst några små torra vedträd, som Abraham äfven i all tysthet anskaffat, samt ett litet «perssejern», Elins eget, och när klockan slog tre inne i stugan, låg Abrahams första nattkappa, veckad och nätt på väf-fjölen, och Elin kastade sig klädd på sängen, för att genast i allra första dagningen sätta sig i väfven. Här hölls hon sedan fast, hela den derpå följande lördagen, ehuru hon både var sömnig, trött och hade ondt i hufvudet. Vid middagstiden kom Abraham in, fick sin nattkappa, tackade, bockade och skrapade derför, och stod ett ögonblick vid väfbommen, under hvilken korta tid Elin dock förhörde honom ett par språk ur katkesen, som Abraham aldrig rätt kunde komma ihåg. Just när han uppläste dessa, kom Lena in, och röt genast, vänd till Abraham:

– Står du här, ditt uschla ting, i stället för att gå på lo’en och göra hvad jag sagt. De ä’ intet nog du har hinkat dig med alla dessa rännande till prestegåln. Ut med dig i flygande! – Och dermed knuffade hon till honom, så att han med ens kom ut genom dörren. Derefter sade hon till Elin: Man ska’ ha’ så litet vet som du, och vara bra uschel för att så der kunna tycka om ett så’nt kritter, som Abra’m! Tvi tusan! Det skulle jag väl aldrig gjort när jag va’ ena ung-tös. Det vore väl bättre du väfde ned väfven, än sladdrade med honom, och tog bort båd’ hans och din tid. – Och härmed flög hon ut igen, ty Lena hade nu för tiden ovanligt brådtom samt mycket i köket att syssla med, som ingen rätt blef slug på, hvad det var.

På eftermiddagen var luften tung och mulen. Elin hade gråtit och väft flera timmar, men slutligen skulle hon laga några trådar, lade sig då ned mot skedlaget af väfven, och innan hon visste ordet utaf, sänkte sig sömnen öfver de svullna ögonlocken, och hon slumrade in, med hufvudet lutadt på armarne och armarne stödda på det omtalade skedlaget. Men just i detta ögonblick behöfde Lena hjelp att bära in en vattenså, och som Elin visat att hon förmådde bära en sådan, anlitades hon äfven som oftast dertill, helst Lena höll ett fasligt väsende med en besynnerlig kokning och jemt slask, ute i det omtalade köket.

– Nå min evige Gud! – sade Lena och slog häftigt ihopa händerne, då hon inträdde och märkte att Elin sof. – Sitter du verkligen i väfven och sofver! Jo, de’ ä’ vackert just! men jag begriper ’et nog: Abra’m det svinet – smyger sig väl in te’ dig om nätterne, när vi andra sofva, och en onge ska’ väl bli slutet på allt ihop, kan jag tro.

@@ -1214,7 +1211,7 @@

– Kors i alla dar! har j hört – började hon – hvad som händt fram på herregåln? Der har skett en så faslig stöld i förgår om natta, så de skicka efter länsman och höll så mycket visitationer och väsen om ’et. Men det är ju oförsvarligt af dig, Abra’m, som var der i går och tog herregålsbud, och intet tog reda på ’et, och talte om ’et för ’en. Jag stod så dum och enfaldig, vi som ä’ torpare under gålen, och ej visste ord utaf, och den som talte om ’et för mig ville inte tro mig en gång, när jag sa’ att vi aldrig hört knytt om den saken. Det var ho’ den dera Kajsa i Marbo, som berätta’t för mig, och ilaker som ho’ alltid ä’, så såg jag präsis att ho’ intet trodde mig, utan trodde att det bara var några illfundiga konster, och att jag inte ville lå’ssa om hur mycket jag visste om ’et. Och se’n såg jag ’na språkas vid med bränn-Olle och peka på mig och berätta något, hva’ det va’ för slag.

Elin suckade ängsligt, ty hon tyckte att allt detta lät så hemskt och ledsamt.

– Hvad ha’ de då stulit? – frågade Gunnar.

-

– Jo, de ha’ stulit oharpad säd ur drosen på logen, och så ha’ de brutit sig in så behändigt i brännvinsmagasinet, och stulit bränvin, men det ska’ vara så väl och fintligt gjordt, att det alldeles var en slump, som gjorde att patron sjelf fick se det, och nu håll’s det ett fasligt väsen om ’et.

+

– Jo, de ha’ stulit oharpad säd ur drosen på logen, och så ha’ de brutit sig in så behändigt i brännvinsmagasinet, och stulit bränvin, men det ska’ vara så väl och fintligt gjordt, att det alldeles var en slump, som gjorde att patron sjelf fick se det, och nu håll’s det ett fasligt väsen om ’et.

– Det va’ obegripligt att ingen talade om detta för mig – sade Gunnar, – men tänkte snart på annat, medan Lena utförligt berättade allt hvad hon hört, och litet mera dertill, om denna stölden och mycket annat. Elin och Abraham gingo litet före, och den sednare fann tillfälle att säga:

– Fälle hörde jag i lördags nå’t om den dera stölda, men jag brudde mig inte om ’et, och glömde bort ’et. Men ve’st du Elin lilla att jag skälfde i hvar eveliga led, så jag trodde alldeles att jag skulle falla ned på gulfvet och få predikosjukan, när jag skulle gå fram, men så blef jag änna som e’ an’ ny menniska, när magistern först gaf mig brödet, och så kyrkherrn kom ätter med vinet, och jag kände tudeligt att det va’ Jesu Christi lekamen och blod jag anammade i denna stund, och att jag ätter denna da’n blir en helt a’en kar.

– Ja, det Gud gifve! – suckade Elin, som på denna söndagen var så ljuft, men vemodigt stämd. Likväl öfvergick detta vemod snart i ungdomlig munterhet, ty som Lena såg ovanligt litet barsk ut, och som Elin nu hade nog, bara af att se på Gunnar, och som Abraham var så glad, vädret så guda skönt, lille Gustaf så rolig och hvilan från arbetet så ljuflig, efter en hel veckas oafbrutet tråkande, så öfverlemnade hon sig åt en ovanlig munterhet, och glädjens sol spred än en gång sina röda strålar ymnigt öfver henne, men ack! det var en sol i nedgång. Den var blodröd.

@@ -1248,7 +1245,7 @@

– Asch! ingenting.

– Nå, har matmor-din mältat äfven – frågade patronen ytterligare.

– Ja, varsch! – svarade Abraham skrattande, och nu gick patronen sina färde, och trodde hvad han trodde, och Abraham sade förnöjdt till sig sjelf: «Jo pytt! fick du veta’t!» och trodde sig mycket väl hafva bevarat sin egen hemliga tro i saken. «Nej pytt ock! Intet patron mer än Olle, fick veta’t!» – tänkte han vidare, ty Olle hade gjort honom redan den föregående lördagen nästan alla de samma spörjsmålen, fast af helt annan orsak.

-

Patronen gick nu och funderade på hvad han skulle göra, men Olle visste redan hvad han gjort, ty när han på lördagsqväll skjutsat hem länsmannen från Grantorp, så hade han berättat för denne, att han «nästan var säker på att Gunnar i Viken brände», och länsmannen, uppfödelsebarn med Gunnar, fast litet äldre och mycket dummare, hade haft agg till honom allt sedan de gingo i byskolan tillsammans, då länsmannen alltid stoltserat på att han var af herrskapsfolk, emedan hans fader var en gammal skälm till inspektor, som stulit så länge och så mycket från sin husbonde, tills han (inspektoren) blef egare af hela dess egendom. I sednare tider, då Gunnar och länsmannen ej haft för fyra styfver att göra med hvarandra, hade de likväl alltid ändå sett snedt på hvarandra, och en gång, för ett par år tillbaka, hade länsmannen ridande mött Gunnar, som gått raskt men helt fredligt på vägen, men som visst icke tagit åt hatten när han fick se länsmannen, hvarföre denne afslagit Gunnars hatt med sitt ridspö, i det han red förbi honom, men icke hunnit undan så fort att ej Gunnar, alltid vig, qvick och snabb i sina rörelser, hann taga fatt i betslet med ena handen och med den andra i ridspöet, hvaraf han gaf länsmannen några ganska dugtiga rapp, och lät honom sedan resa i allt mak. Men denna lilla händelse hade hvar och en af de två agerande personerne alldeles behållit för sig sjelfva, emedan de ej hade haft annat vittne än den tystlåtne hästen. Deras vänskap hade dock icke befrämjats deraf, och om Gunnar i mjugg skrattat litet åt «herrskapslänsmannen», så hade denne äfven i mjugg svurit Gunnar hämnd, bara tillfälle kunde yppas. Och nu var detta för handen, och herr länsmannen slickade sig om munnen deråt, och föresatte sig att begagna sig af Olles underrättelser, så fort han möjligtvis det kunde, hvilket dock – olyckligtvis – ej var genast, i anseende till andra högst vigtiga förrättningar.

+

Patronen gick nu och funderade på hvad han skulle göra, men Olle visste redan hvad han gjort, ty när han på lördagsqväll skjutsat hem länsmannen från Grantorp, så hade han berättat för denne, att han «nästan var säker på att Gunnar i Viken brände», och länsmannen, uppfödelsebarn med Gunnar, fast litet äldre och mycket dummare, hade haft agg till honom allt sedan de gingo i byskolan tillsammans, då länsmannen alltid stoltserat på att han var af herrskapsfolk, emedan hans fader var en gammal skälm till inspektor, som stulit så länge och så mycket från sin husbonde, tills han (inspektoren) blef egare af hela dess egendom. I sednare tider, då Gunnar och länsmannen ej haft för fyra styfver att göra med hvarandra, hade de likväl alltid ändå sett snedt på hvarandra, och en gång, för ett par år tillbaka, hade länsmannen ridande mött Gunnar, som gått raskt men helt fredligt på vägen, men som visst icke tagit åt hatten när han fick se länsmannen, hvarföre denne afslagit Gunnars hatt med sitt ridspö, i det han red förbi honom, men icke hunnit undan så fort att ej Gunnar, alltid vig, qvick och snabb i sina rörelser, hann taga fatt i betslet med ena handen och med den andra i ridspöet, hvaraf han gaf länsmannen några ganska dugtiga rapp, och lät honom sedan resa i allt mak. Men denna lilla händelse hade hvar och en af de två agerande personerne alldeles behållit för sig sjelfva, emedan de ej hade haft annat vittne än den tystlåtne hästen. Deras vänskap hade dock icke befrämjats deraf, och om Gunnar i mjugg skrattat litet åt «herrskapslänsmannen», så hade denne äfven i mjugg svurit Gunnar hämnd, bara tillfälle kunde yppas. Och nu var detta för handen, och herr länsmannen slickade sig om munnen deråt, och föresatte sig att begagna sig af Olles underrättelser, så fort han möjligtvis det kunde, hvilket dock – olyckligtvis – ej var genast, i anseende till andra högst vigtiga förrättningar.

Medan patronen på måndagen förhörde Abraham om sin husbonde, och af dess enfaldiga svar slöt till långt annat än sanningen, satt mamsell Sara uppe på sin sida i det stora huset, litet småbekymrad öfver en kammarpiga, som hon stadt till hösten i stället för lilla Lotta, som skulle gifta sig, men från hvilken hon nu återfått städjan i anseende till mellankommande hinder. Sådana små bekymmer äro kännbara nog på landet, der inga adress- och kommissionskontor finnas, och inget särdeles öfverflöd af tjenstefolk, fast det, som finnes är vida bättre och pålitligare än städernes, och mamsell Sara var mera bekymrad än mången annan matmoder, ty hon brukade så sällan byta tjenarinnor, förstod sig icke på att ligga i granngårdarne och tubba andras folk, och hade aldrig några så kallade «rännkärringar», utan när nöden infann sig, så anlitade hon alltid en gammal beskedlig och hederlig klockarenka, som i fordna dagar tjenat på Grantorp, och just nu var denna utvandrad i nejden, dock utan hopp att finna någon särdeles duglig kandidat så sent på året, ty på tidigaste sommaren, ja – i somliga trakter, vid påsktiden redan, börja både husbondfolk och tjenare att höra sig om för det derpå följande året.

Nu satt mamsell Sara och klippte till skjortor åt gossarne, och undrade med en hvardagssuck hvem, eller om hon skulle få någon till hjelp att sy dem, när dörren helt sakta och litet öppnades på glänt, och Lena stack in hufvudet, frågande om hon fick «vara så näsvis och stiga in.»

– Gerna – sade mamsell Sara, men drog åter en sådan der hvardagssuck, ty hon hade aldrig tyckt om Lena, och var dessutom så allt för säker om, att när hon kom, skulle det vara för att bedja om något, och ehuru god och hjelpsam en matmoder kan vara, är hon likväl allra gladast när hennes hjelp, råd och förböner ej behöfvas. Äfven hade mamsell Sara hört glunkas något ord om patronens och några af folkets misstankar på Gunnar, men blifvit verkligen ond derför, och sagt sig med lif och gods vilja gå i borgen för Gunnars ärlighet. Men nu trodde hon likväl att Lena kom för att beklaga sig öfver detta rykte, eller något dermed förknippadt, och allt detta föreföll mamsell Sara ledsamt åtminstone. Men nu begaf det sig att Lena såg så lugn och glad ut, och – hvad tjufsaken angick – så fullkomligt oskyldig, som hon det verkligen kände sig, och som mamsell Sara, så fort hon såg henne och hörde henne tala derom, kunde svära på att hon det var, ty Lena – alldeles okunnig om alla misstankar på Gunnar och sig, talade om stölden så frimodigt och naturligt, beklagade i svassande ord «nådi-herrskapet» derför, men tillade smickrande, att det är godt när tocket ändå råkar de rika och ej de fattiga, och spådde att man snart skulle få rätt på tjufven, hvilken den sluga Lena, lika så väl som alla andra, kunde begripa, skulle vara rätt hemmastadd, och icke långt borta således.

@@ -1268,7 +1265,7 @@

– Jag skall väl försöka – sade Elin med beklämdt hjerta, och drog en «icke-hvardagssuck», ty denna stunden hade ju afgjort hela hennes lilla öde, tyckte hon.

Med samma beklämda hjerta gick hon till hvila om aftonen. När hon inkom i sin lilla kammare, hvilken hon för en liten stund sedan, i full fröjd öfver att fått ned väfven och ut väfstolen, städat, pyntat, löfvat och granrisat på bästa sätt, såg hon sig vemodigt och bedröfvad omkring, tänkande: Ack! här skall jag ju icke vara många dagar till, utan ut i villande verld, ensam och öfvergifven! Hon begrät nu på en gång allt hvad hon skulle lemna: syskon, vänner, frihet, sin egen lilla tillflykt och fristad i denna lilla kammare, och – – – mera än allt detta, långt, långt mera grät hon vid blotta tankan på Gunnar. Hon skulle icke mera se honom, han skulle snart glömma bort henne (Elin tyckte sig hört att männerne kunna glömma) och hvad skulle han säga, hvad skulle han tycka! Hon hade ju en gång till halfs lofvat honom att icke taga tjenst på Grantorp; men det var i de glada, lyckliga, alldeles oskyldiga dagarne, då hon icke ämnade taga tjenst nagonstädes, utan lefva och dö vid sidan af broder och syster. Men nu voro tiderne så förändrade! att tänka på ett sådant der förfluget löfte, hade ju varit den högsta grad af otacksamhet för Lenas godhet och moderliga omtanka. Nej, nej – tänkte Elin, medan tårarne strömmade utför kinderne – det är riktigt väl att jag är tvungen gå och taga den der städjan i morgon, innan Gunnar kommer hem. Kanske lade han sig annars deremot, och det – – skulle bara se illa ut och göra ledsamheter. Nej, jag ska väl gå, och han skall ej få veta’t, förr än det är gjordt – och härmed fuktade hon hufvudgärden med nya tårar.

Andra morgonen var hon blek och nedslagen, men grät icke, utan vandrade fram på förmiddagen med tunga sorgsna steg till herregården, och Lena – som legat hela natten och fröjdat sig åt sin uppfinning och mycket annat, som hon hade i gladt perspektif – rustade nu mera än någonsin ute i sitt kök, och mor Ingrid spann och suckade och ruskade ledsen på hufvudet, när den ena ångan efter den andra af nyklaradt bränvin råkade hennes erfarna näsa.

-

Abraham, alldeles okunnig om ändamålet för Elins bortgång, gick och lagade på en gärdesgård vid vägen, och bad att få «följa Eli’ en bete», men Elin tackade honom helt vänligt och bad honom att få gå allena, samt att Abraham i det stället skulle skynda sig med «haget», för Lena väntade på honom. Och Elin fortsatte sorgbunden sin gång, och Abraham litet harmfull sitt arbete, men ungefär klockan elfva på förmiddagen väcktes mor Ingrid ur sina djupa tankar och Lena ur sina spirituösa företag, af ett besynnerligt väsende, skrik, hundskall af Gunnars jagthundar, som stodo bundna i stallet, hästtramp och ett skramlande åkdons hastiga rullande, och in i stugan störtade Abraham gallskrikande:

+

Abraham, alldeles okunnig om ändamålet för Elins bortgång, gick och lagade på en gärdesgård vid vägen, och bad att få «följa Eli’ en bete», men Elin tackade honom helt vänligt och bad honom att få gå allena, samt att Abraham i det stället skulle skynda sig med «haget», för Lena väntade på honom. Och Elin fortsatte sorgbunden sin gång, och Abraham litet harmfull sitt arbete, men ungefär klockan elfva på förmiddagen väcktes mor Ingrid ur sina djupa tankar och Lena ur sina spirituösa företag, af ett besynnerligt väsende, skrik, hundskall af Gunnars jagthundar, som stodo bundna i stallet, hästtramp och ett skramlande åkdons hastiga rullande, och in i stugan störtade Abraham gallskrikande:

– Matmora! matmora! Skynda er! för Jese namns skull, skynda er! Göm ’et, stopp in ’et! Nu kommer länsman!

Och länsmannen var äfven hamn i häl efter honom i dörren, och hörde hvart ord han skrek. Lena hade likväl nog själsnärvaro att släcka elden, stänga dörren utåt till köket och frimodigt träda ut i stugan emot länsmannen.

– Hvar är Gunnar Håkansson? – frågade denne myndigt och utan att aftaga hatten, medan hans medhafda vittnen, två gubbar i blå kapprockar, som ridit med honom, klefvo in med ridspön i hand.

@@ -1284,19 +1281,19 @@

– Ja, det kan jag svärja den heligaste ed på, att han är borta och att han intet varit i köket på den dag jag mins – sade Lena, som trodde att saken möjligtvis kunde förfalla, om man kunde bevisa att Gunnar ej varit med derom.

– Åh, sladder och prat! – fortfor länsmannen. – Han är hemma och vet af allt detta, likaså väl som j.

– Nej – sade mor Ingrid, som stod i köksdörren, med det arma modershjertat i halsgropen – nej, herr länsman, vid den gode Guden, talar icke min svärdotter sanning: Gunnar är borta och han vet ej det allra ringaste om –

-

– Tig, satans kär’ng! – sade länsmannen och började plocka till sig pannan, hatten och några små ankare med bränvin, samt låta bära det ut i åkdonet, och gjorde sedan inga särdeles ceremonier, utan efter några stränga hotelser till Gunnar och svordomar öfver honom, och litet hånskratt dessutom, afreste «herr länsman» i sitt skramlande åkdon, och vittnena guppade på sina stubbiga hästar sina färde, och hundarne skällde nu ändå värre än vid ankomsten, och Lena – – brast nu först ut i en högljudd, förfärlig gråt och tandagnisslan. Hon ryckte sig i håret och flög fram och åter, och ropade om hvartannat: «Miskundelige Gud!» (ty Han som är öfverallt, får äfven vara med i allt, både godt och ondt) Store, barmhertige Gud! Fan anamma slikt! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Och all mi’ säd! Och potätera se’n! Och Erik Olsas panna, som kanske ska’ betalas! Och den stora plikta se’n! Vi ä’ rakt rugenerade på detta sätt, och – – hvad ska’ Gunnar säga!

+

– Tig, satans kär’ng! – sade länsmannen och började plocka till sig pannan, hatten och några små ankare med bränvin, samt låta bära det ut i åkdonet, och gjorde sedan inga särdeles ceremonier, utan efter några stränga hotelser till Gunnar och svordomar öfver honom, och litet hånskratt dessutom, afreste «herr länsman» i sitt skramlande åkdon, och vittnena guppade på sina stubbiga hästar sina färde, och hundarne skällde nu ändå värre än vid ankomsten, och Lena – – brast nu först ut i en högljudd, förfärlig gråt och tandagnisslan. Hon ryckte sig i håret och flög fram och åter, och ropade om hvartannat: «Miskundelige Gud!» (ty Han som är öfverallt, får äfven vara med i allt, både godt och ondt) Store, barmhertige Gud! Fan anamma slikt! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Mitt bränvin! Och all mi’ säd! Och potätera se’n! Och Erik Olsas panna, som kanske ska’ betalas! Och den stora plikta se’n! Vi ä’ rakt rugenerade på detta sätt, och – – hvad ska’ Gunnar säga!

– Ja, se det är ändå det allra värsta – suckade mor Ingrid.

– Ah, det kostar då åtminstingen inga pengar – tjöt Lena.

– Jo, jo men! hvad detta skall kosta honom det som värre är än pengar – klagade mor Ingrid – och i din stora bedröfvelse, kära Lena, är det väl synd att förebrå dig något, men ack! hvarför gjorde du detta honom ovetande?

– För han hade aldrig tillåtit ’et – sade Lena högt gråtande.

– Ja, det bevisar just att det var orätt och illa gjordt – genmälte den gamla.

-

– Det va’ det slätt intet! – skrek Lena. När körslera blir här i vinter, då alla tar vägen härom, som ska’ te’ och frå’ skogen, så skulle jag haft bränvin åt dem, och det oköpandes, och derpå skulle vi vunnit obegripligt, om nu ej den hunden länsman snokat opp ’et.

+

– Det va’ det slätt intet! – skrek Lena. När körslera blir här i vinter, då alla tar vägen härom, som ska’ te’ och frå’ skogen, så skulle jag haft bränvin åt dem, och det oköpandes, och derpå skulle vi vunnit obegripligt, om nu ej den hunden länsman snokat opp ’et.

– Jaså! du hade då ämnat hålla lönkrog! – sade mor Ingrid. – Ja, hade du fått Gunnar att gå in på det, så har jag orätt.

– Åsch! – – – En går nog in på allt det en har någon förljenst utaf – menade Lena och grät och jemrade sig dessemellan. Abraham var alldeles försvunnen, kom ej ens hem till middagen, men deremot kom Elin omkring klockan ett, sakta och tyst, med den tunga städjan invirad i sin näsduk, der hon äfven hade litet namnam till lille Gustaf, och ingalunda anande den nya orsak till sorg och bekymmer, som hon snart skulle få. Men hon var ej väl inkommen genom stugudörren, innan Lena gallskrikande berättade henne allt, men detta så brådstörtande och oredigt, att hon i början ej fattade mycket deraf, utan frågade flera enfaldiga frågor, sådana som: «Kors, intet kan du, käraste Lena, bränna bränvin? De’ ä’ ju manfolka-göra? Intet har du bränt bränvin der ute i köket? Får intet hvar och en göra hvad han vill med sin egen säd och sina egna potäter? Får du intet igen bränvinet och pannan af länsman? Pannan åtminstone, om du säger att den tillhörde en annan?» etc.

– Ack du dumma fårskalle! – sade Lena i sin ifver. – Du begrep nu aldrig än något som duger! – Och nu grät hon och gick på som förut, men städade under tiden utaf både stuga och kök, hvilket bevisade hennes medfödda naturliga ordentlighetssinne, som midt i hennes allra värsta bedröfvelse ej vek åt sidan eller förnekade sig.

Af mor Ingrid fick Elin litet redigare reda på saken, och blandade nu sina förra tårar med dessa nya, distillerade af Lenas otäcka bränvin.

– Ack kära Lena! hvarför skulle du göra detta, och det Gunnar ovetande? – sade en gång Elin, mera beklagande än egentligen förebrående.

-

– Ah, tig du bara, din näbbgädda der, som bara kan sitta der och spela efter med läppa’, men intet kunde hjelpt till när det behöfdes, då brännet kanske redan varit slut, och allt detta spetakel oskedt – skrek Lena ursinnigt, ty ju mera hon tänkte på saken, dess ondare blef hon. Hon hade börjat med att vara rädd och ängslig, derefter ledsen och bedröfvad, men nu var hon ond som en furie, och då lille Gustaf en gång kom i vägen för henne, och skrek när hon sparkade omkull honom, tog hon honom i lufven och lagade sig till att gifva honom en dugtig risbastu, från hvilken likväl Elins och mor Ingrids förenade böner och föreställningar befriade honom. Elin tog gossen in med sig i sin kammare, samt satte sig betryckt att «qvista väfven», och mor Ingrid gick ut för att se om ej den stackars oförberedde Gunnar skulle komma, men han syntes ej till.

+

– Ah, tig du bara, din näbbgädda der, som bara kan sitta der och spela efter med läppa’, men intet kunde hjelpt till när det behöfdes, då brännet kanske redan varit slut, och allt detta spetakel oskedt – skrek Lena ursinnigt, ty ju mera hon tänkte på saken, dess ondare blef hon. Hon hade börjat med att vara rädd och ängslig, derefter ledsen och bedröfvad, men nu var hon ond som en furie, och då lille Gustaf en gång kom i vägen för henne, och skrek när hon sparkade omkull honom, tog hon honom i lufven och lagade sig till att gifva honom en dugtig risbastu, från hvilken likväl Elins och mor Ingrids förenade böner och föreställningar befriade honom. Elin tog gossen in med sig i sin kammare, samt satte sig betryckt att «qvista väfven», och mor Ingrid gick ut för att se om ej den stackars oförberedde Gunnar skulle komma, men han syntes ej till.

Dagen led imellertid mot sitt slut. Ingen hade ätit någon matbit till middagen, och mot aftonen samlade sig husets hjon, hvar från sitt håll, i stugan, men Abraham tittade litet genom fönstret först, innan han steg in, om mor Ingrid och Elin äfven skulle vara närvarande, hvilket han i luften kände sig behöfva.

Lena hade midt i förtreten ändå kokat god gröt, och hvar och en fick sitt. Ingen sade ett ord efter Lena teg, men slutligen behagade det Abraham, alldeles tvärs emot hans vana, men lugnad och modig vorden genom Lenas tystnad, att under ätningen klyfva näbb och yttra:

– Ja, detta va’ för uschelt, att de’ skulle hända, och en fali skade för matmora! Och jag vet bäst, att det intet va’ jag som talte om ’et, för se! hvem som frågte mej hva’ matmora skulle med så åbäkeligt mycket med ved och vatten, svarte jag alltid: «Jo pytt! fick du veta’t!» för se jag an’te nog till ’et, jag.

@@ -1391,7 +1388,7 @@

– Nu har Abraham varit ute för gasten – sade Elin skämtande, ty Abraham hade sprungit, så han flåsade och kunde ej få ett ord för sig.

– Hva’ katten har du gjort så länge? Nu får du iskall gröt, och hvarför kommer du nu rännande, som en kesande oxe? – frågade Lena, och lyste med en risqvist på Abraham, som var likblek.

– Nå, så svara då en gång! – sade Gunnar med djup och litet ihålig stämma.

-

– Håsch! ja’ kan intet! Håsch! jag ä’ så andtruten! Håsch! jag blef så danner! Se! jag mötte’n när de kom med ’en! De ha’ lett hele da’n. Men nu fick de rätte på ’en, för Olle ä’ alldeles ifrå’ sig af fylla, och de kan intet få’en nökter, fast de doppat’en i brunn. Håsch! jag ä’ så trötter och hongrig så – –

+

– Håsch! ja’ kan intet! Håsch! jag ä’ så andtruten! Håsch! jag blef så danner! Se! jag mötte’n när de kom med ’en! De ha’ lett hele da’n. Men nu fick de rätte på ’en, för Olle ä’ alldeles ifrå’ sig af fylla, och de kan intet få’en nökter, fast de doppat’en i brunn. Håsch! jag ä’ så trötter och hongrig så – –

– Åh så tala då ett ord med sammanhang, din fårskalle der – sade Gunnar, och Elin såg att denne var likblek och att läpparne darrade och ögonen gnistrade, och mor Ingrid bemärkte det ännu tydligare.

– Korsch! de’ ä’ intet så godt te å predika, når en ha sprunget så! – genmälte Abraham och hemtade ånyo efter andan.

– Jag hade minsann lust att predika dig på örat – sade Gunnar – och gör det äfven om du ej talar ordentligt, så folk kan begripa dig. Hvem var det du mötte, som de kom med? Svara då!... för annars knäpper det.

@@ -1487,7 +1484,7 @@

Mörk och dyster var den tid som nu följde. Dagarne blefvo allt kortare, nätterne allt längre. Alla tego hvar på sitt håll. Elin kunde, ehuru uppkommen ur den svåra febern, ej för mattighet och svaghet lemna rummet, och Lena arbetade som fyra, samt hade nu ingen annan afledare för sin stundom återkommande vrede, än den stackars Abraham, som likväl, till all lycka, allt mindre och mindre frågade efter denna vrede och dess eruptioner, ej mycket kände Lenas örfilar på sina sköna köttfulla kinder, eller hennes luggning i sitt tjocka tofviga hår. Lena hade längesedan insett, att hon ej hade råd numera att taga den der omtalade «raska pigan», utan var nu ganska nöjd att få behålla Elin, helst denna fått behålla sina städjepengar och fått flerahanda andra små gratifikationer af mamsell Sara, som gjorde att Elin alldeles afsade sig all lön af sina syskon, om hon bara fick vara hos dem och göra dem all den lilla nytta hon kunde, helst hon nu med sin sjukdom kostat dem så mycket båd’ besvär och annat.

Kärleken i Gunnars bröst hade, såsom vi det sagt, till en början slumrat, vikit för andra mäktiga känslor, derefter vaknat, blifvit nedtystad, men slutligen gjort sig upprorisk och åter intagit sitt gamla rum i den unga mannens hjerta. Han hade en natt, när Elin var som sjukast, rest in till staden, och med lock och pock förmått den skicklige, men något maklige «doktar’n» att följa sig till den honom så kära flickans sjukbädd. Han hade under vägen sport doktorn mycket om patrons död och den besigtning samt obduktion, som denne förehaft med liket, och – under en förfärlig känsla afhört huru doktorn flerfaldige gånger sade: «Ja, ihjelslagen är han nog af den der Olle, men jag vill gå en ed på, att han ej gjort det med den der fönsterkroken han hade i fickan, och som alla tro, utan med något annat som han sedan kastat bort.» Hvilka ord för Gunnar!

In till Elin gick icke Gunnar. Det hade han gjort sig till en sträng lag, men deremot tog han lille Gustaf med sig hvart han gick, så vida vädret det tillät, hvaraf kom att gossen fästade sig uteslutande vid Gunnar, och att ju godare och ömmare Gunnar var mot barnet, dess vänligare, medgörligare och undergifnare var modern mot honom, och nu först tycktes de båda omaka makarne besinna rätta meningen af Skriftens ord om enighet och samdrägt i äktenskapet, hvilket just består deruti: att hvar och en gör – icke sin utan sin makes vilja, går – icke sin utan sin makes väg. Af allt detta spreds ett visst mildt lugn, en viss förut okänd frid öfver hela detta hus, men – – i detta lugn låg dock en förborgad åska gömd. Hvar och en hade något inom sig, frätande som en kräfta, till och med Abraham, men det var hunger, ty ofta nog kunde Lena ej numera, med bästa vilja i verlden, hålla lika riklig spis, lika god kost till de sina som fordom, och ingen lät sig det märka mer än Abraham, dock blott derigenom att han försökte skrapa glasyren af lerfaten, hvarför Lena tog sitt parti att gifva honom sin mat i en trädskål, och att när han vid skrapningen bröt utaf trädskeden, hon lät honom vid lediga stunder göra sig en ny, eller blifva utan.

-

Med Elin hade en besynnerlig förvandling föregått: hon hade varit mycket sjuk, långt mera än hon qvidit till; ty om hon i början af sjukdomen talade i yrseln, så förblef hon sedan stum under plågorna. Hon hade sett döden tätt under ögonen, men – – hon hade äfven bakom den bistra mannen sett himmelen öppen, Gud och englaskaran vinka till sig. Hon hade icke mera någon fruktan för döden, tvärtom: hon såg i den sin enda befrielse från allt det som tryckte henne i lifvet, och hon längtade från jorden dit upp, der inga lidanden finnas, när samvetet tiger. Hon hade under sjukdomen afslutat sin räkning med verlden, och skänkt efter all dess fröjd, alla dess njutningar, och i behållning endast fått ett visst lugn, en viss tillkämpad själafrid, båda delarne svåra att vinna, lätta att åter förlora. Men så trodde icke Elin: hon tyckte sig nu vara pånyttfödd, och om hennes kropp var blek och mager och genomskinlig, så kände sig hennes själ och hjerta äfven detsamma. Hon hade ransakat sina njurar i dessa långa, mörka höstnätter, då hvilans läger för henne var förvandladt till sjukbädd. Hon hade genomskådat sig sjelf och tydligt känt Guds närvaro, som hjelpt och förklarat för henne allt hvad som låg dunkelt och outredt i hennes själ och sinne. Han hade renat och med sin anda styrkt båda. Han hade talat högt och redigt, och synden hade talat slafspråket. Elin tyckte sig tydligt hafva sett och hört allt detta. Elin visste nu helt klart, att hon begått det i hennes rena tankar så förfärliga brottet att hafva älskat, med varm jordisk syndakärlek älskat en gift man, en annans äkta make, och dertill sin systers. Och, icke nog med detta: hon kände med sig, att hon på allt upptänkligt sätt sökt vinna återkärlek, att hon med förtjusning mottagit denna, (fast hon förut ej velat bekänna det ens för sig sjelf) och bevarat den som sin största, sin enda jordiska skatt, som något – hvarförutan hon i sin förvillelse hade tyckt sig icke ens kunna lefva. I sin sjelfanklagelse förglömde hon alldeles, att om dessa tankar gömt sig på botten af hennes själ, så hade dock hvarje hennes handling stått i rak strid dermed. Ödmjukheten glömmer sådant, och den verkliga ångern betjenar sig aldrig af advokat. Elin sökte icke en enda sådan inom hela förrådet af sina tankar, utan lät dem alla uppträda i form af anklagare, och anklagare mot sig sjelf allena. All skuld tyckte hon stå på sin sida. «Jag är den onda ande som locka dem» – sade hon understundom till sig sjelf – «honom har jag lockat till otrohet och brottslig kärlek för mig; min syster har jag förargat härmed, och väckt hat och vrede hos henne; den gamla, som kanske genomskådat mig, har jag tvingat att känna qvalen af sorg för sina barn och förakt för den brottsliga främlingen. Till och med lilla Gustaf har jag med smekande ord lockat från modershjertat, och den arma, eländiga Abraham har jag väl, med högfärdigt stoltserande öfver mitt bättre vetande, sökt att upplysa i hopp och tro, men hårdnackadt nekat honom det enda jag sjelf kunde gifva honom, som var kärleken, och med afsky, hån och förakt bortkastat den han ville skänka mig. Min moders minne har jag stundom fruktat, och bäfvat för hennes omkring mig sväfvande ande (fast jag dessemellan ofta anropat den) på samma gång som jag lockat satan och hans anhang intill mig. Mina gamla vänner och barndomslekkamrater har jag alldeles glömt bort. Min lärare, den gode pastorn, har jag väl icke förgätit, men mångfaldiga af hans vackraste läror, och ryst för tankan att ånyo träda fram för honom, och att han nu skulle se ned i mitt hjerta så, som han det gjorde, när jag, rentvagen af Gud och honom, nedföll vid altarfoten och bekom nådemedlen, som Jesus sjelf utdelar till sina barn.»

+

Med Elin hade en besynnerlig förvandling föregått: hon hade varit mycket sjuk, långt mera än hon qvidit till; ty om hon i början af sjukdomen talade i yrseln, så förblef hon sedan stum under plågorna. Hon hade sett döden tätt under ögonen, men – – hon hade äfven bakom den bistra mannen sett himmelen öppen, Gud och englaskaran vinka till sig. Hon hade icke mera någon fruktan för döden, tvärtom: hon såg i den sin enda befrielse från allt det som tryckte henne i lifvet, och hon längtade från jorden dit upp, der inga lidanden finnas, när samvetet tiger. Hon hade under sjukdomen afslutat sin räkning med verlden, och skänkt efter all dess fröjd, alla dess njutningar, och i behållning endast fått ett visst lugn, en viss tillkämpad själafrid, båda delarne svåra att vinna, lätta att åter förlora. Men så trodde icke Elin: hon tyckte sig nu vara pånyttfödd, och om hennes kropp var blek och mager och genomskinlig, så kände sig hennes själ och hjerta äfven detsamma. Hon hade ransakat sina njurar i dessa långa, mörka höstnätter, då hvilans läger för henne var förvandladt till sjukbädd. Hon hade genomskådat sig sjelf och tydligt känt Guds närvaro, som hjelpt och förklarat för henne allt hvad som låg dunkelt och outredt i hennes själ och sinne. Han hade renat och med sin anda styrkt båda. Han hade talat högt och redigt, och synden hade talat slafspråket. Elin tyckte sig tydligt hafva sett och hört allt detta. Elin visste nu helt klart, att hon begått det i hennes rena tankar så förfärliga brottet att hafva älskat, med varm jordisk syndakärlek älskat en gift man, en annans äkta make, och dertill sin systers. Och, icke nog med detta: hon kände med sig, att hon på allt upptänkligt sätt sökt vinna återkärlek, att hon med förtjusning mottagit denna, (fast hon förut ej velat bekänna det ens för sig sjelf) och bevarat den som sin största, sin enda jordiska skatt, som något – hvarförutan hon i sin förvillelse hade tyckt sig icke ens kunna lefva. I sin sjelfanklagelse förglömde hon alldeles, att om dessa tankar gömt sig på botten af hennes själ, så hade dock hvarje hennes handling stått i rak strid dermed. Ödmjukheten glömmer sådant, och den verkliga ångern betjenar sig aldrig af advokat. Elin sökte icke en enda sådan inom hela förrådet af sina tankar, utan lät dem alla uppträda i form af anklagare, och anklagare mot sig sjelf allena. All skuld tyckte hon stå på sin sida. «Jag är den onda ande som locka dem» – sade hon understundom till sig sjelf – «honom har jag lockat till otrohet och brottslig kärlek för mig; min syster har jag förargat härmed, och väckt hat och vrede hos henne; den gamla, som kanske genomskådat mig, har jag tvingat att känna qvalen af sorg för sina barn och förakt för den brottsliga främlingen. Till och med lilla Gustaf har jag med smekande ord lockat från modershjertat, och den arma, eländiga Abraham har jag väl, med högfärdigt stoltserande öfver mitt bättre vetande, sökt att upplysa i hopp och tro, men hårdnackadt nekat honom det enda jag sjelf kunde gifva honom, som var kärleken, och med afsky, hån och förakt bortkastat den han ville skänka mig. Min moders minne har jag stundom fruktat, och bäfvat för hennes omkring mig sväfvande ande (fast jag dessemellan ofta anropat den) på samma gång som jag lockat satan och hans anhang intill mig. Mina gamla vänner och barndomslekkamrater har jag alldeles glömt bort. Min lärare, den gode pastorn, har jag väl icke förgätit, men mångfaldiga af hans vackraste läror, och ryst för tankan att ånyo träda fram för honom, och att han nu skulle se ned i mitt hjerta så, som han det gjorde, när jag, rentvagen af Gud och honom, nedföll vid altarfoten och bekom nådemedlen, som Jesus sjelf utdelar till sina barn.»

Så ungefär hade en af Elins många sjelfanklagelser lydt, och allt som kroppen tillfrisknade, reste sig äfven själen upp i kraft och styrka, samt i växande enthusiasm för bättring, botfärdighet och försakelse af allt jordiskt godt, blott hon kunde vinna det himmelska goda: nåd och försoning, en salig död och ljuflig uppståndelse. Detta bad hon Gud om för sig, detta bad hon Honom ändå varmare om, för – – Gunnar. Det var ju ingen synd?

Mot medlet af November månad började helsa, matlust och nattsömn att åter infinna sig hos Elin, och efter några dagar kände hon sig så styrkt af detta, att hon önskade åter komma ut bland de andra. Hon gjorde äfven försök dermed en aftonstund, och när hon med matta och något stapplande steg närmade sig stugan, och der hörde ej allenast husets folk, utan äfven någon annan, troligen Bengt, ifrigt samtala med Gunnar, då började hjertat högt att slå och blodet att rusa upp i kinderne. «Det är af sjukdomen», tänkte hon; ty nu, lika litet som förut, sjelfkände sig Elin i den närvarande stunden, den alltid nya, aldrig förutsedda, om hon än förstod aldrig så väl att tyda de flydda och förgångna.

Äfven Gunnar bleknade, rodnade och kände hjertat slå af både fröjd och smärta när Elin inträdde. I Lenas bröst stack det något, men icke hårdt eller plågsamt, och mor Ingrid genomilades ånyo af en fruktan, som en tid bortåt legat och slumrat. De gamla dämonerne lyftade åter upp hufvudet och ville blifva herrar, ville ställa sig i bredd med de nya och mäta styrka med dem; ty alltid beherrskas man dock af någon eller några sådana. Så mycket hade dock den nya tiden inverkat, att nu var det Lena som först gick emot den inträdande, sägande temligen vänligt:

@@ -1611,7 +1608,7 @@

Elin neg djupt och trädde åt sidan, lemnande rum åt Abraham, hvilken nu skulle afhandlas, och som steg fram tölpigt, som han gjorde allt annat, bockade sig, men det så oberäknadt, att han kom midt öfver bordet, samt stötte omkull, med sin under bockningen rakt bakut utstående söndagskäpp, en pojke, så att en annan pojke fann sig befogad att knuffa till honom och säga: «pöts intet!» Af allt detta blef Abraham mycket perplex, och sade: «Tackar som frågar!» då kyrkoherden sporde honom om han glömt sin katkes sedan i somras, och då presten upprepade sin fråga, svarade han:

– Ja varsch! hvart eveligt ord; men Elin har lärt mig och pluggat i mig omigen, så nu kan jag’en igen, hur länge det varar.

Kyrkoherden bläddrade litet i «den smala boken» och frågade derefter:

-

– Hvaraf hafver Gud i begynnelsen skapat all ting?

+

– Hvaraf hafver Gud i begynnelsen skapat all ting?

Abraham knäppte ihop händerne andäktigt, men lät ändå tummarne valsa omkring hvarandra och svarade efter ett kort betänkande:

Himmel och jord, och allt det som deruti är, både sunligt och osunligt.

– Du lärer icke hört hvad jag frågade – sade kyrkoherden – efter du svarar så – och dermed upprepade han frågan till Abraham.

@@ -1664,7 +1661,7 @@

Mor Ingrid och Elin lade under tiden sina hufvuden i blöt om en bädd till Lotta inne i Elins kammare, och en sådan åstadskoms äfven medelst en gammal säck, som mor Ingrid hade uppe i sina gamla gömmor, och några persedlar, som Elin kunde undvara.

Detta öfverensstämde väl ej så alldeles med Lenas plan, som var att natt och dag hafva Lotta under ögonen, samt till hjelp och nytta; men då hon fick veta, att ett litet sammanskott till underlättnad åt dem, som antogo sig Lotta och lärde henne läsa, skulle göras af sockenboarne, lät hon sig beqväma äfven till denna concession. Lena var mycket förvandlad, på samma gång, som hon var sig mycket lik.

Redan samma afton började Elin sitt guvernantsskap med Lotta, hvilket i första rummet bestod af en väldig rentvagning ute i köket, den noggrannaste finkamning, samt bortläggande af dessa usla smutsiga lumpor, som utgjort Lottas hela klädsel. Elin hade letat fram gamla kläder och mor Ingrid hade äfven dertill bidragit, ja – sjelfvaste Lena, smittad af medlidande och välvilja, gaf henne en – som Lena sjelf utlät sig – «rätt hyggelig och superm särk», och nu tog Lottas uppfostran sin början: Abraham lyste och Lotta läste, och uselt och eländigt gick detta, men Elin hade englars tålamod.

-

– De’ ä’ fali väl att Elin ä’ en sådan dugtig läsareprest och att Abraham rätt intet duger till eller kan förrätta annan sittegerning än spinta stickor och lysa med dem – sade Lena gapskrattande en gång under aftonens lektion, men de läsande läto sig icke bekomma, utan babblade på med friska tag.

+

– De’ ä’ fali väl att Elin ä’ en sådan dugtig läsareprest och att Abraham rätt intet duger till eller kan förrätta annan sittegerning än spinta stickor och lysa med dem – sade Lena gapskrattande en gång under aftonens lektion, men de läsande läto sig icke bekomma, utan babblade på med friska tag.

– Ska’ ni gå på, på detta viset hvar evelig qväll? – frågade Lena slutligen.

– Nej vars! – svarade Elin. – Jag skulle bara se huru pass Lotta kunde, och hädanefter ska’ vi gå på för oss sjelfva, inne i min kammare.

– Hurpass hon kunde! Ha! ha! ha! – skrattade Lena. – Du menar väl hurupass hon intet kan, ty jag tycker hon är ungefär så pass för sig kommen, som lille Gustaf der.

@@ -1762,7 +1759,7 @@

– Ack, Herre Gud! – sade Elin – nu ä’ vi väl vilse igen!

Men ack hvad hon var litet rädd och ängslig nu, ja – långt mindre än hon ville låta påskina, ty Elin var dock alltid – en qvinna ändå.

– Åh nej, min söta, kära Elin, det är alls ingen fara! – sade Gunnar, men kramade hårdt den hand som han höll. – Var intet rädd, du lilla tös – tillade han – för vi ha bara gått galet en liten bit och komma snart tillrätta igen.

-

– Ack ja, det va’ för väl – sade Elin – jag är ändå alltid så rädd och dann för denne otäcke skogen. Bara vi intet slutligen kommer dit bort, der de slog ihjäl patron!

+

– Ack ja, det va’ för väl – sade Elin – jag är ändå alltid så rädd och dann för denne otäcke skogen. Bara vi intet slutligen kommer dit bort, der de slog ihjäl patron!

Gunnar släppte plötsligt hennes hand.

– Nej, nej, nej! – ropade Elin – gå för all del ej ifrån mig! – Och hon hakade sig fastare än någonsin vid Gunnar.

– Jag! gå ifrån dig! – svarade Gunnar långsamt. – Nej, se dertill skulle döden, men bara döden kunna locka mig.

@@ -1800,7 +1797,7 @@

Man gick till hvila i temlig frid och lugn, men – – Elin hade så mycket att tänka på: hade hon icke i ett enda ögonblick återsjunkit i samma synd, som hon trodde sig vara fri ifrån? Hon älskade Gunnar häftigare, ursinnigare än någonsin, och – – hade ju till och med bekänt det omigen för honom sjelf! Hon grät bittert öfver sin «uselhet», såsom hon sjelf kallade det. Hon grät sedan öfver den stackars eländiga Lotta, och började äfven tro, att hon tagit sig vatten öfver hufvudet med hennes förbättring, ty svartsjukan, denne skarpsynte dämon, förklarade dock för henne vissa halfsagda uttryck af Gunnar, och Elin började ana, att äfven Lotta närde en brottslig eld för den unga gifta mannen. Och till allt detta var ju Elin orsak! väl i allra bästa mening, men ändå orsaken. Och allt annat ondt tyckte sig Elin kunna utrota i Lottas hjerta, blott icke en dylik känsla. Elin visste för väl huru bergfast den satt qvar hos henne sjelf, oaktadt allt hvad hon stridit, kämpat och bedt.

Gunnar kunde alldeles icke sofva hela denna långa December-natt. Kärlekens glöd flammade åter högt upp, och beglänste allt annat, till och med en neslig död. «Död vid Elins sida!» O! det vore ljufvare än allt lif, – – utom ett lif vid hennes sida!» Så tänkte Gunnar, svettades och tänkte så. Slumrade mot morgonen in och drömde så. Vaknade och förbannade sitt lif och sin vakenhet. Ville somna för att åter få drömma, ville dö till och med, för att få det.

-

Tredjedag-jul var en lång och ledsam dag. Gunnar arbetade hela dagen ute med Abraham. Lena gick purken med sina hus-sysslor, som hon ämnat alldeles slippa under julen, då hon ändå ej velat begagna Lotta till någon «sittsgerning» utan så mycket mera till ärender och spring-sysslor. Nu fick hon sjelf sopa, nu fick hon hacka granris, göra rent åt hönsen i deras «stek» der ute i köket, gifva suggan mat och titta till kalfven, och släppa ut fåren litet grand, och allt detta är minsann ej så roligt på en kall, våt vinterdag, när man beredt sig att slippa det. Mor Ingrid hade hyssat upp sin spånrock på vind, öfver julhelgdagarne, och satt nu med sin gamla blå ullstrumpa, som hon stickade vid med grått garn, och med gamla psalmboken liggande öppen framför henne. Lille Gustaf gick och tultade på golfvet, och ryckte nu sjelfva grenarne af julgranen, som stod der så afplockad all sin lilla grannlåt, och som en verklig afbild af all lånad glans och storhet, aldrig räckande till slutet. Elin hade alls ingen ro: hon tittade jemt ut åt vägen, om ej Lotta skulle återkomma, både önskade och fruktade detta, och undrade väl tusende gånger huru hennes (Lottas) skogsvandring hade aflupit. Hon ville gifvit till alla sina små egodelar, den lilla bokhyllan och det lilla syskrinet hon fått af Gunnar, och sina örringar, som hon sist fick af modern, undantaget, om väfvarne eller något af dem legat qvar i skogen. Hon önskade och hon hoppades det, och så stark var hennes tro, att hon bad Gud derom, fast öfvertygad att Han förmår göra det gjorda ogjordt, och så tvärtom, hvilket är höjden af all förmåga.

+

Tredjedag-jul var en lång och ledsam dag. Gunnar arbetade hela dagen ute med Abraham. Lena gick purken med sina hus-sysslor, som hon ämnat alldeles slippa under julen, då hon ändå ej velat begagna Lotta till någon «sittsgerning» utan så mycket mera till ärender och spring-sysslor. Nu fick hon sjelf sopa, nu fick hon hacka granris, göra rent åt hönsen i deras «stek» der ute i köket, gifva suggan mat och titta till kalfven, och släppa ut fåren litet grand, och allt detta är minsann ej så roligt på en kall, våt vinterdag, när man beredt sig att slippa det. Mor Ingrid hade hyssat upp sin spånrock på vind, öfver julhelgdagarne, och satt nu med sin gamla blå ullstrumpa, som hon stickade vid med grått garn, och med gamla psalmboken liggande öppen framför henne. Lille Gustaf gick och tultade på golfvet, och ryckte nu sjelfva grenarne af julgranen, som stod der så afplockad all sin lilla grannlåt, och som en verklig afbild af all lånad glans och storhet, aldrig räckande till slutet. Elin hade alls ingen ro: hon tittade jemt ut åt vägen, om ej Lotta skulle återkomma, både önskade och fruktade detta, och undrade väl tusende gånger huru hennes (Lottas) skogsvandring hade aflupit. Hon ville gifvit till alla sina små egodelar, den lilla bokhyllan och det lilla syskrinet hon fått af Gunnar, och sina örringar, som hon sist fick af modern, undantaget, om väfvarne eller något af dem legat qvar i skogen. Hon önskade och hon hoppades det, och så stark var hennes tro, att hon bad Gud derom, fast öfvertygad att Han förmår göra det gjorda ogjordt, och så tvärtom, hvilket är höjden af all förmåga.

Nu skall man väl skrida till förtäljandet af Lottas äfventyr. De voro föga lika Elins. Lika litet lika, som de båda unga flickorna sinsimellan voro det. Hat, förakt, afsky, lögn och list, samt obetydlig verklig ånger och ruelse hade i Lottas drama spelat hufvudrollerne. Kärleken åter allena, i allt hvad som händt Elin, ty endast hennes kärlek till menniskorna, jemväl de syndiga och förtappade, hade fört henne i alla dessa svårigheter.

När Elin var gången från Solberga om aftonen, började nämndemansmor, som var en beskedlig bondqvinna, men ändå visserligen ingen fullkomlighet, utan en vanlig gumma, som gerna hörde litet sqvaller ur granngården, att spörja Lotta om allahanda i Viken och huru der gick till. Lotta, förtjust öfver att få prata och sladdra, berättade vidt och bredt både om det hon visste och icke visste, både om det som skedde och icke skedde; ty om Lotta bredvid Elin temligen höll sig vid sanningen, så vek denna goda genius ännu ifrån henne, nästan alltid på samma gång, som Elin. Lotta berättade så mycket, och Gunnars namn sväfvade oupphörligt på hennes läppar. Honom höjde hon upp i skyarne, dernäst Elin, men de andra förtalade hon mer och mindre, kallade mor Ingrid för «den otäcka kärringa», Lena för en «riktig satan» och Abraham för ett nöt, ett fä, en dumbock, etc.

@@ -1879,7 +1876,7 @@

Elin suckade och gick in i stugan, utanför hvilken detta samtal slutat; grannqvinnorna nickade farväl åt Lena, begåfvo sig vidare på hemvägen och hviskade sinsimellan: «Nu har ho’ börjat predika igen, fast kyrkherrn va’ så åt ’na för ’et vid husförhöret i fjol höstas.» – «Ja varsch!» svarade en annan, «nu predikar ho’ änna käckt och med go’a gåfver, mö’et bättre än ho predikare-Annika frå’ Götheborg, som stal ullshawlen frå’ Kajsa.»

– Gud vet hvad Gunnar fick för förhinder – sade Lena, sedan hon slagit upp kål och delat «eftermaten» till alla sina middagsätare – vet j det, svärmora? eller du, Abraham?

-

– Dela intet något fläsk till mig, kära Lena – svarade mor Ingrid – jag orkar ej eftermat i dag, utan lägg det till Gunnars del, för han kommer väl fram på sta’n. Han sade att han hade angeläget, som icke tålde uppskof, att tala om med någon, men han hann ej säga med hvem, när han hjelpte mig opp i kärran, för Bläsa’ ville intet stå stilla. Men han kommer nog snart – tillade hon vidare, men satt sedan försänkt i djupa tankar, endast läppjande på ett par skedar kål, och derefter bortsättande fatet.

+

– Dela intet något fläsk till mig, kära Lena – svarade mor Ingrid – jag orkar ej eftermat i dag, utan lägg det till Gunnars del, för han kommer väl fram på sta’n. Han sade att han hade angeläget, som icke tålde uppskof, att tala om med någon, men han hann ej säga med hvem, när han hjelpte mig opp i kärran, för Bläsa’ ville intet stå stilla. Men han kommer nog snart – tillade hon vidare, men satt sedan försänkt i djupa tankar, endast läppjande på ett par skedar kål, och derefter bortsättande fatet.

– Va’ grönkål’n intet bra, svärmora, efter j intet äter’n? – frågade Lena med ovanlig mildhet.

– Jo bevars! mycket rar och galant – svarade mor Ingrid – men jag orkar hvarken grönkål eller hvad det vore i dag.

– Jag ska’ koka er en tår kaffe i eftermiddag – hviskade Lena, men mor Ingrid bara nickade till tack och svar, och förfogade sig bort till sin säng.

@@ -1954,7 +1951,7 @@

– Farväl min Elin! – sade Gunnar – jag ser dig väl än en gång till i lifvet, men när, hvar och huru – det vet blott den Guden, som allt vet. Nu måste jag skynda till kyrkherrn. Han har lofvat följa mig till en lagman som heter R. och som lär vara den största och klokaste laga-karl i hela landet vidt omkring, och kyrkherrn vill att jag ska’ fråga honom, hur jag skall ställa min bekännelse, så att Olle blir frikänd, men att jag får så lindrigt och så litet nesligt döds-straff som möjligt; – «ty, ser du!» – tillade Gunnar med ett svagt leende – «jag är feg, jag som en an’n ibland, och vill lida det minsta jag kan. Kyrkherrn talade väl» – fortfor Gunnar med en viss hemsk och sorglig liknöjdhet – «om nåd – Kongelig nåd; men hvar skulle jag få den ifrån, när jag aldrig vill be om ’na, och hvad skulle jag göra med ’na? Till fästningsfånge är jag sannerligen för god.»

Stor stolthet låg i dessa sista ord, och medan denna känsla ännu något litet blandade sig med afskedets bitterhet, slet sig Gunnar från Elin för att återse henne – – hvar? Vi kunna ännu icke säga det.

-

Elin vred sig som en mask när Gunnar var gången. Om hon hittills varit den starka qvinnan, den för sina religiösa åsigter svärmande martyren, så var hon nu en svag, älskande flicka, som för sista gången sett och kysst sin älskling. Hon ropade hans namn, hon tillade dervid tusende smeknamn. Hon grät, hon jemrade sig, hon kastade sig ned på det späda gräset, med ansigtet mot jorden, och bad i de mest brinnande böner, att Allfader i denna stund ville öppna denna jord för henne, att hon måtte få mottaga sin Gunnar vid himmelens port. Men – – – för sådana böner är Allfaders öra oftast slutet. Stackars Elin var ej så lycklig som den herrliga diktens älskeliga Viola. Nej, Elin fick allt lefva, stiga upp från jorden, vandra åter till sin lilla kammare, och der gråta tårar, hvilkas bitterhet icke många hafva smakat. Men ännu väntade henne en gräslig stund, ett förfärligt värfs uppfyllande: Hon var af Gunnar uppdragen att förkunna allt detta ve för moder och maka. Gunnar anade väl, att den gamla modern sett och förstått långt mera än hon gifvit tillkänna, och han hade äfven meddelat denna aning till Elin, men Elin trodde ej derpå: hon misstrodde att moderskärleken kunde se skarpare än – – hennes egen kärlek. Elin kände ej mythen om kärlekens blindhet.

+

Elin vred sig som en mask när Gunnar var gången. Om hon hittills varit den starka qvinnan, den för sina religiösa åsigter svärmande martyren, så var hon nu en svag, älskande flicka, som för sista gången sett och kysst sin älskling. Hon ropade hans namn, hon tillade dervid tusende smeknamn. Hon grät, hon jemrade sig, hon kastade sig ned på det späda gräset, med ansigtet mot jorden, och bad i de mest brinnande böner, att Allfader i denna stund ville öppna denna jord för henne, att hon måtte få mottaga sin Gunnar vid himmelens port. Men – – – för sådana böner är Allfaders öra oftast slutet. Stackars Elin var ej så lycklig som den herrliga diktens älskeliga Viola. Nej, Elin fick allt lefva, stiga upp från jorden, vandra åter till sin lilla kammare, och der gråta tårar, hvilkas bitterhet icke många hafva smakat. Men ännu väntade henne en gräslig stund, ett förfärligt värfs uppfyllande: Hon var af Gunnar uppdragen att förkunna allt detta ve för moder och maka. Gunnar anade väl, att den gamla modern sett och förstått långt mera än hon gifvit tillkänna, och han hade äfven meddelat denna aning till Elin, men Elin trodde ej derpå: hon misstrodde att moderskärleken kunde se skarpare än – – hennes egen kärlek. Elin kände ej mythen om kärlekens blindhet.

Vi lemna nu Gunnar och Elin, den ena gående till sin säkra död, den andra lidande en sådan i hvarje stund af sin grufliga ensamhet, och vi andra, vi företaga något helt annat, nu en lång tid bortåt. Vi tänka icke på unga Gunnar, på gamla mor Ingrid, på Lena, som ändå alltid, i alla skiften lefver i verlden, på Elin, som nu har sin mesta umgängelse i himmelen, på Abraham – trogen i döden lika som hunden, på lille Gustaf och Lotta. Vi säga dessa alla ett långt, om ej evigt farväl.

Jemt ett år, på dagen, hade hemskt förflutit sedan den söndagen, då alla innevånarne i Viken gått till Herrans bord och der aflagt sin syndabekännelse och sina löften om bättring. Ett år rundades på denna afton, sedan Gunnar nere vid sjöstranden tog sitt sista farväl af Elin, och för sista gången kastade en vemodig afskedsblick på stugan, sjön, skogen, hela trakten, der han upplefvat så betydelsefulla ögonblick. Ett år var förgånget sedan Elins hjerta brast, – brast och slog ändå! Blott ett år hade runnit bort i tidens flod, men – – huru långt hade ej detta år förefallit dem, som i sorg, fruktan, och oupphörligt gäckade förhoppningar, dels på död, dels på lif – framsläpat denna tid. Allt såg sig så likt ut, och ändå! – – – huru olikt var ej allt! Maj-sol värmde och lyste nu som då, träden grönskade, kersbärsblommen flögo för sommarvinden, foglarne sjöngo och blomstrens knoppar svällde, men ack! menniskohjertat har blott en vår, och när det faller djup snö öfver den, så – – – stelnar hjertat, nedtynges och reser sig sällan mera.

@@ -1966,7 +1963,7 @@

– Tyst Gustaf lille – sade Lena, grufligen djupt suckande – tyst och var snäll, så ska du få – – – sockergryn när jag kommer hem! Kära Lotta, se väl till gossen! Tänk nu intet på nå’t slarf, och glöm intet bort ’en, om den satans Petter kommer. Glöm intet att ta’ in väfbita’ om qvälla’, och hvad du gör så titta tidt och ofta till Vallrosa som ska kalfva; väf och var flitig dessemellan, och akta ell’en i Jese namn.

Till Abraham sade hon:

– Ja, som jag sagt ’et, gå nu intet fram på herregåls-arbete på desse darna, utan gå på med haget, och laga nolängs-grinden, och gör hvad du kan, för har vi intet i ordning till syna blir, så får jag slättes intet behålla torpet, och då blir det värre för oss allihop.

-

– Jag ska’ göra allt hva’ matmora sagt, och allt hvad jag förmår dessutom – svarade Abraham, och menade hvart enda ord som han sade. Och nu hoppade äfven Lena upp i kärran och tog tömmarne, och Abrahams dumma hufvud sade: «Lycksam resa!» men hans goda hjerta hviskade sakta till Elin, på hvars sida han stod: «Helsa’n, och helsa’n för siste gången frå’ mig, och säg ’en, att jag ska träla för hanses till mi’ sista stund». Och stora hvitaktiga tårar rullade ur de ljusa, talgiga ögonen. Äfven Lotta torkade sig i ögonen, men om der var tårar eller lättsinne eller liknöjdhet, det var ingen slug på, och ingen tänkte heller derpå. Lille Gustaf skrek förfärligt, och tåget sattes i gång, och natten var snart för hand, och man skulle om den derpå följande dagen kunna anföra Clärchen’s ord i Goethes Egmont: «Die Sonne wagt sich nicht hervor; sie will die Stunde nicht bezeichnen in der er sterben soll» – – ty den var dimmig och mulen.

+

– Jag ska’ göra allt hva’ matmora sagt, och allt hvad jag förmår dessutom – svarade Abraham, och menade hvart enda ord som han sade. Och nu hoppade äfven Lena upp i kärran och tog tömmarne, och Abrahams dumma hufvud sade: «Lycksam resa!» men hans goda hjerta hviskade sakta till Elin, på hvars sida han stod: «Helsa’n, och helsa’n för siste gången frå’ mig, och säg ’en, att jag ska träla för hanses till mi’ sista stund». Och stora hvitaktiga tårar rullade ur de ljusa, talgiga ögonen. Äfven Lotta torkade sig i ögonen, men om der var tårar eller lättsinne eller liknöjdhet, det var ingen slug på, och ingen tänkte heller derpå. Lille Gustaf skrek förfärligt, och tåget sattes i gång, och natten var snart för hand, och man skulle om den derpå följande dagen kunna anföra Clärchen’s ord i Goethes Egmont: «Die Sonne wagt sich nicht hervor; sie will die Stunde nicht bezeichnen in der er sterben soll» – – ty den var dimmig och mulen.

Dagen derefter, åter, var klar och ren och blid, som en Maj-dag plär det vara. Solen sken så gladt, som om aldrig någon sorg funnes till i verlden; och när denna gyldene sol, hvilken ibland med sina strålar tyckes håna all den jordiska smärta som af dem belyses, när hon blef mild och aftonsinnad och slutligen sjönk ned bakom det der samma berget der «Echo-jungfrun» bodde, då voro de trenne svartklädda qvinnorna åter vid stugans dörr, och Abraham hjelpte dem utur kärran, med nedsänkt hufvud likväl, och lille Gustaf skrek af glädje och ropade: «Hvar ä’ falle? Hur mår falle? Kommer intet falle hem snart?» och de trenne qvinnorna voro förgråtna, de hade nästan inga tårar mer qvar, men vid lille Gustafs frågor kommo dock alldeles nya fram. De gingo tysta hvar för sig, och icke ett enda ord talades på denna qväll.

diff --git a/level1/SWE1595399_Benedictsson.xml b/level1/SWE1595399_Benedictsson.xml index 277361b..ad9f7d1 100644 --- a/level1/SWE1595399_Benedictsson.xml +++ b/level1/SWE1595399_Benedictsson.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1598607_Lundin.xml b/level1/SWE1598607_Lundin.xml index c4abb80..5814ffb 100644 --- a/level1/SWE1598607_Lundin.xml +++ b/level1/SWE1598607_Lundin.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1611687_Berger.xml b/level1/SWE1611687_Berger.xml index 424d400..47944f7 100644 --- a/level1/SWE1611687_Berger.xml +++ b/level1/SWE1611687_Berger.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1611719_Bergman.xml b/level1/SWE1611719_Bergman.xml index c0a606b..863866a 100644 --- a/level1/SWE1611719_Bergman.xml +++ b/level1/SWE1611719_Bergman.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1619135_Wagner.xml b/level1/SWE1619135_Wagner.xml index 6ef7c95..f8bc428 100644 --- a/level1/SWE1619135_Wagner.xml +++ b/level1/SWE1619135_Wagner.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1620755_Agrell.xml b/level1/SWE1620755_Agrell.xml index 38da244..6d5916f 100644 --- a/level1/SWE1620755_Agrell.xml +++ b/level1/SWE1620755_Agrell.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1621081_BenedictssonLundegard.xml b/level1/SWE1621081_BenedictssonLundegard.xml index 35b1cad..267b361 100644 --- a/level1/SWE1621081_BenedictssonLundegard.xml +++ b/level1/SWE1621081_BenedictssonLundegard.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1623997_Malling.xml b/level1/SWE1623997_Malling.xml index f0c8c56..2ee9da5 100644 --- a/level1/SWE1623997_Malling.xml +++ b/level1/SWE1623997_Malling.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1624464_Lundegard.xml b/level1/SWE1624464_Lundegard.xml index 573952b..b84f144 100644 --- a/level1/SWE1624464_Lundegard.xml +++ b/level1/SWE1624464_Lundegard.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1626787_Soderberg.xml b/level1/SWE1626787_Soderberg.xml index 98ec592..b589ad2 100644 --- a/level1/SWE1626787_Soderberg.xml +++ b/level1/SWE1626787_Soderberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1643785_Agrell.xml b/level1/SWE1643785_Agrell.xml index c46b2be..787c756 100644 --- a/level1/SWE1643785_Agrell.xml +++ b/level1/SWE1643785_Agrell.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1644675_Kerfve.xml b/level1/SWE1644675_Kerfve.xml index 809a008..ef064e0 100644 --- a/level1/SWE1644675_Kerfve.xml +++ b/level1/SWE1644675_Kerfve.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -1485,7 +1482,7 @@ i matväg samt försett sig med växelmynt för kommande behof på båten, sydde

Jag vågar påstå att jag varit med om åtskilliga äfventyr i min dar och nära att sätta till lifvet mer än en gång. Och därför tog jag alla de skräckinjagande historierna med viss reservation, ty landtkrabbor äro nu en gång pjunkigare än sjöfolk.

Och i den förhoppningen lyssnade jag med varmt intresse till historien om de första guldfynden, som daterade sig från juli 1896, det vill säga tre månader före den tid, då jag fick lusten att sälja min grönsaksodling. Ni ha naturligtvis reda på den historien?

– Inte jag, svarade Mats lifligt och helt visst med samma intresse som berättaren en gång hade hyst.

-

– Nå, den är då inte så lång, svarade stockholmaren. Det var som sagdt i juli 96 som tre pelsjägare, Robert Henderson, Franck Swanson – eller Svensson, svensk förresten, samt en som hette Munson, genom en slump togo sig för att vaska i en rännil kallad Gold-Bottom, biflod till Hunkerströmmen, som åter rinner ut i Klondykefloden, där vi ha Dawson City, som då inte ens fanns till annat än som ett uselt fiskläge. Det var icke så mycket man fann, men vaskningen gaf i alla fall mer än en half dollars pr panna, och af detta hade ju kunnat bli en hel del, ty man hann med en tio pannor om dagen utan ansträngning. Men så tog provianten slut, och ingen stod att få på långa sträckor; och man måste därför ge sig i väg. När de ändtligen kommo ned till Yukon, där man länge nog haft spekulationer i guldfynd, stötte man samman med Georges Cormack, som under en tjugo år varit guldsökare i olika delar af de arktiska regionerna, men som just denna dag var sysselsatt att i sällskap med två indianer fiska lax, som det finns godt om i Yukons strida vatten. Det var för resten ett par tagishindianer och halfbröder till Cormack.

+

– Nå, den är då inte så lång, svarade stockholmaren. Det var som sagdt i juli 96 som tre pelsjägare, Robert Henderson, Franck Swanson – eller Svensson, svensk förresten, samt en som hette Munson, genom en slump togo sig för att vaska i en rännil kallad Gold-Bottom, biflod till Hunkerströmmen, som åter rinner ut i Klondykefloden, där vi ha Dawson City, som då inte ens fanns till annat än som ett uselt fiskläge. Det var icke så mycket man fann, men vaskningen gaf i alla fall mer än en half dollars pr panna, och af detta hade ju kunnat bli en hel del, ty man hann med en tio pannor om dagen utan ansträngning. Men så tog provianten slut, och ingen stod att få på långa sträckor; och man måste därför ge sig i väg. När de ändtligen kommo ned till Yukon, där man länge nog haft spekulationer i guldfynd, stötte man samman med Georges Cormack, som under en tjugo år varit guldsökare i olika delar af de arktiska regionerna, men som just denna dag var sysselsatt att i sällskap med två indianer fiska lax, som det finns godt om i Yukons strida vatten. Det var för resten ett par tagishindianer och halfbröder till Cormack.

– Vi ha funnit guld i en bäck på andra sidan bärgen här åt nordost, sade Swanson; två dollars pr panna.

– Hvad säger ni? utropade Cormack, som var mer inne i yrket än de andra tre. Två dollars pannan? Det var min själ ingenting att förakta. Kom, så ge vi oss i väg genast.

Cormack lagade att man blef provianterad, och det dröjde icke länge förr än man åter var vid fyndorten. Men som Cormack snart fann, att den guldådran icke var mycket bevändt med, började han söka i närheten; och den 15 augusti 1896 kommo de till Bonanza, sexton kilometer från den första platsen. Och den 17 samma månad fick man där efter första vaskningen guld för öfver femtio kronor och detta utan vidare ansträngning.

@@ -1791,7 +1788,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Uppsättningarna af denna proviantering gick efter listor, af hvilka vi här återgifva de vanligaste för lifsmedel såsom de ansågos kunna räcka till för ett år och såsom de afvägda och förpackade transporterades på firman Jacksons bekostnad till de nordliga hamnarna och där såldes med stor vinst.

Måtten äro tagna i franska och engelska skålpund. En af listorna såg ut så här:

-

Kött (torkadt)    250    livres)

+

Kött (torkadt)    250    livres)

Farinsocker    500    »

Risgryn    100    »

Hafregryn    40    »

@@ -1815,7 +1812,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

beräknad från Juneau eller Skagway och af följande innehåll samt afpassad efter amerikansk vikt:

-

Mjöl    20    pounds

+

Mjöl    20    pounds

Rökt fläsk    12    »

Bönor    12    »

Smör    4    »

@@ -3320,7 +3317,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

William Battle, som setat nedhukad med en kikare för ögonen, hördes nu säga nästan hviskande:

– Han har just gräft sig ned till liket. Jag såg äfven, att han nyss höll ett blänkande, mindre föremål i handen.

– Tyskens guldkronometer antagligen, sade Borgman. Jag har sett, att den drunknade hade en sådan.

-

– Stämmer, sade Charles Gunter och satte sin kikare för ögonen ... Och nu, ser jag, fortsatte han, hur denne burglar gör sig redo att äfven undersöka den dödes kassa ... Han har tagit af liket det skärp, hvari pängarna förvaras, och han har äfven i handen något, som ser ut att vara en plånbok ... Nu kan det just vara tid att vi skrida in.

+

– Stämmer, sade Charles Gunter och satte sin kikare för ögonen ... Och nu, ser jag, fortsatte han, hur denne burglar gör sig redo att äfven undersöka den dödes kassa ... Han har tagit af liket det skärp, hvari pängarna förvaras, och han har äfven i handen något, som ser ut att vara en plånbok ... Nu kan det just vara tid att vi skrida in.

– Inte än, svarade Borgman. Det är bäst, att han får insöfva sig i riktig säkerhet och skotta igen grafven. Just när han åter skall sätta dit korset, skall jag stiga fram. Detta gör mer effekt.

– Kanske det, svarade engelsmannen lugnt. Bråkar han, så skall det inte dröja förr än han får en kula genom sin usla skalle.

Ett par minuter senare syntes Borgman krypande närma sig den plats, där likplundraren just var i färd med att sopa igen spåren af sitt afskyvärda brott.

@@ -3768,7 +3765,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Han sade detta sista med en viss skräfvelaktighet och märkte att orden gjorde ett behörigt intryck; och i det han vände sig till Mats, som under breda gäspningar stod där och stirrade som om han redan höll på att lura till, sade han:

– Kom nu, så gå vi genast. För jag har fast beslutat mig för att båten skall ligga klar med proviant och allt, innan mörkret faller på.

– Ja, provianten ja! svarade Mats slött; den få vi inte glömma; ett par laxar och en påse med potatis och lite bröd ...

-

– Mina herrar, inföll nu Bugge i det han hejdade Borgman, som redan satt sig i rörelse, men upphanns invid den s. k. kyrkan, en gammal kåk, som hade följande anslag på dörren: »St. Saviour’s Mission. Church af England. A short service in English is held every Sunday afternoon at 2,30» – Mina herrar, sade Bugge, under det att Borgman studerade detta högst oväntade meddelande: Om ni kunna nöja er med en ganska god sump, som jag bar, ska ni få den för tio dollars.

+

– Mina herrar, inföll nu Bugge i det han hejdade Borgman, som redan satt sig i rörelse, men upphanns invid den s. k. kyrkan, en gammal kåk, som hade följande anslag på dörren: »St. Saviour’s Mission. Church af England. A short service in English is held every Sunday afternoon at 2,30» – Mina herrar, sade Bugge, under det att Borgman studerade detta högst oväntade meddelande: Om ni kunna nöja er med en ganska god sump, som jag bar, ska ni få den för tio dollars.

– Må göra, svarade Borgman. Och hvad skall ni ha för provianten?

– Det blir två dollars ... Tusan så billigt, inte sant?

– Jo, för all del. Jag klagar inte. Men potatisen och brödet?

@@ -3865,7 +3862,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Men äfven detta hade Mats beräknat när han beröfvade de andra båtarna, som lågo vid denna brygga, deras åror, innan han stötte ut från land. Dessa voro således obrukbara för förföljandet, och den stora pråm, som äfven fanns vid stranden, var just icke anpassad för kapprodd, betydligt klumpig som den var samt därtill fastläst.

Denna omständighet, jämte det ganska intensiva mörkret, gynnade flykten, och man skulle kunnat glida undan ännu fortare, än man nu gjorde det för ett par åror, om äfven Borgman haft fria händer.

Men nu hade han fullt upp att sköta med mannen, som låg nedpressad på sumpens botten, där han slet och vred sig af alla krafter, i hopp om att kunna göra sig fri från Borgmans järnfasta grepp, allt under det han häfde upp det ena vilda skränet efter det andra, ropande på hjälp, både på engelska och tyska, samt något annat språk, som Borgman ansåg vara spanska, men som i själfva verket var en eskimåmunart. Orden voro ett hastigt uppräknande af:

-

– Soukwaihlouten! Soukwaihlouten!... Agoliaketuk!

+

– Soukwaihlouten! Soukwaihlouten!... Agoliaketuk!

– Håller du inte ’klaffen’ på dig, sade Borgman – rädd att ’fångens’ skrik skulle kunna hjälpa de på stranden varande att sikta, trots mörkret – så klämmer jag af dig strupen.

Och när detta hot ej syntes hafva någon inverkan, satte han slutligen tummen mot banditens hals, och tryckte till, så att skriken dogo bort i ett doft rosslande.

Han vände sig därpå till Mats, som alltjämt rodde för brinnande lifvet, samt sade:

@@ -3924,7 +3921,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Bland ’remarkabla’ byggnader i Dawson City, får man icke glömma Mr Leducs ’palats’ vid Main Street, Dawsons förnämsta gata.

Som illustrationen utvisar, är detta ’palats’ stort icke annat än en fäbod, med små, eländiga fönstergluggar, låg entré, och visthusen sammanbyggda med själfva corps de logiet.

Men den mannen, som eger detta hus, Mr Joe Leduc, har rätt att låta kalla sig ’Dawson Citys grundläggare’, och på sitt guldgräfveri har han blifvit mångmillionär, samt eger nu ett af Newyorks magnifikaste palats vid Femte avenyen, Newyorks förnämsta gata, där hvarje hus bebos af millionärer.

-

Leduc var emellertid med på ’den gamla goda tiden’, då konkurrensen om guldet ej var så stor i Klondyke. Redan 1883 sammanträffade löjtnant Schwatka med Leduc, som då helt ensam påtade efter guld i dessa trakter, och i Dawson City var det, som han inrättade sitt hufvudresidens och ’kontor’ med bostad både för sig och de män, som han efter hand tog i sin tjänst.

+

Leduc var emellertid med på ’den gamla goda tiden’, då konkurrensen om guldet ej var så stor i Klondyke. Redan 1883 sammanträffade löjtnant Schwatka med Leduc, som då helt ensam påtade efter guld i dessa trakter, och i Dawson City var det, som han inrättade sitt hufvudresidens och ’kontor’ med bostad både för sig och de män, som han efter hand tog i sin tjänst.

Jämförd med andra byggningar blef Leduc’s hus länge stadens förnämsta ’arkitektoniska’ verk, men är numera vida öfverträffadt såsom sådant.

Joe Leduc var också ett namn, som nämndes med viss respekt och med afund, när Mats kom till Dawson; och att Mats äfven fick med denne man att göra, skola vi i det följande erfara.

Ehuru klimatet, såsom vi nyss sagt, är synnerligen strängt i Dawson City, kan mången dock uthärda det mycket väl, utan att bona om sig ens närmelsevis så mycket, som man vintertiden gör det i t. ex. Stockholm. Sålunda betraktas innanfönster såsom en dyrbar lyx; ja, ofta nog nöjer man sig enbart med luckor, som under de korta vinterdagarna få stå öppna för att insläppa ett nog så sparsamt dagsljus. Äfven när kylan där smäller till som värst, är den dock ganska fördraglig, på grund af att det sällan blåser; men inträffar blåst, eller ännu värre storm en kall vinterdag i denna stad, då är det bäst att man kryper i lä någonstans, ty i annat fall kan man lätt bli förfrusen.

@@ -3984,11 +3981,11 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Ingen af de båda tillfrågade och antastade akta nödigt att bevärdiga slusken med ett svar ... Men denne är icke mannen, som låter afspisa sig så lätt, utan stiger upp i ’ledet’ och fortsätter som om han trott sig höra något svar:

– Jag kan tro det. Vi som ä’ bosatta här ha alltid godt öga för nya ansikten ... Och herrarne se min själ ut att vara ett par präktiga pojkar ... Det är just så’na, som vi behöfva här nu, om inte Klondykes millioner skola ligga som på hafsbotten ... Well!... Jag har ett godt förslag ... Herrarne vill ha en god claim, tänker jag ... Inte sant?

– Nej, det vill vi inte, svarade Borgman afvisande. Gå er väg.

-

– Hvad nu? Är det möjligt, att jag skulle ha sett fel? By God! Det vore då första gången Sam Watkins sett fel ... För ni ska veta att jag tjänt vid The Canadian Mounted Police . Och jag var med när Georges Cormack, mannen från Frisco startade här uppe vid Eldorado med sitt guldvaskarejobb ... Så här har jag alla förhållanden på tio fingrar, You know!... Master Leduc är min bäste vän ... Yes, he is!... Men det är en listig fan, må ni tro ... Så inte ska ni vara dumma och köpa någon af hans claims, för då bli ni lurade; allt hvad han säljer i den vägen har han så grundligt sugit ur så att det nog inte finns kvar ett uns på tio pannor ... Men det finns andra claims, se herrarna, riktiga guldgrufvor i ordets bokstafliga bemärkelse. Ja, lika gifvande som Bonanza, där äfven Alfred Pelletier, han som kom från Quibec, blef millionär ... han hade för resten claimen n:o 41; herrarna hör, att jag har reda på mig.

+

– Hvad nu? Är det möjligt, att jag skulle ha sett fel? By God! Det vore då första gången Sam Watkins sett fel ... För ni ska veta att jag tjänt vid The Canadian Mounted Police . Och jag var med när Georges Cormack, mannen från Frisco startade här uppe vid Eldorado med sitt guldvaskarejobb ... Så här har jag alla förhållanden på tio fingrar, You know!... Master Leduc är min bäste vän ... Yes, he is!... Men det är en listig fan, må ni tro ... Så inte ska ni vara dumma och köpa någon af hans claims, för då bli ni lurade; allt hvad han säljer i den vägen har han så grundligt sugit ur så att det nog inte finns kvar ett uns på tio pannor ... Men det finns andra claims, se herrarna, riktiga guldgrufvor i ordets bokstafliga bemärkelse. Ja, lika gifvande som Bonanza, där äfven Alfred Pelletier, han som kom från Quibec, blef millionär ... han hade för resten claimen n:o 41; herrarna hör, att jag har reda på mig.

Han gjorde en paus, och tycktes observera intrycket af dessa meddelanden om sin lokalkännedom. Men då han hvarken i Mats’ eller Borgmans drag kunde finna det intresse, som han väntade, fortsatte han mera direkt på sak, och med en min af djup hemlighetsfullhet:

– Jag nämnde visst, att jag hade reda på bättre claims, än både 41:an, och 1:an vid Bonanza, ja, äfven bättre än n:r 19, som Turgeon blef stormrik på, helt nära Bear för resten ... Och skulle herrarna ha lust att köpa någon af dem, d. v. s. bara muta in dem för lumpna fem dollars hos ’inspektor Constantin’, så få ni genast ett »fritt guldgräfvare-certifikat», som vi kalla det ... Och så blir det naturligtvis en lapprisumma åt mig, som anvisar platsen ... Ja, priset komma vi alltid öfverens om, för någon roffare är inte Sam Watkins känd för att vara ... Den sämsta lotten af dessa, jag har fyra, ger minst tio dollars pr panna, och den bästa, som fordrar sprängning, och är en s. k. hill-claim, kan ge sin man en storartad förmögenhet på ett par veckor ... Vidare har jag en ’excellent’ bench-claim, som ...

– Men hvarför arbetar ni inte själf i dessa claims? afbröt Borgman, och skrattade humbugsmakaren rakt i ansiktet ... Ni ser just ut att behöfva allt det där guldet för egen räkning.

-

– Herre, svarade Sam Watkins, utan att det minsta påskina, att han kände sig sårad af främlingens rättframhet ... Man skall inte skåda hunden efter håren ... Jag är kanske rikare än ni tror ... Oss emellan sagdt, är det emellertid så, att jag den ena dagen spelar bort, hvad jag knogat ihop den andra ... Detta är min olycka ... Det hjälper icke, att jag gör mig de bästa föresatser i världen ... Herrarne känna till ordspråket: »Vägen till undergång är stenlagd med goda föresatser»... Well! Jag lofvar och svär ... och så suges jag upp af spelbröderna ... I natt som var, spelade jag bort, ja, tro mig eller ej, femtio tusen dollars! Ni kan lätt räkna ut, hur många ounces det blir när ett ounce här stå till tre dollars åtta cents ...

+

– Herre, svarade Sam Watkins, utan att det minsta påskina, att han kände sig sårad af främlingens rättframhet ... Man skall inte skåda hunden efter håren ... Jag är kanske rikare än ni tror ... Oss emellan sagdt, är det emellertid så, att jag den ena dagen spelar bort, hvad jag knogat ihop den andra ... Detta är min olycka ... Det hjälper icke, att jag gör mig de bästa föresatser i världen ... Herrarne känna till ordspråket: »Vägen till undergång är stenlagd med goda föresatser»... Well! Jag lofvar och svär ... och så suges jag upp af spelbröderna ... I natt som var, spelade jag bort, ja, tro mig eller ej, femtio tusen dollars! Ni kan lätt räkna ut, hur många ounces det blir när ett ounce här stå till tre dollars åtta cents ...

Han gjorde en ny paus och fortsatte sedan, allt jämt följande jämna steg med Mats och Borgman:

– Det är fler än jag, som dukat under för spelpassionen här i Dawson ... Och det har oftast slutat med själfmord.

Han suckade och teg åter en stund, innan han på nytt lade ut sina krokar sägande:

@@ -4013,7 +4010,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Han sänkte rösten till en förtrolig hviskning, när han fortsatte:

– Oss emellan sagdt, har jag i detta nu icke en cent, mina herrar. Ja, det låter löjligt, lika komiskt som att en mångmillionär med god matlust och god matsmältning kan råka ut för att svälta ihjäl.

– A, för den delen ha vi varit jämförelsevis lika nära däran, svarade Borgman, och skildrade med några ord, hvad som händt honom och Mats vid Hootalinqua.

-

– Jag menar nu inte så, återtog Sam Watkins. Och jag erkänner, att jag äfven nu har litet svårt att närmare tydliggöra min liknelse, hvilket ju också kan vara detsamma. Kontentan af hvad jag sagt, är emellertid den, att jag är utan en cent och att jag ej har mynt till färjan för att sedan – såsom jag sanningsenligt fått göra det ett par gånger förr – med pedes apostolicum taga mig fram så godt jag kan till mina minor att hämta mera guld.

+

– Jag menar nu inte så, återtog Sam Watkins. Och jag erkänner, att jag äfven nu har litet svårt att närmare tydliggöra min liknelse, hvilket ju också kan vara detsamma. Kontentan af hvad jag sagt, är emellertid den, att jag är utan en cent och att jag ej har mynt till färjan för att sedan – såsom jag sanningsenligt fått göra det ett par gånger förr – med pedes apostolicum taga mig fram så godt jag kan till mina minor att hämta mera guld.

– Ni har således certificat på dessa claims? frågade Borgman, som fäste sig vid, att mannen nyss sagt, att de lågo på inexplorerad mark.

– Nej, min herre, det har jag inte, svarade Sam Watkins lugnt.

– I så fall äro ju edra guldhämtningar därstädes olagliga.

@@ -4027,7 +4024,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

– Omöjligt. Så mycket ha vi inte tiilsammans, min vän och jag, svarade Borgman, som var mest intresserad, och på grund af större erfarenhet och ålder förde ordet.

– Nå, låtom oss då säga jämt hälften. Femhundra dollars, fortsatte äfventyraren med en misstänkt sänkning af priset.

– Inte heller detta kan jag lämna. Vi måste naturligtvis äfven ha till proviant och till verktyg, sade Borgman, som blifvit allt mer intresserad för den där affären, och icke lade märke till den betydande nedsättningen af ’handpängarna’.

-

– Well! fortsatte Sam Watkins. Jag förstår och har själf sett, hur sparsamt många få börja här ute ... Det finns till och flera bland s. k. old timers , som började med tomma händer, men nu äro millionärer. Cormack t. ex. hvad hade han? Inte en cent. Och när jag nu tänker på saken, är det ju inga skäl för mig att sätta hela affären på spel bara för storleken af handpängarna. Dessa bli under alla omständigheter bara en spottstyfver i jämförelse med hvad jag kan taga in på procenten ... Låt mig se!... Vi säga hundra dollars, så smälla vi till.

+

– Well! fortsatte Sam Watkins. Jag förstår och har själf sett, hur sparsamt många få börja här ute ... Det finns till och flera bland s. k. old timers , som började med tomma händer, men nu äro millionärer. Cormack t. ex. hvad hade han? Inte en cent. Och när jag nu tänker på saken, är det ju inga skäl för mig att sätta hela affären på spel bara för storleken af handpängarna. Dessa bli under alla omständigheter bara en spottstyfver i jämförelse med hvad jag kan taga in på procenten ... Låt mig se!... Vi säga hundra dollars, så smälla vi till.

Borgman tvekade i alla fall, och kliade sitt hufvud, under det han kastade en frågande blick på Mats.

Denne var icke så entusiasmerad som sin vän; men gjorde ett hastigt öfverslag af kassan, och kom till den slutsatsen, att om de betalade hundra dollars åt Watkins skulle de vara i det närmaste alldeles renskrapade, och den vid Hootalinqua funna guldklimpen sin kos. Utan att öfverlasta sig med mer proviant och verktyg än de godt kunde bära, skulle de således gå att uppsöka de chimära skatterna, och när allt kom till allt, se sig fullständigt dragna vid näsan.

När Mats hann till den punkten, svarade han på Borgmans frågande blick:

@@ -4038,12 +4035,12 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

– Topp! Femtio dollars plus fritt vivre och transporttraktamente till platsen ... Och nu har jag sagt mitt sista ord.

Han ställde sig bredbent och med händerna i sidorna, midt framför Borgman och Mats. Och det var nog en händelse, som såg ut som en tanke, att han gjorde detta alldeles utanför dörren till en ’saloon’ kallad ’The golden grenadier’.

Och i det han med tummen öfver axeln pekade på detta näringsställe, eller rättare denna whiskykrog, sade han:

-

– Vi gå in här till Mrs Glutton så få vi språkas närmare vid om uppgörelsen, ty sanningen att säga, så känner jag mig något torr i halsen, efter allt detta prat.

+

– Vi gå in här till Mrs Glutton så få vi språkas närmare vid om uppgörelsen, ty sanningen att säga, så känner jag mig något torr i halsen, efter allt detta prat.

– Glutton? sade Borgman förvånad. Ett högst besynnerligt namn, synnerligast på en kvinna.

– Herrn förstår väl att det är ett öknamn, svarade Watkins. Hon heter Katy Brown annars; men hon kallas här Glutton, för att hon bestämdt själf gör största inhuggen på alla de läckerheter, hon kan duka upp ... Men var så god och stig på!

Och utan att afvakta något svar, och liksom vore det han, som skulle bjuda på förtäringen, sköt han in de båda svenskarne genom dörröppningen och ropade genast han kom in i den stora, halfmörka och betydligt ruskiga lokalen:

– Tre cocktails, mistress Glutton! Fort!

-

– Hut med sig han, master Sluggard! Han äter lika mycket han som jag, när han har något att äta, – hördes en mullrande röst komma från en däst kvinna, som presiderade framför den i Dawson och andra platser där i landet oundvikliga guldvågen för vägandet af den likvid i form af guldsand, som köparen eller kunden har att erlägga.

+

– Hut med sig han, master Sluggard! Han äter lika mycket han som jag, när han har något att äta, – hördes en mullrande röst komma från en däst kvinna, som presiderade framför den i Dawson och andra platser där i landet oundvikliga guldvågen för vägandet af den likvid i form af guldsand, som köparen eller kunden har att erlägga.

Mr Watkins såg icke alls generad ut, utan fortsatte att helt plumpt byta ord med den obehagliga jättinnan, som verkligen såg ut att göra skäl för namnet storätare. Men han tystnade af förvåning, när Mats föll in:

– Ingen cocktail åt mig. Skall jag ha något, så ge mig en kopp te.

Ett samfäldt gapskratt från alla där inne utom från Borgman hälsade dessa Mats’ ord, under det han själf tog hånet med stoiskt lugn.

@@ -4053,7 +4050,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

FYRTIOFJÄRDE KAPITLET. Mr. Watkins’ guldmina.

Det blef både en och två cocktails för Mr Sam Watkins innan man kom in på närmare detaljer rörande sina storartade claims, som ännu icke voro claims enligt officiell terminologi utan endast af Watkins personligen kända orter med guldtillgång. Men när han blifvit klar i halsen, som han sade, harsklade han sig ännu en gång och öfvergick till den viktiga frågan och nu med en tvärsäkerhet, som vittnade om, att han icke tänkte släppa det en gång vunna greppet eller kanske rättare sagdt det tag, han trodde sig hafva vunnit.

-

– Jag har en claim vid Bald Mountain, sade han, nästan nere vid Indian River, inexplorerad mark. Charmant tillgång på vaskvatten och med en sand, som ger minst åtta, ja tio dollars pr panna ... Det hände mig en gång, att jag där på en enda panna fick hela tjugo dollars, d. v. s. något öfver fem ounces rent guld ... Jag kom öfver den där fläcken förra året af en ren händelse då jag egentligen var uppe åt bärgtrakten för att jaga en flock varg, som sades grassera vid Ewreka, ett litet claimsamhälle strax bredvid. Nå, den där historien slutade så att jag kom ned till Dawson med tre präktiga vargskinn och tjugo ounces guldsand! Schangtilt byte, inte sant? Det blir, låt mig se, efter tre dollars åtta cents pr ounce, först sextio dollars och så två gånger åtta, sexton, och så nollan, etthundrasextio cents d. v. s. en dollar och sextio cents och inalles sextioen dollars och sextio cents ... Inte illa på några få pannor, som jag dessutom fick låna af dem i Ewreka och ärligt lämnade tillbaks men klokt nog tigande med mitt fynd ... Jo jo! Man får lof att vara om sig här i världen ... Hade jag haft proviant och bara en sofsäck skulle jag stannat där längre ... Men jag hann i alla fall på några timmar se att det var något att göra af platsen.

+

– Jag har en claim vid Bald Mountain, sade han, nästan nere vid Indian River, inexplorerad mark. Charmant tillgång på vaskvatten och med en sand, som ger minst åtta, ja tio dollars pr panna ... Det hände mig en gång, att jag där på en enda panna fick hela tjugo dollars, d. v. s. något öfver fem ounces rent guld ... Jag kom öfver den där fläcken förra året af en ren händelse då jag egentligen var uppe åt bärgtrakten för att jaga en flock varg, som sades grassera vid Ewreka, ett litet claimsamhälle strax bredvid. Nå, den där historien slutade så att jag kom ned till Dawson med tre präktiga vargskinn och tjugo ounces guldsand! Schangtilt byte, inte sant? Det blir, låt mig se, efter tre dollars åtta cents pr ounce, först sextio dollars och så två gånger åtta, sexton, och så nollan, etthundrasextio cents d. v. s. en dollar och sextio cents och inalles sextioen dollars och sextio cents ... Inte illa på några få pannor, som jag dessutom fick låna af dem i Ewreka och ärligt lämnade tillbaks men klokt nog tigande med mitt fynd ... Jo jo! Man får lof att vara om sig här i världen ... Hade jag haft proviant och bara en sofsäck skulle jag stannat där längre ... Men jag hann i alla fall på några timmar se att det var något att göra af platsen.

– Har ni inte varit där sedan? frågade Borgman.

– Nej, jag har inte fått tillfälle, och bärget springer inte bort.

– Men det kan komma någon annan, som mutar in där, sade Mats. Och detta är kanske redan gjort.

@@ -4764,7 +4761,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

»Det skall du visst få, min gosse. Jag har ett bra skjul nere vid sjöboden», sade han.

»Skönt!» utropade jag. »Och hvad är priset?

– Han nämnde en summa, ungefär fjärdedelen af judens och affären gjordes upp ... Med tre man och ett par pråmar for jag tillbaka i rykande fart, och två timmar senare hade vi stufvat in alla mina tillhörigheter i pråmarna, och så bar det af till min nya lokal ... Det var där som jag snart skaffade mig grunden till hvad jag sedan förtjänt på claimsaffärer. Och när jag efter ett halft år afträdde den boden åt Bob Schersthon var den värd femton tusen dollars!... Ja, jag ljuger inte en cent.

-

– Naturligtvis hade detta aldrig gått för sig, om inte Klondyke City blomstrat upp så fort, som händelsen blef. Och ser man platsen nu, och vet hur den såg ut förra året, skall man ej tro sina ögon. Tillsammans med Dawson kommer Klondyke City att om få år bli en riktig storstad, bara vi få hit järnvägen.

+

– Naturligtvis hade detta aldrig gått för sig, om inte Klondyke City blomstrat upp så fort, som händelsen blef. Och ser man platsen nu, och vet hur den såg ut förra året, skall man ej tro sina ögon. Tillsammans med Dawson kommer Klondyke City att om få år bli en riktig storstad, bara vi få hit järnvägen.

– Men hur gick det med juden? framkastade Jackson, som under Mr Townsends muntra prat knappt kände hur det värkte i det tilltygade benet.

– Juden?... Jo, han fick spasmer, när han kom och fick se, hur jag svarat honom. I ett fönster lade jag nämligen en lapp med påskrift:

»Mr Isaak Dawids!... Bättre lycka nästa gång!»

@@ -4789,7 +4786,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Mats hade på tungan att här passa in, huru äfven han råkat ut för en dylik tur. Men dels ville han inte afbryta det intressanta föredraget, till hvilket han lyssnade med största uppmärksamhet, dels kom det för honom, att han ej borde förråda platsen, där han funnit denna guldklimp, i tanke på, att ödet kunde föra honom till den platsen en gång till.

– På detta sätt får man stå där och skaka, så att armarna tyckas lossna, fortsatte Townsend. Och jag känner till knoget af erfarenhet, och vet, att det frestar sin man ... När man ändtligen inte har kvar mer än bottenskylan, kan det vara på tiden, att försöka leta fram resultatet, d. v. s. se efter hur mycket guld den ’pannan’ gifvit. Detta tillgår så, att man stjälper ut bottensatsen på ett stycke läder eller på en bräda, samt börjar att leta fram och plocka ur alla små guldflagor, hvilka man därunder kan komma öfver. I allmänhet blir resultatet ganska klent, men understundom kan recetten bli så mycket större, ja, någon gång äfven öfverraskande stor .... Är man flitig, och beräknar arbetsdagen till en tio à tolf timmar, bör man kunna hinna med att vaska en femtio dylika fat eller pannor; men som sagdt, nog tar det på krafterna.

– Själf började jag med ett vanligt stenfat, men fann snart, att det nog kunde vara skäl i att skaffa mig en s. k. batean, som utgöres af en bleckskål, påminnande om en stor tratt, med kort och bred pip, och hvars botten är sluten. I denna pip samlas nu bottensatsen, och därur blir det äfven lättare att uppfånga densamma jämte guldet, när det hufvudsakligaste af sand och jord är urvaskadt.

-

– Emellertid äro båda dessa redskap, som man lätt kan finna, högst ofullständiga. Och under sextiotalet uppkom det bl. a. ett instrument för guldvaskning, hvilket fått namnet The cradle . Man har en fyrkantig låda, med några lister tvärs öfver och framtill, där den – vaggan – är lägst finnas några hål, genom hvilka vattnet skall afrinna. Lådan står på ett slags medar i vagg- eller gungstolsform, och dessa medar ställas sedan på rullar, samt gungas af och an öfver dessa i en vaggning, som är af stor effekt, och gör den besvärliga handskakningen alldeles obehöflig.

+

– Emellertid äro båda dessa redskap, som man lätt kan finna, högst ofullständiga. Och under sextiotalet uppkom det bl. a. ett instrument för guldvaskning, hvilket fått namnet The cradle . Man har en fyrkantig låda, med några lister tvärs öfver och framtill, där den – vaggan – är lägst finnas några hål, genom hvilka vattnet skall afrinna. Lådan står på ett slags medar i vagg- eller gungstolsform, och dessa medar ställas sedan på rullar, samt gungas af och an öfver dessa i en vaggning, som är af stor effekt, och gör den besvärliga handskakningen alldeles obehöflig.

– Öfverst på denna ’vagga’ ställes ett rissel eller tråg, en vanlig, fyrkantig låda med trådgaller. Öfver detta såll nedkastar guldgräfvaren den guldhaltiga jorden med ena handen, under det att han med den andra oupphörligt påhäller vatten ur den närbelägna bäcken eller strömmen, invid hvilken ’vaggan’ blifvit uppstäld på en för vaggningen lämplig plats. Dels nedrinner sanden af sig själf i vaggan genom sållet, dels drifves den igenom det af det påhällda vattnet. De efter hand framkommande stenarna – liksom när man använder ’panna’ – plockas ur och undersökas, innan de bortkastas.

– Det, som efter en sållning finnes i själfva vaggan – eller som den numera kanske vanligare benämnes, The rocker; af engelska verbet to rock, skaka, vagga – innehåller den verkliga guldskörden ...

– Man har således att – när man anser sig hafva sållat nog, för att vedervåga en undersökning – omstjälpa ’vaggan’ på en utbredd duk, en bräda el. d., hvarpå man bearbetar vaggans upp- och nedvända botten för att äfven få de möjligen vid lister, i hörn eller springor sittande partiklarna att lossna, hvilka partiklar mången gång äro så små, att man knappt kan urskilja dem med obeväpnadt öga. Sammanlagda kunna de emellertid mycket väl gifva riklig ersättning för mödan.

@@ -4797,7 +4794,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

– Men i regeln ger vaggan fyra personer full sysselsättning, i fall inte bäcken och den plats ur hvilken man uppgräfver sanden, ligga så nära hvarandra, att en man kan inbesparas. Det finns naturligtvis äfven möjlighet att arbeta ensam med denna vaskning, men i så fall bör man naturligtvis först hafva anbringat en tillräcklig mängd vaskämne så nära till hands, att man ej under själfva vaskningen behöfver springa efter detta spadvis från en längre bort belägen grop. Lämpligast blir det naturligtvis, att man spade för spade kan kasta den guldgräfvande sanden direkt i ’vaggan’, eller rättare i sållet öfver densamma.

– Skulle gropen redan vara väl djup, eller ligger den för långt från vattnet, så uppkastar den, som gräfver, all sand kring gropens kant, och en annan person får sedan frakta den till sållet. En tredje man brukar därvid hämta upp vattnet och gjuta det öfver sållets innehåll.

– En fjärde person slutligen ombestyr att vaggan är i rörelse och har sålunda att befordra afsköljandet.

-

– En tredje metod har fått namnet ’sluicing’ och den användes gärna af guldgräfvare, när det så lämpar sig. Härvid fordras emellertid god vattentillgång, och detta därtill med duktigt fall. Processen tillgår på följande sätt:

+

– En tredje metod har fått namnet ’sluicing’ och den användes gärna af guldgräfvare, när det så lämpar sig. Härvid fordras emellertid god vattentillgång, och detta därtill med duktigt fall. Processen tillgår på följande sätt:

– Af starka plankor gör man en bastant låda, som bör vara både rätt djup och vid. Botten göres som ett galler, eller ock borrar man en mängd hål i densamma, så att hvarje guldpartikel kan passera därigenom. När man fått i ordning en hel del dylika lådor, ställer man dessa på hvarandra, så att de tillsammans bilda liksom en skorsten, och denna stomme lutas sedan ganska skarpt. En vattenström inledes från den öfre ändan samtidigt med att guldförande sand och jord skoflas in i den öfre lådan. Guldet, som är tyngst, faller fortast ned genom rutorna, eller genom de borrade hålen, som förut blifvit nämnda, och efter hand uppsamlas sålunda allt mer och mer guld i denna s. k. sluss, hvars nedre låda naturligtvis är så inrättad, att det undanvaskade guldet icke glider ut utan stannar vid en hög fals.

– Denna metod har den fördelen med sig, att man spar in minst tre gånger så mycket tid som med ’vaggan’ på den grund, att minst tre gånger så mycket sand vaskas af ’slussen’, som man under motsvarande tid kan vaska ut med ’vaggan’. Sedan man riktigt mättat denna ’sluss’ med sand, brukar man uppbränna densamma, hvarpå det rena guldet uppsamlas ur askan.

– Vid alla dessa metoder spelar kvicksilfver en viktig roll, fortsatte Townsend. Det finns nämligen ännu icke något bättre sätt än att med denna metall amalgamera alla de små guldpartiklar, som annars skulle gå förlorade. Man lagar därför alltid, att det finns kvicksilfver i ’vaggan’ som i ’slussen’. Detta kvicksilfver upptar guld, så att det hela bildar en seg massa, hvilken uppsamlas i en retort, som upphettas, hvarvid kvicksilfret råkar i kokning (redan vid 360° Cel.) och gasform. Genom detta frigöres guldet, som ytterligare renas genom förnyad upphettning. Som emellertid kvicksilfver är en ganska dyr metall äfven den, låter man icke kvicksilfverångorna dunsta bort i fria luften, utan de uppsamlas i en till retorten hörande behållare, som afkyles med vatten, snö eller is, då gasen åter förtätas, och blir till fast form, hvarpå kvicksilfver åter finnes till förnyad amalgamering med guld.

@@ -4815,7 +4812,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Efter åtskilligt letande och väljande fick man tag i en plåsterprins’, som äfven lät påskina, att han var kirurg. Och efter moget betänkande, men i ännu högre grad drifven af sina smärtor, var det åt denne man, som Mr Jackson beslöt att anförtro sitt ben.

Mannen, doktorn som han lät titulera sig, var en äkta yankee; liflig, skroderande och – okunnig, utom i att göra geschäft.

Han började som vanligt med salfvor, och gaf den sjuke äfven in piller af mycket oskyldig natur. Dessa senare skulle vara bra för att rensa Jacksons mage, efter sviterna af sårfebern! Att Jackson protesterade, hjälpte icke det minsta. Pillerna måste han taga in och – betala. Priset var fem dollars pr ask, med femtio piller, hvars sammansättning var socker, salt, mjöl, sammanrördt med vatten. Värdet i svenskt mynt således högst ett par tre öre, men i Klondyke närmare nitton kronor! – alltså många hundra procent dyrare, än hvad ’råvaran’ och arbetet med beredningen kunde kosta denne æsculapi gårdsdräng.

-

Mr Jackson kunde dock i alla fall tacka Försynen, att han slapp undan för detta pris. Han hade lika väl kunnat få ett piller, som var farligt och innehöll för organismen mycket skadliga ingredienser såsom t. ex. cyan eller arsenik, hvarmed man laborerar högst ogeneradt i den amerikanska läkarevetenskapen, synnerligast om den s. k. doktorn har smak för starka kurer. Af den sortens ’pills’ som Mr Jackson råkade ut för, kan man dock icke säga att han led annan skada, än till innehållet af portmonnän. Och det felet vidlåder alla amerikanska piller, alla utan undantag.

+

Mr Jackson kunde dock i alla fall tacka Försynen, att han slapp undan för detta pris. Han hade lika väl kunnat få ett piller, som var farligt och innehöll för organismen mycket skadliga ingredienser såsom t. ex. cyan eller arsenik, hvarmed man laborerar högst ogeneradt i den amerikanska läkarevetenskapen, synnerligast om den s. k. doktorn har smak för starka kurer. Af den sortens ’pills’ som Mr Jackson råkade ut för, kan man dock icke säga att han led annan skada, än till innehållet af portmonnän. Och det felet vidlåder alla amerikanska piller, alla utan undantag.

Sedan Mr Jackson legat under dr Tonkins observation ett par dygn, utan att salvorna eller pillerna lindrade hans sårsmärtor det minsta, måste han bedja Mats om att försöka få tag i en annan läkare, helst europeisk, om det nu vore så, att en dylik af guldets frestelser låtit locka sig till Klondyke.

Mats begaf sig ut på forskning, och fick efter åtskilligt letande tag i en tysk, som sade sig hafva kommit till Dawson uteslutande för att där praktisera läkareyrket. Han hade studerat vid de förnämsta tyska och holländska universitet, sade han, och kirurgi vore hans specialitet.

Detta lät ju mycket lofvande, och mannen, som hade ett godt sätt, såg mycket trovärdig ut. Det var en ganska underlig kurre förresten, och Mats fäste sig särskildt vid, att han icke alls lade an på att preja och icke heller kom med de obligatoriska pillerna.

@@ -5323,7 +5320,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

Judits bref.

Mats stod bland de andre, som samlats där nere vid brobänken för att helsa och välkomna den sällsynta gästen, ångaren, hvilken snart åter skulle lämna Dawson och med detta för lång tid stänga all förbindelse sjöledes mellan guldgräfvarestaden och den öfriga världen.

Många egnade nog icke detta någon innerligare tanke, ty flertalet af de samlade voro äfventyrare rätt och slätt, lycksökare, som koncentrerade alla sina idéer, hvilka kunde rymmas i deras spekulativa hjärnor, på utsikten att fortast möjligt komma åt de rikedomar, hvilka sedan skulle kunna sätta dem i stånd att som sannskyldiga ’brackor’ lefva högt och spela ’herrar’ för – värdshusflickor, kypare, demimondedamer och smickrande stallbröder!

-

Men det fanns äfven andra än sådana, som drefvos af den simplaste nyfikenhet eller smak för en liten omväxling i Dawsonlifvets allehanda, hvilka samlats i den stora hopen. Och bland dessa såg man först och främst stadens affärsmän och krämare af allehanda slag, vidare stadens krögare och spritvaruutminuterare, ’saloon’- och ’bar’- innehafvare och äfven hotellegare, alla samt och synnerligen besjälade af sina förhoppningar, att denna årets sista ångare skulle tillföra dem den nödiga förstärkning, som de, hvar och en i sin bransch, behöfde för den stundande vinterkampanjen.

+

Men det fanns äfven andra än sådana, som drefvos af den simplaste nyfikenhet eller smak för en liten omväxling i Dawsonlifvets allehanda, hvilka samlats i den stora hopen. Och bland dessa såg man först och främst stadens affärsmän och krämare af allehanda slag, vidare stadens krögare och spritvaruutminuterare, ’saloon’- och ’bar’- innehafvare och äfven hotellegare, alla samt och synnerligen besjälade af sina förhoppningar, att denna årets sista ångare skulle tillföra dem den nödiga förstärkning, som de, hvar och en i sin bransch, behöfde för den stundande vinterkampanjen.

Slutligen fanns det sådana, som hoppades, att antingen och helst få träffa någon kär anhörig eller vän, eller om detta icke heller nu läte sig göra, åtminstone få några skrifna rader från en sådan, med underrättelser om huru denna vän och andra hemmavarande vänner hade det; ja, det fanns äfven några, som här med längtan motsågo underrättelser från hustru och barn, hvilka i sin tur med omgående skulle få veta, hur den i Klondyke varande maken och fadern hade det, få veta, huru han kunde lyckas i att samla detta guld, som kanske snart nog skulle föra dem alla på ’grön kvist’, ja, kanske till och med göra dem så rika, att de aldrig mer ville vidkännas, att mannen gått i dagsverke som jordschaktare, och hustrun ’tjänat piga’ innan hon som gift började ’gå i hjälphus’ eller ’ta’ emot hemtvätt; allt nog sysselsättningar, som guldhögfärden snart ej skulle tillåta hvarken föräldrar eller barn att kännas vid.

Mats hörde ej till någondera kategorin.

Han stod där alldeles ensam fast han var kringgärdad af så många. Han väntade ingen och på intet. Han trodde så åtminstone ända tills båten gjorde an, och trossarna knöto fast denna länk af den stora vida världen därute, som de alla här i Dawson tillhörde med undantag af några få indianer, landets sparsamt representerade glesa befolkning.

@@ -6106,7 +6103,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

– Jag anklagar denne man för mordförsök, svarade Mats, pekande på Wickert, som nu kraflade sig upp ur det grunda vattendraget ... Ock detta icke blott för att han nu ville beröfva mig lifvet, utan äfven för tidigare sådana försök ... Och här ha vi vapnet, fortsatte han i det han böjde sig ned och upptog den af Wickert i fallet tappade revolvern.

Mats lugna sätt förfelade ej sin verkan.

Och just som Wickert gjorde sig beredd att helt hastigt draga sig ur spelet – sedan han såg, att han ej kunde vänta sig medhåll af ens de män, hvilka han, under falska förespeglingar, lockat med sig från Dawson, förlitande sig på dels sin fenomenala fräckhet, dels äfven på det större antal medhjälpare han kunde ställa upp mot Jacksons båda handtlangare, Mats och Borgman, – just som han nu ämnade taga till fötter, greps han af ett par fasta armar och var nästa ögonblick bunden till både händer och fötter.

-

– Hvar skola vi göra af honom? hördes nu en af dem, som bundit Wickert ... Den här måste vi allt se till, att få i godt förvar, tills vi få honom tagen af The Yukon Pioneers .

+

– Hvar skola vi göra af honom? hördes nu en af dem, som bundit Wickert ... Den här måste vi allt se till, att få i godt förvar, tills vi få honom tagen af The Yukon Pioneers .

– Jo, nog skall han bli inburad ordentligt! utropade nu Jackson. Jag har just en källare, hvilken blir alldeles patent. Och som den är under golfvet till vår kammare, tänker jag, att det inte heller skall saknas fångvaktare. Merendels är någon inne, och nu skall jag för den delen sitta där själf tills den där rackarn blir vidare befordrad.

Wickert förhöll sig lugn där han låg och svarade ej ett ord på hotet, att bli insatt i Jacksons källare.

Han visste nog, hur detta skulle alldeles utmärkt gynna hans planer, om det bara blefve så, att han kunde få sina armar och ben fria och så att icke Jacksons hustru för tidigt finge reda på saken, ty i så fall skulle nog vägen ut till stranden, hvilken doldes af den där stenen, bli tillbommad så, att han vore där som i en råttfälla.

@@ -6456,7 +6453,7 @@ vackert, så var bilden af den unga ryttarinnan det icke mindre.

I synnerhet blef munterheten stor, när han nu äfven tog på sig Mats’ hatt och denna gick honom öfver öronen. Och han såg komiskt allvarlig ut när han sade:

– När jag nu visar mig så här, blir det väl ingen, som gerna kan taga mig för Louis Rougeon?

– Nej, det kan ni då vara fullt säker på, svarade Borgman. Men inte heller skall man taga er för Mats Olsson.

-

– Ça fait rien! utbrast han lifligt. Jag blir i alla fall oigenkänlig ... Men nu till affärerna ... Vi ha nog inte så värst många minuter på oss ... Tyst nu Lord!

+

– Ça fait rien! utbrast han lifligt. Jag blir i alla fall oigenkänlig ... Men nu till affärerna ... Vi ha nog inte så värst många minuter på oss ... Tyst nu Lord!

Han gaf den morrande hunden ett ’nyp’, som kom djuret att gnällande krypa under rummets enda bord, därmed konstaterande, att med vänskapen mellan herre och hund var det icke vidare väl bestäldt.

– Se här sade fransmannen i det han ställde ett par bleckaskar på bordet. Här ha vi patroner. Uppehåll mina bröder här så länge ni kan, så jag hinner få försprång. Kommer jag bara ned till Forty-Mile-City och så till Dawson är jag räddad, ty där ställer jag mig under polisens beskydd. Skulle det hända något, har jag mina pängar, d. v. s. guldet i gördeln kring lifvet ... Och se här papperen. De äro klara. Här står tydligt, att jag öfverlåtit min del, d. v. s. två tredjedelar af dessa två claims åt er. Papperet är fullt klart. Köpesumman, femton tusen dollars, är kvitterad. Var så god.

– Men jag har visst inga femton tusen dollars, sade Mats förläget utan att mottaga papperet.

diff --git a/level1/SWE1649001_Andersson.xml b/level1/SWE1649001_Andersson.xml index 0219d54..c656a6a 100644 --- a/level1/SWE1649001_Andersson.xml +++ b/level1/SWE1649001_Andersson.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1654505_Krusenstjerna.xml b/level1/SWE1654505_Krusenstjerna.xml index 3190d4f..74d220e 100644 --- a/level1/SWE1654505_Krusenstjerna.xml +++ b/level1/SWE1654505_Krusenstjerna.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1660065_Uddgren.xml b/level1/SWE1660065_Uddgren.xml index 7749bda..e3988d3 100644 --- a/level1/SWE1660065_Uddgren.xml +++ b/level1/SWE1660065_Uddgren.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1662766_Elkan.xml b/level1/SWE1662766_Elkan.xml index c57a886..e1870bb 100644 --- a/level1/SWE1662766_Elkan.xml +++ b/level1/SWE1662766_Elkan.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1722439_Almqvist.xml b/level1/SWE1722439_Almqvist.xml index 8a5bec3..f2d7572 100644 --- a/level1/SWE1722439_Almqvist.xml +++ b/level1/SWE1722439_Almqvist.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -354,7 +351,7 @@

”ORTOLAN!” – ropade Elbers – ”blif baron Ekensparres advokat, du; stäm hans stjufföräldrar och agera hans sak. Jag skall blifva föräldrarnes ombud och din motpart. Oscar! du förundrar dig säkert öfver, att det är jag, som uppträder emot dig. Men du skall inse orsaken. Den med vårt sällskap åsyftade nyttan består uti, att vi, för att inöfva oss i sakförarekallet och göra oss till skickliga ombud i de mål, som oss ombetros att i verkligheten utföra, inom oss först utagera hvarje process, som hvar och en har af sina kunder att sköta. Men på det vi desto bättre måtte bereda oss till att möta våra motståndares inkast inför den verkliga domstolen, taga vi här i sällskapet under processen in effigie sjelfva vederpartens talan, och söka uppfinna allt hvad möjligen på hans sida och till hans fördel kan sägas. Det är just härigenom vi lära oss riktigt inse alla tänkbara vägar, han för sig kan öppna, och uppfinna hans skäl. Det är genom denna insigt vi också bäst bereda oss till anfall eller motstånd, emedan vi å vår sida, innan vi komma till det verkliga forum, hafva gjort oss betänkta på alla ponabla händelser. Således, Oscar, finner du, att jag endast derföre uppträder såsom din bittra, oböjlige och, så vidt möjligt, fullkomliga fiende här, för att blifva din desto säkrare vän när det gäller på allvar.”

Baron Ekensparre tackade, ehuru med ett leende till hälften sorgligt. Han såg på Ortolan, sin vän in effigie, och undrade hvad godt han skulle få erfara af hans visdom.

Man inrättade sig till domstol. Till ordförande insattes notarien Engeltofft, såsom af alla den resonablaste och mest fallne för att höra på begge sidorna. När af de öfrige åtta Ortolan, såsom ombud för kärande parten, och Elbers för den svarande afräknades; så återstodo sex, hvilka åt sig utvalde beqvämliga stenar och derefter nedsatte sig på dem för att vara domare. Oscar Ekensparre jemte Fjelkinge backe utgjorde publiken.

-

Ortolan började med att anföra stämningen. Han gjorde det muntligen och kortligen på friherrinnan Migneul och hennes man, baronen, såsom sin hustrus målsman; samt till den häradsrätt i Skåne, hvarunder Gräseholm lyder; ehuru det är klart, att i verkligheten skulle samma stämning först hafva till domstolen blifvit inlemnad och derifrån kallelse utfärdats å de stämde personerna.

+

Ortolan började med att anföra stämningen. Han gjorde det muntligen och kortligen på friherrinnan Migneul och hennes man, baronen, såsom sin hustrus målsman; samt till den häradsrätt i Skåne, hvarunder Gräseholm lyder; ehuru det är klart, att i verkligheten skulle samma stämning först hafva till domstolen blifvit inlemnad och derifrån kallelse utfärdats å de stämde personerna.

Elbers. Jag gäfvar domstolens rättmätighet att upptaga detta mål. Ty allmänna lagen förmår, i Rättegångsbalkens 10 Cap. 2 §, att tvister om arf, testamente eller skuld efter död man, måste instämmas till den domstol, under hvars jurisdiktion den afledne vid dödstimmen bott eller för sin tjenst lydt. Men öfverhofstallmästaren baron Ekensparre afled i Nizza uti Italien. Alltså kan denna skånska häradsrätt icke befatta sig med saken.

Ortolan. Ingen domstol i Nizza kan vara rätta forum för detta mål. Ty, ehuru sant må vara, att baronen afled i Nizza, så kan han dock icke sägas der hafva bott, enär han blott såsom resande ditkom, och derstädes icke kan bevisas hafva varit mantalsskrifven. Ej heller lydde han under Nizzas jurisdiktion för någon sin tjenst, enär han ingen tjenst innehade. Han bar i lifstiden en svensk titel, dock utan åtföljande embete, hvadan ock den dödes benämning af öfverhofstallmästare ej kan gifva svaranden skäl, att excipera detta Skånska forum; helst, om den döde också skulle hafva innehaft verklig tjenst, stallstaterne dock intet forum privilegiatum öfver sig hafva, som kunde undantaga honom och hans yttersta vilja ifrån behandling vid de allmänna domstolarne.

Elbers. Jag finner herr Ortolans invändningar högst otillfredsställande. Medgifvet, att den afledne såsom resande icke bodde i Nizza, så följer deraf blott, att målet ej heller kunde upptagas i den italienska staden. Såsom öfverhofstallmästare, det måste man tillstå, lydde baron Ekensparre ovägerligen under Kongl. Borgrätten i Stockholm, hvilken utgör forum för alla slags hofstater. Men jag begifver, att såsom han aldrig innehaft tjenst härå (hvilket R. B. 10 Cap. 2 § tydligen utsätter), utan allenast titel, så får frågan om Borgrätten förfalla. Deremot har han under ingen kategori bott eller lydt under den Skånska häradsrätt, hvartill målet är vordet instämdt. Han var på många år ingenstädes i Sverige mantalsskrifven. Efter då baronen vid sitt dödsfall icke bodde någonstädes, samt i och för tjenst lydde under ingen domstol, så finnes intet forum på jorden, inför hvilket i detta mål kan käras. Ergo måste det totalt förfalla.

@@ -972,7 +969,7 @@

”Hvar är en Lenoir? Jag har aldrig hört detta namn. Tro icke, att en blott nyfikenhet leder mig – för din salighets skull! svara mig: hvem är din far?”

Han såg på henne så varmt och genomträngande, att hon ej förmådde uthärda hans blick. Ach min mor förlåt mig! förlåt mig! sade hon; men jag kan icke – ej i denna stund – herr baron! jag heter icke Lenoir.

”Jesus Christus! du heter icke – – huru gammal är du?”

-

Ach – jag är det olyckligaste barn: jag föddes ett halft år efter min faders död. Jag är aderton år.

+

Ach – jag är det olyckligaste barn: jag föddes ett halft år efter min faders död. Jag är aderton år.

”Min dotter!” Med detta anskri störtade han för andra gången i hennes armar. ”Nej – kan det vara möjligt, att denna himmel beskärdes mig?”

Amalia såg upp. Hennes läppar sammandrogo sig, icke krampaktigt, men nästan så. Det hördes, att de, om möjligt, försökte uttala stafvelserna Hillner.

”Säg ut, Amalia. Jag heter Hillner.”

diff --git a/level1/SWE1722444_Almqvist.xml b/level1/SWE1722444_Almqvist.xml index 060034d..dcbe5f7 100644 --- a/level1/SWE1722444_Almqvist.xml +++ b/level1/SWE1722444_Almqvist.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -377,7 +374,7 @@

Hvad? utbrast Alexander, har hon en dotter? en vacker dotter, och det midt i ödemarken?

”Ja, riktigt. Jag hoppas vi skola göra dotterns bekantskap äfven. Kanske blir också hon en hexa med tiden, men ännu är hon det icke, så vidt jag vet.”

Hör då detta folk till någon Finnstam, Göran, efter du kallar dem troll och hexor? Jag förmodar, att på de stora skogarne här i Småland sitta spridda hushåll af samma fattiga, undanskjutna, till ödemarkerna förvista slägte, som man träffar i en stor del andra landskaper, i synnerhet Wermland, der jag varit och sjelf sett dem. Hela trakter kallas der Finnskogar. Hvad slags folk det må vara, kan jag icke säga; men deras lefnadssätt, tycken, tankar och religion skilja sig betydligt ifrån öfriga, omkringboende menniskors. Jag har aldrig funnit dem så afskyvärda, som man beskrifvit dem; men väl beklagansvärda. I sjelfva verket se vi, i vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat i Meg Merillies, Norna och alla sina andra ypperliga spåkärngar, dessa zigenerskor, delaktiga af ortens hemligheter och skickliga uti att bota, likasom att förderfva boskap. Jag skall bli nöjd, blott jag får upplysning om min näsduk.

-

”Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på den tanken, att Skandinavien hyser lika så förträffliga troll, lika utmärkta plågoandar, som trotts nånsin Skottland. Våra torde väl mest, såsom du yttrar, vara att träffa ibland lemningarne af det uråldriga Finn- eller Lappfolket, som bebor våra ödsligaste skogar. Men äfven ibland Svenskorna sjelfva saknas icke hexartade figurer, tre alnar långa, hemma i mörka konster, afskyvärda om man så behagar, men i motsatt fall intagande. Jag skall icke kunna säga dig härkomsten för vår mor Ellin, här borta på Hultet; men jag anser henne hvarken för en lappska eller finska; hon talar sin rena småländska. För öfrigt är hon alldeles icke en svensk öfversättning eller ett plagiat af någon Walter Scottsk zigenerska eller trollkärring; hon är verkligen fullt ut så sig sjelf, så svensk, som allt annat i vår höga Nord. Lång till växten må hon vara, det kan jag icke hjelpa; men du skall veta, i fall du icke redan känner det, att den småländska racen ofta visar sig ganska ansenlig. Min farfar var soldat vid Jönköpings regimente; han höll tre och en half aln utan skor.”

+

”Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på den tanken, att Skandinavien hyser lika så förträffliga troll, lika utmärkta plågoandar, som trotts nånsin Skottland. Våra torde väl mest, såsom du yttrar, vara att träffa ibland lemningarne af det uråldriga Finn- eller Lappfolket, som bebor våra ödsligaste skogar. Men äfven ibland Svenskorna sjelfva saknas icke hexartade figurer, tre alnar långa, hemma i mörka konster, afskyvärda om man så behagar, men i motsatt fall intagande. Jag skall icke kunna säga dig härkomsten för vår mor Ellin, här borta på Hultet; men jag anser henne hvarken för en lappska eller finska; hon talar sin rena småländska. För öfrigt är hon alldeles icke en svensk öfversättning eller ett plagiat af någon Walter Scottsk zigenerska eller trollkärring; hon är verkligen fullt ut så sig sjelf, så svensk, som allt annat i vår höga Nord. Lång till växten må hon vara, det kan jag icke hjelpa; men du skall veta, i fall du icke redan känner det, att den småländska racen ofta visar sig ganska ansenlig. Min farfar var soldat vid Jönköpings regimente; han höll tre och en half aln utan skor.”

Nu begriper jag, hvarföre din far skröt så mycket öfver din farfar. Simpel soldat? det tycker jag om. Han kunde ändock rusta ut sin son till prest!

”Ja, gjorde han så. Nu kommer det an på, hvad min far kan rusta ut sin son till, den arma junkern. Åh, till en början är jag åtminstone student; och det skall nog gå framåt i verlden. Gud har förbjudit oss att sörja öfver morgondagen, ehuru jag anser ganska rätt att tänka på densamma ibland goda vänner. Denna termin far jag icke upp till Upsala – så pass har jag afgjort för min framtid.”

Icke! nå men det är förträffligt, Göran! då får jag hela hösten njuta ditt sällskap här nere?

@@ -605,7 +602,7 @@

Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse öfver Tabergs Bergsslag, hvaruti de åkande nu gjorde sitt inträde. Han började [ ] med Göran icke blott om Byarums, utan framför allt om Månsarps socken, hvaruti sjelfva det herrliga, höga Taberg låg och utbredde sig med en så stor gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät menniskorna bryta malm ur sina sidor till och med ofvan jord. Göran blef allt mera upprymd och stolt ju skönare Alexander yttrade sig öfver Taberg, detta det norra Smålands ära, denna fée, som, lyftande sin panna öfver södra Vetterstranden, synes stå och språka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga, om sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. Det är ett drag hos alla lifliga svenska ynglingar, att af ingenting förtjusas så mycket, som af det lof de höra öfver sin hembygd och dess skönheter: beröm öfver sina egna personer fråga de på långt när icke så mycket efter. Göran tyckte visserligen om hela Sverige, och utrikes skulle han säkert hafva gått i duell för den sanningen, att intet land vore täckare, intet land hyste ett bättre folk, hvari han också skulle hafva rätt. Men inom Sverige betydde dock i hans ögon ingenting hvad Småland betydde, och i synnerhet norra häraderna, Jönköpings län; ingen ström var som Lagaån, der den nedanför Vernamo gjuter sitt silfver i Vidöstern; ingen slätt som exercisplatsen vid Skillingaryd, der den tappra soldaten, farfadren, vunnit det förtroende, att han som oftast gjort korpraltjenst; inga sjöar kunde jemföras med Hinsen, Roseken, Landsjön och några till; och när Alexander allt mera svärmiskt tillkännagaf sin önskan att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det ryktbara furuträds plats, i hvars bark Gustaf II Adolf inristat sitt namn, dricka vatten ur källan på bergets topp, och derifrån beskåda alla utsigter, hvarom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn, härifrån allenast hindrad genom trängseln inni vagnen. Slutligen sade Alexander: ”du känner väl till den anekdoten, Göran, att vår snälla kemist, professor Sefström, i Tabergs-malmen upptäckt en alldeles spritt ny metall i verlden? en, som i vissa syr- och saltformer antager de allra gudomligaste färger, grönt, gult, blått? och som fått namn efter sjelfva den nordiska skönhetsgudinnan Vanadis?”

Åh! utbrast Göran med strålande ögon. Det viste jag icke.

”Denna underbara metall, denna Vanadis, har sedan äfven blifvit sedd i Amerika, i sjelfva Mexico, och således konstaterat sig: bevisat sig vara, icke en kemisk fantasi, utan en verklighet, Göran! Hvad tycker du? Var säker, att i vårt fattiga Sverige finnas saker! Men – vi göra ingenting deraf. Vi göra aldrig väsen af oss. Vi göra rätt häri. Man skall en dag i Europa erfara, att Skandinavien genom seklerna varit det tysta hemmet, varit gömmet för de skönaste mysterier, såväl i andens, som i naturens verld. Vi äro för stolta att tala om dem sjelfva.”

-

Ja, vi svenskar äro stora kräk! inföll Göran, som icke rätt tycktes förstå meningen af Alexanders sista ord. Huru bära vi oss åt? fortfor han, och spottade i förargelsen till så långt och ansenligt, att det fastnade i grenarne på en hög tall vid landsvägen. Huru göra vi? vi beundra utlänningens produkter! vi lära oss alla hans språk för att läsa hans dumma böcker! och vi hafva likväl det skönaste språk sjelfva. Fy! vi äro nötaktiga. Hvarföre tvinga icke vi så gerna utlänningen, att lära sig svenska och läsa oss på vårt eget ståtliga idiom? Nej! vi skola krypa i hälarne på der, die, das; vi skola kyssa hand på le och la; vi skola förderfva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till ljud som thought; rätt som det är, skola vi väl börja möta hvarann med den frågan: ”Gossudâr! gavarîte li vyi pa ruski?” Ty för oss är allting herrligt och gudagrant, utom det svenska: vi äro stora – med respekt till sägandes! vi äro jemtupp de två första bokstäfverna af våra goda fäder Asarne; mera hafva vi ej qvar af dem, men detta likväl i de allra största dimensioner.

+

Ja, vi svenskar äro stora kräk! inföll Göran, som icke rätt tycktes förstå meningen af Alexanders sista ord. Huru bära vi oss åt? fortfor han, och spottade i förargelsen till så långt och ansenligt, att det fastnade i grenarne på en hög tall vid landsvägen. Huru göra vi? vi beundra utlänningens produkter! vi lära oss alla hans språk för att läsa hans dumma böcker! och vi hafva likväl det skönaste språk sjelfva. Fy! vi äro nötaktiga. Hvarföre tvinga icke vi så gerna utlänningen, att lära sig svenska och läsa oss på vårt eget ståtliga idiom? Nej! vi skola krypa i hälarne på der, die, das; vi skola kyssa hand på le och la; vi skola förderfva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till ljud som thought; rätt som det är, skola vi väl börja möta hvarann med den frågan: ”Gossudâr! gavarîte li vyi pa ruski?” Ty för oss är allting herrligt och gudagrant, utom det svenska: vi äro stora – med respekt till sägandes! vi äro jemtupp de två första bokstäfverna af våra goda fäder Asarne; mera hafva vi ej qvar af dem, men detta likväl i de allra största dimensioner.

”Vi behålla icke vårt värde mindre för det, att vi icke skryta deraf, kära Göran,” sade Alexander.

Vårt värde? svarade den andre. Ja, visst hafva vi vårt sakr– de värde i behåll. Men hvad är det för värdt med detta värde? Nej, tacka vet jag Engelsmannen, den rackarn; han gör alldeles rätt, när han icke vill veta af någonting annat än Old England, icke lära sig något annat än engelska, icke – med få ord sagdt. Derföre är han också en hel karl! ehuru en stor fähund. Men huru går det med oss? Tror du väl, att vår Linné ännu skulle vara erkänd för kung i Botaniken, om han icke gifvit ut sig på latin och gått och lappat på holländska blomsterlökar i Hartecamp vid Haarlem? Tror du, att Berzelius skulle hafva öfvervunnit Humphrey Davy och nånsin blifvit romersk Etta i Kemien, om han icke först öfversatts på tyska och franska? Det är otäckt att bara tänka på. Nå, än Tegnér? tror du, att han på tusen år ännu skulle hafva blifvit profeten Esaias i Poesien, såsom han förtjenat, om man icke bekommit honom på annat mål än den fattiga svenskan? Det är en skam. Men det är vårt eget fel. Hvarföre tvinga vi icke utlänningen att läsa vårt språk?

”Om jag endast viste, huru han skulle kunna tvingas dertill,” anmärkte Alexander och makade sig ännu bättre upp i hörnet af den friskt rullande vagnen.

@@ -655,7 +652,7 @@

Nå men, min Gud –

”Ja, ser Göran, det är icke alls att tro på. Ty kärringen var supen, när hon pratade; och ingen annan, än hon, hade hört ryktet ifrån en by, der hon varit hos sin bror om dagen på kalas.”

Var hon drucken? Är det då blott en lögn du far med, så kunde du hafva tegat, skall jag säga dig, Jeppe.

-

”Men vet herr Göran, det är nog allt att lita på ändå, ty dekorna på Skillingaryd berättade mig, att gästgifvarmor ljuger aldrig, när hon är full.”

+

”Men vet herr Göran, det är nog allt att lita på ändå, ty dekorna på Skillingaryd berättade mig, att gästgifvarmor ljuger aldrig, när hon är full.”

Nå för tusan – så stanna då, innan vi komma längre in i skogen: vi måste taga fram våra vapen.

”Ja, men jag skall säga för Göran, den kärringen är alls icke lik andra. Så snart hon supit sig drucken af vanligt bränvin, talar hon bara sanning i fyllan; men när hon fått till lifs af rom, ljuger hon som en skata.”

Hahaha!

@@ -2229,7 +2226,7 @@

Herr Medenberg beslöt, att icke stiga fram på en scen, som, då den säkert genom hans ankomst skulle afbrytas och oroas, icke mer för honom kunde uppenbara hvad han önskade blifva vittne till. Med giriga blickar efterforskade han blott, om han någonstädes kunde upptäcka utgjutet blod; och han ämnade rusa fram, derest han märkte, att hon med sin knif ville göra det minsta mordiska bruk. Nu, tills vidare, kunde hans öga icke träffa något annat lik, än en katt, som han såg ligga på rygg orörlig i gräset midt emellan tvenne pojkar; men om denna kattunge var sjelfdöd, slaktad eller annorledes förolyckad, blef ovisst. Det ljus, som upplyste det högtidliga uppträdet, bestod ej i en låga eller flamma, utan kom endast ifrån en massa af eldrödt glöd och ur en måttlig öppning, gjord på något, som liknade en låg vägg.

Mor Ellin tog tre steg fram emot den gamle mannen, afbröt tvärt sin messning, upplyfte hufvudet, såg karlen skarpt i ansigtet och sade divinatoriskt: ”Matts Person, jag säger dig – – sjutton stigar! Sjutton stigar, och ej en half ryss mindre, ej heller mer: så sant dig Gud han nådeligen annamme.”

Härvid upphöjde hela skaran af de sex ynglingarne och pojkarne samma slags genomskärande skrän, som Medenberg förut ett par gånger hört, och som lockat honom ifrån vägen. Denna vilda och förfärliga musik märkte han dock nu tydligen vara uppstämd i mening af fröjd; och han måste göra den slutsatts, att de unga funno sig belåtne med mor Ellins löfte om ”sjutton stigar.”

-

Men den gamle mannen, hvilken såg ut att vara fadren eller dock husbonden åt de andre, nedböjde sitt hufvud mot marken, och syntes tydligen icke nöjd. ”Mor!” vidtog han och blickade vördnadsfullt på sin gäst, ”det är kallt i natt som raggen; jag tror, att skiftingen är ute och går. Jag tager mig en till, det säger jag: och j, mor! skall taga halfvan. För nu är det så dags. Sedan skall j gånga kring milan ännu en gang och sjonga. Men j skall sjonga den psalmen j sjöng för Ol Bengtsa i Sandsjö lia då j gick och trullade kring hanses mila i fjol, och det tog. För det vet jag, att han fick tjugu sinom tjugutvå stigar kol, och ändå en liten ryss öfver till husbehof, fast han hade icke huggit mera fall än jag gjort i år. Kanske har j icke skådat svansen på bråten ännu, som jag lagt? Det är mycket mera ved i mila i år än i fjol, och jag skall säga eder – jag skall säga eder –.” Han afbröt härvid tvärt, och stirrade med ett slags vild förtviflan mot jorden.

+

Men den gamle mannen, hvilken såg ut att vara fadren eller dock husbonden åt de andre, nedböjde sitt hufvud mot marken, och syntes tydligen icke nöjd. ”Mor!” vidtog han och blickade vördnadsfullt på sin gäst, ”det är kallt i natt som raggen; jag tror, att skiftingen är ute och går. Jag tager mig en till, det säger jag: och j, mor! skall taga halfvan. För nu är det så dags. Sedan skall j gånga kring milan ännu en gang och sjonga. Men j skall sjonga den psalmen j sjöng för Ol Bengtsa i Sandsjö lia då j gick och trullade kring hanses mila i fjol, och det tog. För det vet jag, att han fick tjugu sinom tjugutvå stigar kol, och ändå en liten ryss öfver till husbehof, fast han hade icke huggit mera fall än jag gjort i år. Kanske har j icke skådat svansen på bråten ännu, som jag lagt? Det är mycket mera ved i mila i år än i fjol, och jag skall säga eder – jag skall säga eder –.” Han afbröt härvid tvärt, och stirrade med ett slags vild förtviflan mot jorden.

Mor Ellin utsträckte sin hand och emottog halfvan, som Matts Persson slog i åt henne ur en bugtig bröstflaska, hvilken han hade sittande i lommen, ofvanpå hjertat. Men när hon grep den lilla blecktumlaren och tömde dess innehåll, gjorde hon det med en så bister uppsyn, att man kunde märka, det hon blott gifvit vika för nattens ruskighet, men alldeles icke genom någonting lät muta sig, att spå ett större antal kolstigar vara i den färdigbrända, oupptagna milan, än hon redan gjort. Hon tog en rofva, stekt vid glöden, och åt ofvanpå supen.

Nu öppnade hon sin mun och yttrade allvarsamt, högtidligt, långsamt till svar på mannens tal: ”I fjol, Matts Pers’a! sade jag eder icke då, att ni hade bara sexton stigar i milan? Och när ni tog upp hålet, fick ni ock jemt sexton, och halfannan ryss åt Jerker till en fiol med stråke, ofvanuppå. Ändå var ni nöjd och belåten, det året, Matts. Men nu – si nu har jag spått sjutton åt eder! och ni står der som ett kräk, bredbent, och kikar i marken: ni tackar hvarken Gud eller vår herre. Vet hut, Matts Pers’a! För edra kol skall jag aldrig mer sjunga en psalm i lifvet; och jag skall ej niga en nigning i skogen för tomten vid milan, så länge jag heter Ellin. Så mycket kan jag säga eder.”

Mor! svarade Matts Persson från Dufvanäset, utan att rädas, men lika högtidligt som hon: j talar icke väl, mor. Jag behöfver nitton stigar i år, mor Ellin! det är visst och vet det. Sedan jag kört upp till bruket så många ryssar, som grefven skall hafva åt sig, äro tolf stigar borta. Derefter behöfver jag kol till pengar, att betala länsman skatten med, eljest pantar han ut kon, som han satt i beslag för kronutlagera. Vill j han skall göra det, mor? Och se’n måste jag hafva nå’n smula åt unga’. Derföre vill jag sälja rexten till mat; och jag skall hafva nitton stigar, säger jag eder! eljest spisar det icke, och jag går och hänger mig i den gran, som j klufvit och satt stickan i skorsan på!

@@ -2488,7 +2485,7 @@ Enkelt och dubbelt spioneri. – Andra Röfvarkapitlet.

______

Jo, min fru! jag har fyra fastrar i lifvet, tre gifta och en ändamålslös.

-

EN Röfvaranförare har alltid sina egna, vackra äfventyr: det erfor redan Rinaldo Rinaldini. Så mycket mera måste då sådant hända med en anförare för röfvare, som icke är Röfvaranförare. Ryktet om det stora tjufbandets utrotande och öfvervinnande genom en ung, djerf mans af auktoriteterna understödda företag, att uppsöka våldsverkarne i deras hålor och gripa dem med tillhjelp af dem sjelfve, hade spridt sig kring de hotade delarne af landet som en glädjande nyhet af första ordningen. Fru värdinnan på Kramstaholm emottog derföre sitt fremmande med högsta artighet. Ej blott nyfikenhet, utan nästan beundran var den allmänna känslan i hela orten för den unge okände; och då han anmälde sig personligen, kunde det icke undvika att vara en händelse af första rang på det ställe, der det inträffade.

+

EN Röfvaranförare har alltid sina egna, vackra äfventyr: det erfor redan Rinaldo Rinaldini. Så mycket mera måste då sådant hända med en anförare för röfvare, som icke är Röfvaranförare. Ryktet om det stora tjufbandets utrotande och öfvervinnande genom en ung, djerf mans af auktoriteterna understödda företag, att uppsöka våldsverkarne i deras hålor och gripa dem med tillhjelp af dem sjelfve, hade spridt sig kring de hotade delarne af landet som en glädjande nyhet af första ordningen. Fru värdinnan på Kramstaholm emottog derföre sitt fremmande med högsta artighet. Ej blott nyfikenhet, utan nästan beundran var den allmänna känslan i hela orten för den unge okände; och då han anmälde sig personligen, kunde det icke undvika att vara en händelse af första rang på det ställe, der det inträffade.

Herrn i huset var hemma sjelf; men, att herr Göran anmält sig hos värdinnan i första hand, kom sig af den naturliga omtanken, att de saker, han medförde, icke behöfde undergå presentation mer än inför den person de rörde. Frun kände sig verkligen ganska glad att återse det förlorade; men den anlände gästen var ändock genom sin ryktbarhet vida välkomnare, och han qvarbjöds till middagen. Så här på landet öfversåg man lätt, att hans garderob mera liknade en rask jägares, än en vårdsam persons, som utstyrt sig för att aflägga visit. Hans långa, välväxta gestalt, hans fulla kind, hans eldiga, om allt godt förtröstansfulla öga, och de lekande lockarne vid sidan om den farfarshöga pannan – allt detta talade.

För öfrigt visade sig den fremmande vara en person, som kunde tala sjelf; ehuru han alltid yttrade sig ganska blygsamt i så utvaldt sällskap. Samspråket under middagsmåltiden gick åt hvarjehanda håll, således också åt frågorna om slägtförhållanden. Herr Edeling omtalade sin gode fader, hvad han var, och hvarest han vistades. Vid denna underrättelse sprang ett sken af på en gång nöje och vördnad öfver värdens ansigte; ty, hvad tycks? gubben Edeling, den hederlige, hjertlige prosten, hade en gång i sina dagar varit denna herres lärare.

Näst lyckan att hafva välartade barn, öfvergår ingen den, att ega förträffliga föräldrar. Man erfar glädjen och nyttan häraf hvart man kommer, och hvem man råkar. En sanning är, att så mycket herr Göran tänkte på sin farfar, så ofta han befann sig i stolta, modiga och något öfverdådiga känslor, hvilka upptogo honom temligen ofta, egde dock hans milda fader ett större och djupare rum i hans hjerta, än kanske han sjelf och någon annan anade, så fort han nemligen såg sig i stillhet och deltog i lifvets vanliga förhållanden. Dit hörde, bland annat, att i godt och hederligt samqväm sitta vid ett skönt bord och äta middag. När han spisade bland sina vilda bjessar, tyckte han sig helt och hållet vara sin farfar; men på herrgården, dit han nu kommit, kände han sig omsväfvad af sin faders ande.

@@ -2569,7 +2566,7 @@

Godt, min lilla mamsell! Jag begriper dig. Och nu förstår jag också, hvarföre språkmästaren lagt sig till fruntimmerskläder, så dugtigt. Han ville väl göra sin bekantskap grann. Du fästman, du!

”Hahaha, det finner jag naturligt!” utropade den godlynte värden. ”Men hvarföre jag ansett mig böra råda herr Edeling, att hafva ögonen på den kurtisören, för egen räkning, skall jag nu säga. Kan herrn läsa chinesiska?”

Jag? nej. Jag ernade en gång bli magister, men –

-

”Det skulle knappt hafva förslått, fruktar jag, vet herrn!” Med dessa ord, steg värden upp och gick in i sin kammare efter ett pappersblad, tydligen rifvet ur en bok. ”En så skicklig ung person och alldeles till vårt nöje, som mamsell Magdalena annars hela tiden visade sig i vårt hus – innan vi började varsna, att hon hade långlagda fingrar, nemligen – får jag dock säga, att hennes stil städse var gräslig. Kan min herre dechiffrera detta?”

+

”Det skulle knappt hafva förslått, fruktar jag, vet herrn!” Med dessa ord, steg värden upp och gick in i sin kammare efter ett pappersblad, tydligen rifvet ur en bok. ”En så skicklig ung person och alldeles till vårt nöje, som mamsell Magdalena annars hela tiden visade sig i vårt hus – innan vi började varsna, att hon hade långlagda fingrar, nemligen – får jag dock säga, att hennes stil städse var gräslig. Kan min herre dechiffrera detta?”

Göran besåg nio rader kråkfötter. Har herrskapet slutligen upptäckt något i denna chinesiska? frågade han. I mina ögon liknar det koptiska, hvars alfabet jag en gång skådat på Upsala bibliothek. Finnes häruti någon antydning på språkmästaren, eller på mig och min korps? Jag förstår ej det ringaste häraf. Men kanske detta blott är ett koncept, och att hon skickat en redigare skrift till sin fästman?

”Troligen. Betrakta den här bokstafven. Hvad liknar den?”

En räf.

@@ -2648,7 +2645,7 @@

”Hm? si så der ja. Det skall jag säga för’en, Göran, om vi begge först komma hem med lifvet till fargubbens socken.”

Alltid är du en skälm, Jeppe, nånå! afbröt herr Edeling leende. Men säg mig nu till sluts något annat, om du kan. Lurade du ut så mycket af den der spelmannen, att du ungefär kan säga mig hvar kärnan af röfvarbandet har sin styrka liggandes för närvarande?

”Jag hörde ett par ord,” svarade han, satte handen för sin panna och såg stindt i marken. ”Ja, om jag skall säga hvad jag tror, så ligga de med hufvudstyrkan i någon rysligt stor, öde skog emellan ett par ställen. Fins det några namn, som heta likasom Birkemåsen och Målilla? Ty något slikt förnam jag emellan hans begge läppar. Men jag är så grymt oklok på ställen, der jag icke varit sjelfver med min fot.”

-

Riktigt! utbrast herr Göran; det slår in. Björkmåsen och Molilja äro tvenne sköna byar, som, ehuru med bra afstånd ifrån hvarann, just ligga på vägen härifrån till det älskade Vimmerby, när man går öfver Stenberga och Virsrum. Ditåt drar det sig, det kan jag märka. Men vi skola hugga kanaljerna, såsom man mejar väpling och afslår röda tjärblomster i hö, det lofvar jag!

+

Riktigt! utbrast herr Göran; det slår in. Björkmåsen och Molilja äro tvenne sköna byar, som, ehuru med bra afstånd ifrån hvarann, just ligga på vägen härifrån till det älskade Vimmerby, när man går öfver Stenberga och Virsrum. Ditåt drar det sig, det kan jag märka. Men vi skola hugga kanaljerna, såsom man mejar väpling och afslår röda tjärblomster i hö, det lofvar jag!

FYRATIONDETREDJE KAPITLET. Slaget. – Fjerde Röfvarkapitlet. @@ -2705,7 +2702,7 @@

Grefven hade på denna punkt några och fyratio man. Vid sin ankomst möttes han af härskri och vilda rop ifrån flera håll. Ur skogen på andra sidan om dalslätten framstörtade en linie af de värsta krabater, man skulle kunna se. Grefven räknade dem till tjugu, trettio; och endast beväpnade med långa stakar, på hvilkas ändar liar suto.

I glädjen öfver, att märka fienden ej vara talrikare eller farligare, ropade han hastigt sin bästa flock tillsammans, förbjöd den att ”svärma,” det vill säga, att på jägarvis förströ sig, man och man; och han formerade den i stället till en tätt sluten front. ”Ladda och skjut ned de der gråbröderne, gossar!” ropade han.

Röfvare ladda, måtta och skjuta visserligen; men till så mycken ordning, som att gifva en salva, eller att fyra af alla på en gång, förmår sig svårligen deras otålighet. Efter några skott, som träffade de anfallande ”gråbröderne” mer och mindre, hördes ett hastigt och oförmodadt skri ifrån högra sidan af dalen, just der de mörkaste tallarne stodo och halflutade sig öfver en djup rännil. Grefven blickade dit, och förnam en skara, af minst fem och tjugu till, falla öfver sin flank på denna sidan. Och knappt hann han ur sin först bildade front bryta ut några man, för att göra face emot denna nykomna fiende, förrän han åter hörde ett ännu vildare rop ifrån den motsatta kanten. Emellan de täta enbusksnåren vensterut störtade en talrik hop ohyggliga bussar öfver grefvefolkets venstra flank; och så såg sig Zeyton nu från trenne sidor omgifven af minst femtio, kanske sextio, sjuttio fiender. ”Nu hafva vi svarta djeflar på oss tillräckligt! Nu lönar det mödan att slåss! Vi äro en mot en och en half, ja en emot två!” röt han med en dundrande stämma: modet sken ur hans ansigte, och kraften växte i hans armar med faran.

-

”Förbannade lögnare! Du skall blifva den förste jag viger åt döden,” utbrast grefven, i det han varseblef en gulblek, slingrande figur i sin egen här, och hvilken stack sig undan bakom sina längsta kamrater. Pilcomaju (ty det var just sin egen spejare grefven hötte åt) såg sig på vippen att få den engelska bösskolfven i sin nacke, då han, vig som en zibetkatt, böjde sig undan. Derpå grinade han med två blankt skinande tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: ”tänker ni slå ihjäl ert eget folk, sturska general! så spår jag eder en egyptisk död rätt snart, och det skall ni få märka, Bedon!”

+

”Förbannade lögnare! Du skall blifva den förste jag viger åt döden,” utbrast grefven, i det han varseblef en gulblek, slingrande figur i sin egen här, och hvilken stack sig undan bakom sina längsta kamrater. Pilcomaju (ty det var just sin egen spejare grefven hötte åt) såg sig på vippen att få den engelska bösskolfven i sin nacke, då han, vig som en zibetkatt, böjde sig undan. Derpå grinade han med två blankt skinande tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: ”tänker ni slå ihjäl ert eget folk, sturska general! så spår jag eder en egyptisk död rätt snart, och det skall ni få märka, Bedon!”

Den del af sin här, som Zeyton behållit qvar hos sig sjelf, utgjorde väl knappt halfva antalet af hela hans röfvartrupp; men bestod i ett utvaldt folk. Långa Kronobergare, öfver tre alnar mest allihop, sådane som Smålands stolta mark helst ser sig trampad utaf. Bleka, infallna, bistra kinder; men höga knotor vid ögonen; och dessa eldsprutande, så ljusblå de änn voro till färgen. Så liknade dessa hurtiga karlar ett sällskap af fyratio efter rof gapande gamar; och de gapade aldrig förgäfves.

Zeyton sköt skott på skott; och för hvarje sårades en fiende, om han icke föll. Nickolson laddade ständigt den ena afskjutna reffelbössan och gaf den åt sin far, under det han i utbyte emottog den andra att ladda. Grefvens fleste kamrater hade äfven skjutgevär. Men hans fiender, ”svartbröderne” ifrån venstra och högra sidan, egde likaledes bössor; om ock ”gråbröderne” mot hans front icke besuto annat än hötjugor. Så blossade eld och rök genom dalen. Träden insveptes i krutmoln, och grenarne hoppade vid ljudet af svordomar, skri och ett fäktande utan make. Här viste man att meja ned hvarann; ty det var röfvare, som hade tagit röfvare om händer. Mordets män slöto Mordets män i sin famn. Tjufvar känna huru man skall bestjäla tjufvar; och när de slutligen gå att stjäla lifvet ifrån hvarann, så veta de också detta, bäst af alla. Verldens sista tafla är denna: man såg Döden, som hade fattat tag i Döden, för att förgöra sig sjelf.

Blodet forsade öfver smålandsskogens rika ljung; och jorden klädde sig i den röda prakt, som hon alltid älskat här, ända ifrån urminnes tider. Hvilken trakt har sett så många drabbningar, som Holavidens li’er, Aspelands, Vedbo, Vidinge och Konga härader, under danska fejderna? Och långt före dem bort i den hedniska fornverlden? Likasom ock efter dem, i kung Gustafs dagar, och ända ned till oss?

@@ -2801,19 +2798,19 @@

Och mamseller:

Och vagnar, vagnar! att åka bort från Vimmerby –

När månen går i ny.

-

Då versen var slut, satte hon åter cittran under armen och tog sig helt enkelt före, att dansa några slag bredvid elden, naturligtvis till den herres nöje, framför hvilken hon befann sig; hvarpå hon räckte fram sin lilla, nätta hand till en almosa, och sade: ”Beddon! beddon! de mandro je karkano!”

+

Då versen var slut, satte hon åter cittran under armen och tog sig helt enkelt före, att dansa några slag bredvid elden, naturligtvis till den herres nöje, framför hvilken hon befann sig; hvarpå hon räckte fram sin lilla, nätta hand till en almosa, och sade: ”Beddon! beddon! de mandro je karkano!”

Det var en tatterska att bära sig åt! tänkte herr Göran; dansar hon icke och tigger alldeles som visst folk på småstadsmarknaderna? och är ändå så rasande vacker? Men hvad är det hon säger?

Just vid den tanke, hans eget första ord väckt i hans själ, rann Pilcomaju honom i sinnet, och det förekom honom: få se, om icke detta är den zigenarspelmannens syster eller älskarinna, som jag hört omtalas? Hon kallade sig ju Maguellone? eller om det blott hörde till visan. Tänk, om det är sjelfva den beryktade husmamsellen eller tjufmamsellen, som efter väl förrättadt ärende afreste från den der herregården? Hvad kan hon vilja mig midt i natten? Ah! hon söker säkert rätt på sin Pilcomaju, som varit i tjenst hos gref Zeyton här i högqvarteret; och när den hedersmannen idag rymt fältet härifrån, vet hon icke hvar hon skall finna honom. Göran beslöt, att vara ytterst artig, för att utforska huru med allt detta kunde hänga tillsammans. Han nalkades ett steg, bugade sig och sade: ”Vill icke mademoiselle Maguellone – Magdalena, tror jag? – vara så god och stiga in i min låga hydda? Jag är väl blott student, men dock så pass mycket som general.”

-

Flickan neg och svarade: Mandro aschar ki trasch! Hvarpå hon steg in, obesväradt, men alldeles icke fräckt. När hon såg alla hans vapen och andra herrliga saker, utbrast hon: Je marvalo beddo! je lattjo, je schucker tjavo!

+

Flickan neg och svarade: Mandro aschar ki trasch! Hvarpå hon steg in, obesväradt, men alldeles icke fräckt. När hon såg alla hans vapen och andra herrliga saker, utbrast hon: Je marvalo beddo! je lattjo, je schucker tjavo!

”Var så god och sitt ner, och tala svenska! jag är icke invigd i tjufspråket,” sade herr Göran, och förde sitt fremmande till sin löfsoffa. Den vackra flamman från lavendelbrasan derute fortfor att skina i högqvarteret på ett ganska intagande sätt. Men om också Göran visserligen, såsom han sjelf sagt, var student, och dertill en ung student; så var han derföre icke mindre en slug fältherre. Han beslöt vara hygglig emot en person, som han anade sig på ett eller annat sätt hafva till fiende.

”Hvad skulle vara orsaken,” sade han, ”att mademoiselle Magdalena gör mig, en helt och hållet obekant, sitt besök? och det till på en så mörk del af dygnet? Blott ett ber jag dig om, sköna flicka, yttra dig ej på det der språket, som för mig låter som ren sanskrit.”

-

Orsaken? Vi, beddon! göra mycket, men ingenting af orsaker. Obekant? min herre är icke obekant för mig. Jag är icke heller så okänd, att icke herren vet af mig. Pilco har nog talat derom. Skulle jag icke få nyttja mitt och vårt eget språk med en så stor och rik fältherre, som besegrat oss, och snart herrskar öfver hela jorden i skogarne? Skulle du, herre, icke förstå karlarnes tunga – hm, mandro prâl! du narrar mig ej. Du förstår mig ganska godt. När du så länge varit general öfver Vernamotjufvarne, så måste du också känna tungans anglaise, det är så visst, som att luften sjunger. Nå, så säg mig, herre! om herren icke kan egyptiska, huru skall herren då kunna frälsa folk ur fängelse, ur landshöfdingars händer och ur vaktmästares klor? Man måste kunna komma öfverens med hvarann och tala hvad ingen utom oss begriper, om man skall lyckas i det. Och herrn är ju vår anförare? Visst kan ni tjufspråket, herre; fast ni söker vilja narra en stackars flicka. Det är brukligt.

+

Orsaken? Vi, beddon! göra mycket, men ingenting af orsaker. Obekant? min herre är icke obekant för mig. Jag är icke heller så okänd, att icke herren vet af mig. Pilco har nog talat derom. Skulle jag icke få nyttja mitt och vårt eget språk med en så stor och rik fältherre, som besegrat oss, och snart herrskar öfver hela jorden i skogarne? Skulle du, herre, icke förstå karlarnes tunga – hm, mandro prâl! du narrar mig ej. Du förstår mig ganska godt. När du så länge varit general öfver Vernamotjufvarne, så måste du också känna tungans anglaise, det är så visst, som att luften sjunger. Nå, så säg mig, herre! om herren icke kan egyptiska, huru skall herren då kunna frälsa folk ur fängelse, ur landshöfdingars händer och ur vaktmästares klor? Man måste kunna komma öfverens med hvarann och tala hvad ingen utom oss begriper, om man skall lyckas i det. Och herrn är ju vår anförare? Visst kan ni tjufspråket, herre; fast ni söker vilja narra en stackars flicka. Det är brukligt.

”Nej, vid min Gud och salighet! Klissingarne är det enda ord jag hört och vet i den vägen,” utbrast Göran. ”Men säg mig Magdalena, hvad är afsigten med ditt besök?”

Klissingarne? haha! jojo, det är Nycklarne. Om klissingarne kan jag spela en lång, vacker visa till gittâran. Men herrn frågade mig om mitt ärende? Det är lätt sagdt. Derpå började hon knäppa på strängarne och sjunga.

”Nej, spela ej, jag ber; utan säg mig meningen rätt och slätt på prosa.”

Oh min herre, jag är på en liten tid van, att gå till detta skogstält af granqvistar. Jag träffade här alltid Pilco och grefven, som Pilcomaju gaf goda råd vid den här timmen.

”Grefven har fått bita i gräset för de råd och underrättelser, som hans älskade zigenare gaf honom.”

-

Hans ziguenare? sådant namn? Han har fått bita i gräset! och unga herr Nickol också; jag vet det. Dova beschar baschtadoa allezuvâro. Men nu skall jag säga mitt ärende, beddoni: jag föraktar Pilcomaju. Mandro aschar ruschto pre dova. Fast han är af vårt folk, så hatar jag honom nu. Dove dickas je fulano tjavo!

+

Hans ziguenare? sådant namn? Han har fått bita i gräset! och unga herr Nickol också; jag vet det. Dova beschar baschtadoa allezuvâro. Men nu skall jag säga mitt ärende, beddoni: jag föraktar Pilcomaju. Mandro aschar ruschto pre dova. Fast han är af vårt folk, så hatar jag honom nu. Dove dickas je fulano tjavo!

”Ack – din italienska egyptiska gör mig alldeles rasande. Jag vill intet Zingarello-språk höra.”

Så hör daå på ren smaåländska, att den der zigenarspelmannen Pilco skall du akta dig för, herre. Jag är ond på honom, för att han är en struntkarl, en Fulano; derföre har jag kommit hit att varna dig, och rädda dig, min herre. Låt mig spela en stund, så skall jag säga allt hvad jag menar. Det är icke litet att tala om!

Görans uppmärksamhet spändes. ”Hvad vill det säga?” utbrast han. ”Hotar Pilcomaju mig med någon fara?”

@@ -2826,7 +2823,7 @@

Denna oväntade underrättelse verkade på Göran Edeling högst förvånande, nästan bedöfvande. Skulle den förryckte rymmaren Pilcomaju hafva djerfhet nog, att med sitt zigenarpack, dessa fyratio till femtio föraktliga sällar, som Kasper nyligen beskrifvit, våga anfalla mig, och det genast i morgon? Och från hvilket håll? Han såg vid denna tanke på flickan, räddarinnan, som med sin lilla intagande cittra satt så okonstlad på hans löfsoffa, och så öppet anförtrott sig åt hans ridderlighet.

”Säg mig allt! underrätta mig om allt!” utropade Göran; ”och kan du icke tala, så sjung då i Guds namn, jag får finna mig. Allt måste jag veta, och veta noga! Och, framför allt, huru har du torts skilja dig ifrån dina vänner, och gå i mörka natten för att hjelpa mig och mitt folk?”

Mörka natten? hviskade hon. Hvad är natt? Vi se i natten, beddoni; det är vårt ljus. Vi äro lysmaskens slägtingar. Jag har hört ditt rykte, min herre; jag har beundrat krigaren. Kunde jag ej få smyga mig hit, att rädda en stor man? Pilco skall icke taga ditt hufvud. Jag afskyr honom, fast han är af mitt sällskap; men han är en fulano tjavo.

-

Göran Edeling var i detta ögonblick mindre general, än allt annat; han bestod endast i öra, då den sköna Magdalena vid sin cittra sjöng den ena lilla visan efter den andra, alla af den besynnerligheten, att till de underbaraste, aflägsnaste utländska melodier foga råa, ohyfsade, lumpna ord, sådana, som zigenarflickan under sitt lefnadssätt, i synnerhet som barn och bland sina anförvandter, ej annorledes fått dem. I dessa stumpar inflickade hon tillika då och då underrättelser om Pilco och hans trupp, som Göran sagt sig så nödvändigt behöfva. Vid ett uppehåll såg hon bedjande på honom, och sade: Beddon, dela miro je rani rabba! Nej då! på god småländska – ty jag vet, att grefven här i sin jordkammare hade godt vin, både brändt och äfven madeira: jag har ej skytt, att gå i den kalla natten hit till dig, min herre: säkert har du ärft af grefvens vin, om du ej hitfört något sjelf. Jag fryser! jag fryser! Vill du ej bjuda mig ett litet glas?

+

Göran Edeling var i detta ögonblick mindre general, än allt annat; han bestod endast i öra, då den sköna Magdalena vid sin cittra sjöng den ena lilla visan efter den andra, alla af den besynnerligheten, att till de underbaraste, aflägsnaste utländska melodier foga råa, ohyfsade, lumpna ord, sådana, som zigenarflickan under sitt lefnadssätt, i synnerhet som barn och bland sina anförvandter, ej annorledes fått dem. I dessa stumpar inflickade hon tillika då och då underrättelser om Pilco och hans trupp, som Göran sagt sig så nödvändigt behöfva. Vid ett uppehåll såg hon bedjande på honom, och sade: Beddon, dela miro je rani rabba! Nej då! på god småländska – ty jag vet, att grefven här i sin jordkammare hade godt vin, både brändt och äfven madeira: jag har ej skytt, att gå i den kalla natten hit till dig, min herre: säkert har du ärft af grefvens vin, om du ej hitfört något sjelf. Jag fryser! jag fryser! Vill du ej bjuda mig ett litet glas?

Göran sprang upp med förtjusning; tog en butelj, som verkligen tillhörde hans byte i dag, grep ett glas och fyllde uti.

”Mandro – nej, nej då! – Jag, jag dricker icke ensam; om icke herrn dricker med mig, och dricker mig till.”

Det gör jag ganska gerna, ropade Göran och gick bort att taga ett nytt glas för sin egen räkning.

@@ -3025,7 +3022,7 @@

I hvad färg herr Göran skulle komma att stå genom Jeppes egna sätt att förtälja sakerna, skall man få höra. Att han sjelf blifvit Fändrik var det första han med pompösa ögonkast lät förstå, och derpå följde skildringar öfver ”Befallningsmannen” eller Öfvergeneralen, deri denne framställdes såsom den grymmaste slagtare. Herr Göran blef härigenom minsann ingen menniskovän, den der tyckte synd om tjufvar. Han hade dräpt alla kanaljer på det enormaste sätt, som kan roa en uppmärksamt lyssnande bondförsamlings spända inbillningskraft att få höra omtalas: han hade hängt de fleste i rök med hufvudet nedvändt, stekt andre vid sakta eld, och huggit de öfriga i nio bitar, hvarje. Ingen enda röfvare återstod i lifvet. Man fasade och tänkte: en slik länsman göres oss behof, så skall ingen den minsta skälm våga nalkas vårt grannskap! En och annan åhörare blef vid denna oväntade berättelse så lång i synen, att han med skäl kunde kallas ful.

”Det må j tro och begripa,” slöt Jeppe en qväll, slog näfven i bänken midt framför den nämndemannens näsa, som satt vid bordet i stugan, och tog sig ofvanpå en klunk ur stopet, som nämndemansmor bjöd; ”det må j begripa, att allt blod är rödt. Men det har jag sett med mina egna ögon – och Prostgörans ögon sågo detsamma – att tjufvars blod är kolsvart. Befallningsman skar alltid sjelf händerna och fötterna af dem vi togo; men jag hade på mig, att sprätta upp deras magar; dermed såg jag, att deras blod flöt som det sotigaste beck. Ty ser ni, så fort en karl går att stjäla, svartnar hjertat på honom. Och när hjertat sitter svart i bröstet, så svartnar blodet derutaf; och när det sedan rinner ut, kommer det sättandes som det mörkaste bläck, beck och tjära. Tack skall ni ha mor! drick mig till sjelf, först, det var ett godt öl! Härinne i stugan fins väl ingen käft med svart blod, måntro?”

Alla dekorna drogo sig undan åt väggarne, och suto bleka som hvitsippor på bänkarne. Men gubbarne ville alldeles kikna af skratt, så roligt tyckte de det var att höra.

-

”Vet ni, go’vänner, huruledes man får ljus, när man vill slåss om nätt’ra och det är mörkt?” ropade Jeppe nu, och såg sig om med ett triumferande leende. ”Det skall ni få höra. Prostgöran och jag stodo en midnatt i slagsmål med etthundrade man; och vi två, vi voro tvenne. Tag du och slåss med fyrationio, sade Göran till mig; jag skall taga femtioen; det gör etthundrade tillhopa. Skall jag icke skona nå’n inka, utan dräpa dem alltihop? frågade jag till Göran. Men han sade: du får icke med lifvet släppa nå’n inka! Då tänkte jag vid mig sjelf: huru skall jag kunna se här i galgmörkret, om en karl är död, sedan jag slagit ihjäl honom? Det kan ju lätt hända, att han ligger och lefver, kanaljen? Ty en tjuf skall man aldrig tro: när han ger upp anden, är det ofta ett bedrägeri af honom. Hvad gjorde jag då? Jag hittade på att slå eld, för att få ljus i sakerna. Men huru skulle detta gå till? Jo! som jag hade godt om bestar rundt omkring mig, tog jag med högra handen i håret på en, och med venstra handen i håret på en annan: derpå slog jag begge deras pannor emot hvarann, så att det gnistrade, tog eld, och hårlufvarne kommo i ljusan låga. Vid detta sken letade jag nu på marken, och såg efter om de voro riktigt döde, som jag skurit halsen tvärsaf. Ty – ”

+

”Vet ni, go’vänner, huruledes man får ljus, när man vill slåss om nätt’ra och det är mörkt?” ropade Jeppe nu, och såg sig om med ett triumferande leende. ”Det skall ni få höra. Prostgöran och jag stodo en midnatt i slagsmål med etthundrade man; och vi två, vi voro tvenne. Tag du och slåss med fyrationio, sade Göran till mig; jag skall taga femtioen; det gör etthundrade tillhopa. Skall jag icke skona nå’n inka, utan dräpa dem alltihop? frågade jag till Göran. Men han sade: du får icke med lifvet släppa nå’n inka! Då tänkte jag vid mig sjelf: huru skall jag kunna se här i galgmörkret, om en karl är död, sedan jag slagit ihjäl honom? Det kan ju lätt hända, att han ligger och lefver, kanaljen? Ty en tjuf skall man aldrig tro: när han ger upp anden, är det ofta ett bedrägeri af honom. Hvad gjorde jag då? Jag hittade på att slå eld, för att få ljus i sakerna. Men huru skulle detta gå till? Jo! som jag hade godt om bestar rundt omkring mig, tog jag med högra handen i håret på en, och med venstra handen i håret på en annan: derpå slog jag begge deras pannor emot hvarann, så att det gnistrade, tog eld, och hårlufvarne kommo i ljusan låga. Vid detta sken letade jag nu på marken, och såg efter om de voro riktigt döde, som jag skurit halsen tvärsaf. Ty – ”

Hahaha! utbrast nämndemannen. Om de voro döde? det var en sak!

”Men nu skall ni få höra huru jag gjorde en annan gång,” fortfor Jeppe. ”Ty det var galantare. Jag och Göran voro hungriga en qväll. Vi hade hela dagen slagits från tu på morgon till sju på afton: vi hade summit öfver Lagaån tre resor: vi hade tagit rätt på tolf röfvarkulor, sprängt upp dörrarne och gripit allt deras tjufgods i pengar (ty mat hade de ingen); Göran hade hängt trettiosex karlar i bastrep, och jag fyratioåtta i deras egna strumpeband, som jag skar af dem. Då blefvo vi begge hungriga; och jag sade till Göran: sitt stilla, herr Göran lilla, skall jag gå efter födan. Hvar skall du få mat ifrån i denna skog, som står tjugu mil åt alla hållen? sade han till mig. Då sade jag till honom: sitt stilla, herr Göran lilla, jag skall gå efter födan. Det fans ingen menniska på trettio mil, när och fjär. När jag kom upp på berget, såg jag tolf björnar ligga och snarka i en grop. Snarka ni! sade jag för mig sjelf. Dermed tog jag en granstör, bra tjock i storändan, gick med den till gropen, och stötte till björnarne. Se! granstören var skapt som en mortelstöt, och björnarne lågo i gropen som i en mortel. Men jag stötte och stötte. Björnarne trodde i sömnen, att de skuffade hvarann och sade intet om’et. Så krossade jag med stöten den enas nacke efter den andra; och till sist vardt gropen liksom en gryta, full af mörbultadt, godt, rart kött. Då sade jag åt Göran, att komma upp på berget till mig. Vi slogo eld i mossan, så att hela berget kom i låga och blef hett, och deraf stektes björnköttet i gropen: derur togo vi nu af steken så stora skifvor vi ville. Det smakade godt. Men derpå blefvo vi törstiga. Ty – ”

Hahaha! utbrast nämndemansmor. Drick, Jeppe, om du tycker det här duger för en sådan karl!

@@ -3137,7 +3134,7 @@

Men hvarje gång Göran i sin rikt målande inbillning såg framför sig uppsynen, blicken och hela uttrycket af Ellins anlete, uppsteg hos honom en känsla af fruktan, af aktning, af hemlig bäfvan för det sublima, det rent religiösa, det högstämda och stränga i dessa klara ögon, som ändock med detsamma fängslade honom oemotståndligt genom ett svärmiskt, ett ”jordiskt tillika”, som tjusade och drog honom, emedan det var adladt genom odödlighet och himmel. Hm! hade herr Göran flere gånger under resan i halfva ord utbrustit emot sig sjelf. Hvad är det här? Är det då möjligt, att en läserska har kunnat göra ett så outsägligt intryck på mig? Har jag icke känt henne ifrån längesedan? Bör jag icke besinna hennes utomordentliga, knappt lofvärda mor? Kära Göran, var menniska! Hon skall tacka sin Gud, betänk det – det skall hon! Ty fast hon också nu betraktas som eget barn hos hofmarskalkinnan, lefver hon dock säkert icke der som fröken, utan behandlas med en godhet, ett förnuft, hvilka alldeles icke verka, att hon blir bortskämd. Med få ord, Göran! hon skall med glädje emottaga anbudet att blifva sin egen hos dig och flytta bort ifrån Blommenäs – hm.

Men denna sista känsla var det ändock just, som egentligen skämde bort Görans hela humör, och gjorde honom så försagd, när han framkom. Ty, att Ellin skulle bifalla hans förslag blott för att blifva sin egen eller få tak öfver hufvudet, det var icke att tänka på. Hon egde genom sin beskaffenhet, att älska arbete och hvarken frukta för tjenst eller sysslor, ett oberoende, som ställde henne alldeles fri för nöd och behof. Hon hade dessutom fru hofmarskalkinnan att lita sig till. Och slutligen var herr Göran en man, som för ingen del ville hafva sig en hustru, hvilken tog honom för utkomsten. Han ville blifva hjertligen omtyckt. Det var hans sak. Men det klack till i hans bröst vid den tanken: jag är ju alls ingenting att tycka om!

Han vände sig till dränggossen och frågade, om fru hofmarskalkinnan var hemma.

-

Stallgossen svarade, att nådi frua nyss varit ned åt logarne till, för att efterse hören (linet), hvilken der bråtades; men att hon åter gått hem uppåt husa’, och säkert vore inne nu.

+

Stallgossen svarade, att nådi frua nyss varit ned åt logarne till, för att efterse hören (linet), hvilken der bråtades; men att hon åter gått hem uppåt husa’, och säkert vore inne nu.

Jaså, tänkte Göran. Man bråkar lin i dag här på Blommenäs? Då är det göra nog, utom att fria. Jag tror det är bäst, att jag åker hem och låtsar om ingenting för denna gång.

Ja, fortfor drängen och tog ur mun på herr Görans häst, nådi frua bråtar icke sjelfver. Men hon var nere på nya logen, må tro. För der är hören inlagd, och der sitter jomfru Ellin. Ty det är hon, som bråtar hören. Den sysslan gör hon allt nog ensamen; fast marskalkinna’ helsar på’a par ganger om dagen, då hon går dit utföre, si.

Farfarsmodet vaknade i en blink hos herr Göran, och ett beslut rann upp i hans själ. Jag går icke genast in till hofmarskalkinnan, tänkte han; jag låter henne vara. Ingen har uppifrån gården sett mig anlända här bakom stallet. Jag slår mina lofvar ned åt logarne till. Jag är hemma i socknen; jag är prostens son, och jag har rättighet att vara hemmastadd i alla ladugårdar.

@@ -3220,7 +3217,7 @@

INNANFÖR de tre boställenas förnämsta stängsel vidtog sjelfva den stora trakt, hvarom frågan egentligen var. Många små hushåll med sina boningar och inhägnader stodo här redan. Flera egor voro upptagna; myror utdikades, slätter mellan bergen odlades och ställen byggdes. Herr Alexander Medenberg hade utstakat gränsorna för hvar och en, och ordnat göromålen. Edeling biträdde honom med utmärkt lust, så ofta kronans tjenst gaf honom tid. Jonsson, Hejdridaren, var ock i allt mera oförliknelig, än man skulle hafva vågat vänta af honom. Särdeles fyndigt gick han herr Medenberg tillhanda vid skötandet af personer, som han under röfvarkriget bättre än någon lärt känna och till det yttre förstod sig på.

Af alla hemvisten var det ett, som låg länsmansbostället närmast. Det befann sig blott några stenkast derifrån, ehuru bortskymdt bakom en häck af täta granar.

Framkommen till huset på den lilla kullen i skogen, fann man dock icke blott granar deromkring, men framför porten och gården en lund af alm och hassel, djupt vettande in åt skogen och likasom ett förmak till den. En jettehög hägg bredde sina vida armar öfver husets östra gafvel, och stack några af sina mjukaste grenar ända in på fönsterrutorna till en af kamrarne, hvilken låg ditåt. Det var i Maj nu; och häggen sparade ej på sin hvita, doftande fägring.

-

Ellin besökte denna intagande boning hvarje dag. Hennes mor hade hit tagit sin slutliga tillflykt, och hon bodde här. Men icke ensam. Joakim Nickolson bodde också här. Och ännu en till: hans mor, Joachima.

+

Ellin besökte denna intagande boning hvarje dag. Hennes mor hade hit tagit sin slutliga tillflykt, och hon bodde här. Men icke ensam. Joakim Nickolson bodde också här. Och ännu en till: hans mor, Joachima.

Vi hafva i Karmansbols stora sal skådat skilderiet af Nickolsons början. Här slutligen i den vilda nejden se vi ånyo en tafla af honom. Men hvilken?

Hans anlete var blekt och hans gestalt ganska mager. Men han gick icke så böjd nu; och hans ögon flammade.

Dagligen brukade han göra en vandring ut ifrån sitt hus. Han besökte hemvisten emellan bergen; han satt ned och talade till menniskorna här.

@@ -3286,7 +3283,7 @@

SEDAN herr Hugo och de öfriga medlemmarne af Törnrosakademien tagit del af det stycke, som Frans hade skickat sina vänner ifrån södra Vetterstrandens mest förtjusande punkt, sade akademiefadren med hela en ordförandes milda leende och höga själsnärvaro:

”Älskade ledamöter! Det har aldrig nånsin händt mig, att hafva ett omdöme om hvad jag i akademien hört föredragas. Jag var ordförande. Så äfven idag. Men jag har i eftermiddag med posten bekommit ett bref ifrån min Frans, innehållande en obeskriflig nyhet, hvilken jag således bör meddela – ”

-

Jag tycker likväl – inföll akademiesekreteraren.

+

Jag tycker likväl – inföll akademiesekreteraren.

”Ja, min syster, du har alldeles rätt, svarade herr Hugo och nickade åt tante Eleonora. Jag tycker så äfven. Till exempel, säg ut, hvad menade du?”

Jo, fortfor hon med en allvarsam och vacker blick, jag anser det i hög grad angeläget, att finna rätta sammanhanget med Christendomen. Ursäkta mig derföre, att jag, fast fruntimmer, i anledning af hvad vi hört yttrar mig härom: du, min broder, torde i hvad jag säger ej igenkänna annat, än akademiens egna ofta uttalade tankar; och det bör ju fägna dig, om jag rätt uppfattat dem?

”För all del, min bästa syster! jag skulle kunna anföra mera än ett exempel på, att du tänkt sjelf. Säg oförbehållsamt din mening, så skall jag sedermera berätta nyheten ifrån Frans”.

diff --git a/level1/SWE1728740_Soderberg.xml b/level1/SWE1728740_Soderberg.xml index ad2b414..cf7e136 100644 --- a/level1/SWE1728740_Soderberg.xml +++ b/level1/SWE1728740_Soderberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1790113_Benedictsson.xml b/level1/SWE1790113_Benedictsson.xml index 6b6b0ca..1284e5d 100644 --- a/level1/SWE1790113_Benedictsson.xml +++ b/level1/SWE1790113_Benedictsson.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1859574_Hebbe.xml b/level1/SWE1859574_Hebbe.xml index a817dd6..0854b8d 100644 --- a/level1/SWE1859574_Hebbe.xml +++ b/level1/SWE1859574_Hebbe.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -719,13 +716,13 @@ «Fly to the desert, fly with me, «Our Arab tents are rude for thee, «But oh! the choice what heart can doubt -«Of tents with love, or thrones without &c . +«Of tents with love, or thrones without &c .

En afton åtföljde Arabella sin värdinna, som länge och enträget bedt henne derom, på operan. Der återsåg hon, efter tvenne års skilsmessa, den länge saknade. Återigen flydde hon honom, som hon saknat och begråtit; ty hon ville icke ånyo upplifva en känsla, som hon trodde skulle göra hans lifs olycka. Hon tog under mörkret och förvirringen sin tillflykt i ett okändt hus, der sedermera den svenska ädlingens ihärdiga besök väckte den gamla trotjenarinnans misstankar. Hon spionerade, hon vaktade, och återvände ej med en grön qvist, utan sänkte i dess ställe en förrädisk pil i sin Antilops rena, obeväpnade och fördomsfria hjerta. Hon försökte väl sedan i sin ångest, att draga den ut; men den hade hullingar, skarpa och breda, och trängde allt djupare och djupare. Ha! jag kände det varma blodet på mitt eget bröst. Jag fördömde min sladdriga tunga och min svaghet. Jag hatade den flyktige som döden. Jag såg henne småningom förtäras, och till slut såg jag de bleka kinderna, den slocknande blicken med ett slags vansinnigt nöje. Dö, tänkte jag, är dock det bästa af hela uppträdet; det är sista akten af det långa tröttsamma sorgespelet. Döden sträcker skylande sin svalkande, hvita vinge öfver bröstet, sedan det fina strängaspelet derinne brustit. Godt! jag bad honom vara välkommen, den bleke engeln! – Nu sjöng min älskling icke mer, blott stundom, med knappt hörbar stämma hviskade hon:

«But if, for me, thou dost forsake «Some other maid, and rudely break «Her worshipp’d image from its base «To give to me the ruin’d place; – -«Then, fare thee well!» . +«Then, fare thee well!» .

Och när, under de långa, oroliga, genomvakade nätter, hon någon gång inslumrade, ropade hon beständigt blott – »

«Edvard!» hviskade nu Arabella.

«Just så!» sade den gamla, «ni hör nu sjelf, det har blifvit en vana; men nu må hon fortsätta sjelf!»

diff --git a/level1/SWE1863791_FlygareCarlen.xml b/level1/SWE1863791_FlygareCarlen.xml index 18e10a9..aa127da 100644 --- a/level1/SWE1863791_FlygareCarlen.xml +++ b/level1/SWE1863791_FlygareCarlen.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE1963958_Lybeck.xml b/level1/SWE1963958_Lybeck.xml index 9a2cce5..831b737 100644 --- a/level1/SWE1963958_Lybeck.xml +++ b/level1/SWE1963958_Lybeck.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE2016528_Lybeck.xml b/level1/SWE2016528_Lybeck.xml index ce50d1c..79c6bfe 100644 --- a/level1/SWE2016528_Lybeck.xml +++ b/level1/SWE2016528_Lybeck.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE2055258_Mellin.xml b/level1/SWE2055258_Mellin.xml index 6d52555..f4db032 100644 --- a/level1/SWE2055258_Mellin.xml +++ b/level1/SWE2055258_Mellin.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE2105353_FlygareCarlen.xml b/level1/SWE2105353_FlygareCarlen.xml index e45528b..bca6b7c 100644 --- a/level1/SWE2105353_FlygareCarlen.xml +++ b/level1/SWE2105353_FlygareCarlen.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -3320,9 +3317,9 @@

Middagen var förbi, Anton som vanligt ute och Haraldson i sin kammare, der han tog sin lur på maten. Hvarje ögonblick kunde jakten komma. Och sedan Gabriella påtagit den vackra nya klädningen och flygtigt beundrat hur den klädde henne, ställde hon sig med högt klappande hjerta vid fönstret i sin kammare.

Nu voro alla tankar på Rosenberg förgätna, på allt, så väl det förflutna som det framtida; endast kärleken och Arnman gaf lif åt de flygande pulsarne. Men tiden förgick, hon hörde sin far gå i kammardörren, och nu måste hon gå ner, för att slå i kaffe.

”Se här, pappa, jag har passat min nya klädning, för att ha något, att roa mig med i ensligheten; tycker inte pappa att den är vacker?” frågade hon och vände sig på tå framför gubben.

-

”Åh jo, mycket vacker; det är bara skada att du inte fick visa dig i stan! Men om du vill, skall du få följa med på makril-dörje i qväll? Jag tar ett par af karlarne med mig.”

+

”Åh jo, mycket vacker; det är bara skada att du inte fick visa dig i stan! Men om du vill, skall du få följa med på makril-dörje i qväll? Jag tar ett par af karlarne med mig.”

”Det vore allt roligt, pappa lilla! Men nu är det så att jag väntar Lena hit. Jag har lofvat klippa till en klädning åt henne.”

-

”Så så, det var bra; då får du någon att språka med. Tratta nu lite konjak på resflaskan och lägg in lite merafta, för jag har sagt till om båten!”

+

”Så så, det var bra; då får du någon att språka med. Tratta nu lite konjak på resflaskan och lägg in lite merafta, för jag har sagt till om båten!”

”Straxt, pappa!” Gabriella vidrörde knappt golfvet. Allt gick ju så förträffligt i lag. Och ehuru det var sannt att Lena begärt få en klädning tillklippt, var det likväl icke sagdt att hon skulle komma just i dag; men gjorde hon det, finge hon väl lemna tyget qvar till lägligare tid.

Fortare än Haraldson någonsin blifvit betjenad, var allt färdigt och i båten. Under tillönskan att Lena snart måtte komma och roa hans skatt, reste gubben af, och Gabriella stod på bryggan, vinkade med näsduken och ropade: ”Adjö, pappa lilla! Välkommen snart hem!” Men hennes ögon spanade åt annat håll och upptäckte äfven, sedan dörjebåten vikit om udden, en rörlig punkt i fjerran, hvilken hennes hjerta sade henne måste vara tulljakten.

Gabriella missräknade sig icke. En halftimma senare sprang Arnman upp på bryggan och straxt derefter in i dagliga rummet.

diff --git a/level1/SWE2186124_Rydberg.xml b/level1/SWE2186124_Rydberg.xml index f29e7f0..3eef3dc 100644 --- a/level1/SWE2186124_Rydberg.xml +++ b/level1/SWE2186124_Rydberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -283,8 +280,8 @@

– Jag vill i detta afseende ställa mig edra ordres till efterrättelse, sade Drake, idet han genomögnade listan.

– Men nu från politiken till andra ämnen! sade riksrådet. – Vill ni veta, hvarmed jag på mina från fosterlandets angelägenheter lediga stunder förströr mig? Jo, min vän, med ett arbete, som skall fördunkla många af sjelfva de forntida vises yppersta verk ...

– Jag gissar, hvarom frågan är, sade Drake lifligt och pekade på de besynnerliga instrumenterna; – ni fortsätter edra studier i vetenskapernas vetenskap ...

-

– Nej, min vän, inföll riksrådet och skakade sin allongeperuk, – jag har öfvergifvit jagten efter Det röda Lejonet och egnat mig åt en mindre farlig, men lika ädel vetenskap, nämligen Språkforskningen.

-

– Sol præcipuarum linguarum sobsolarium , läste Drake på titelbladet till den lunta, som riksrådet lade framför honom. Han sköt den med synbart förakt tillbaka.

+

– Nej, min vän, inföll riksrådet och skakade sin allongeperuk, – jag har öfvergifvit jagten efter Det röda Lejonet och egnat mig åt en mindre farlig, men lika ädel vetenskap, nämligen Språkforskningen.

+

– Sol præcipuarum linguarum sobsolarium , läste Drake på titelbladet till den lunta, som riksrådet lade framför honom. Han sköt den med synbart förakt tillbaka.

– Prisom oss lyckliga, min unge vän, fortfor riksrådet, – derför att vi besegrat denna hetsande, förskräckliga jagtlust! O, ni känner lika väl som jag, hvilken oemotståndligt förtrollande makt ligger i dessa nattliga studier, då tanken fördjupar sig i kabbalas afgrund och från sfinxerna, som dväljas i dess labyrinter, söker locka de vises sten; då man lutad öfver degeln betraktar metallernas skiftande glans och darrande väntar undergång eller herravälde öfver verlden ...

– Och ni har kunnat öfvervinna denna passion! utbrast Drake med ett tvifvel, som han ej kunde dölja.

– Än ni?

@@ -306,7 +303,7 @@

– Mordiskt?

– Ha, ha! Nej, såsom en leksak, med hvilken han gör ett förvånande konststycke, för att sedan bortkasta. Saken var den, att Hennes Majestät ådrog sig bröstlidandet till följe af en förkylning på sjön, då Högstdensamma med sin hofstat profseglade en präktig, af guld och siden glänsande speljakt, som blifvit henne förärad af just samme Vanloo. Han ansåg således, att hon borde erhålla bot, der hon fått sot ...

– Mannen är då rik!

-

– Rik, som om Pactolus strömmade genom hans vestficka. Det är hans rikedom, hans furstliga rikedom, som är quinta essentia af hans lysande egenskaper. Han strör guld, såsom Banér och Steinberg strö ovett omkring sig. Och ur hvilken källa tror ni, att han öser dessa rikedomar? Vid den lefvande Guden! Han är adept.

+

– Rik, som om Pactolus strömmade genom hans vestficka. Det är hans rikedom, hans furstliga rikedom, som är quinta essentia af hans lysande egenskaper. Han strör guld, såsom Banér och Steinberg strö ovett omkring sig. Och ur hvilken källa tror ni, att han öser dessa rikedomar? Vid den lefvande Guden! Han är adept.

Riksrådet yttrade dessa sista ord med ett uttryck af mystisk högtidlighet. En lätt muskelrörelse öfver ögonbrynen och en lifligare glans i blicken visade, att de gjort intryck på hans gäst.

– Är ers excellens öfvertygad derom? frågade han med djup stämma.

Riksrådet sänkte rösten till en hviskning, då han svarade:

@@ -329,7 +326,7 @@

Men ack! dessa strålande blickar hafva längesedan slocknat, dessa blommande kinder bleknat. Af den skönhet, som här belyses af kronornas sken, finnes nu intet annat spår, än kanske något gammalt familjeporträtt i en aflägsen skräpvrå.

Betraktom vidare desse unge kavaljerer, som med den fjederprydde hatten under armen skämta med hvarandra eller vördnadsfullt samtala med damerna! Halskragen, som faller öfver axlarne och lemnar halsen bar, lifrocken som smyger tätt efter gestalten, och de galonerade byxorna, som sluta nedanför knäet med fladdrande bandrosor, för att visa vadornas rundning, innan vristen försvinner i små halfstöflor, prydda med Brabantska spetsar ... kan ej denna drägt mäta sig med fracken och pantalongerna?

Men heder åt fracken! Han är det plagg, i hvilket vår tids anda kringvandrar bland folken, predikande menniskorättens läror. Han är realismens och allvarets, han är den förnuftiga jemlikhetens symbol ...

-

Återvändom till sällskapet, och låtom oss kasta en flygtig blick på djupet under den glada glittrande ytan! Här finnes mycken ungdomsglädje, som njuter det flyende ögonblicket; men denna i ena vågskålen, och i den andra den ängsliga noggrannhet, hvarmed etiketten måste iakttagas, de tusentals smärtande nålstygn, som rangsjukan , fåfängan och afunden utdela, de hjertats lidelser, som här väckas eller eggas och slutligen, aldra djupast, de politiska passionerna ... och hvem betviflar, att den sednare vågskålen sjunker?

+

Återvändom till sällskapet, och låtom oss kasta en flygtig blick på djupet under den glada glittrande ytan! Här finnes mycken ungdomsglädje, som njuter det flyende ögonblicket; men denna i ena vågskålen, och i den andra den ängsliga noggrannhet, hvarmed etiketten måste iakttagas, de tusentals smärtande nålstygn, som rangsjukan , fåfängan och afunden utdela, de hjertats lidelser, som här väckas eller eggas och slutligen, aldra djupast, de politiska passionerna ... och hvem betviflar, att den sednare vågskålen sjunker?

Medan den ståtliga falang, hvars vapen äro ungdom, skönhet och allt hvad konsten förmår, för att höja glansen af dessa egenskaper, medan denna falang i skimrande leder, lik bildar af en yppig fantasi utbreder sig i danssalongen; medan musikanterna, den arbetande klassen, som får släppa till ”fiolerna” inom glädjens rike, från läktaren uppstämma melodier till sirliga franska dansar, må vi taga några af de församlade i skärskådande, och just den, som skola spela en roll i vår berättelse.

Främst naturligtvis balens drottning, riksrådet Bengts dotter, Maria Skytte, om hvars skönhet häfderna ännu tala! Hon är omgifven af beundrare; men vi, osynliga iakttagare, kunna lugnt tränga oss genom den krets, som knutit sig kring henne under ett uppehåll i dansen. Hennes anletsdrag ega ej den reguliera skönhet, hvars linier synas uppmätne med lineal; de ega ett annat slags skönhet, som uppkommer genom koloriten och uttrycket. Det är blickens dunkla eld, de svarta lockarnes brytning mot en sammetslen och frisk hy, gestaltens yppighet och elastiska hållning, som här intaga åskådaren. Men vi, som äro skarpa fysionomister, sakna med ledsnad hos henne den barnsliga glädtighet, det jungfruligt rena behag, som vi gerna se hos en nittonårig mö; det ersättes ej af ett det finaste koketteri, som hvarje annan, mindre skarpsinnig än vi, skulle antaga för just dess motsats: en intagande naivitet. Och betraktom blott den fina, men utpräglade åderteckningen kring tinningarne af Marias hvita panna; – betraktom dragen kring denna täcka mun, i synnerhet när den plötsligt sluter sig i ett ögonblick af allvar och eftertanka; skådom djerft in i dessa ögon, ur hvilka stundom en eldig själ synes omedelbart blicka ut i verlden, men som stundom beslöjas än af ögonhårens mörka fransar, än af en fugtig glans, som gifver dem utseendet af tvenne källor, speglande en molnig himmel ... och vi våga i hemlighet den gissning, att hennes hjerta icke är obekant med de menskliga lidelsernas stormar.

Marias mor dog, då flickan var tio år gammal; hennes far, det skarpsinniga och mångsidiga riksrådet, förstod sig likväl föga på konsten att uppfostra en dotter, samt hade dertill dessutom föga tid och föga benägenhet. Hon uppvexte i en slägtings hus bland hufvudstadens nöjen och fick snart det rop om sig, att hon var den skönaste ungmön inom hufvudstadens förnäma verld. Nu har hon dock öfver ett år varit aflägsnad från skådeplatsen för sina triumfer och vistas i landtlig tillbakadragenhet hos sin farbror, lagman Johan Skytte på Signildsborg. Orsaken till denna förflyttning finnes omnämnd i ett bref från riksrådet till lagmannen, ur hvilket bref vi med en romanförfattares vanliga närgångenhet meddela följande utdrag:

@@ -337,7 +334,7 @@

Vi nämnde, att Maria under ett uppehåll i dansen såg sig omgifven af en mängd unga kavaljerer, men nämnde ej, såsom öfverflödigt, att desse täflade om att säga henne platta artigheter. Bredvid henne stod en vas, hvari blommade en vacker rosenbuske. Flickan bröt en knopp och förde den lekande till sina läppar.

– Två rosenknoppar, som kyssa hvarandra! utbrast genast en af hennes mest efterhängsna drabanter. – Min fröken ...

– Min fröken, inföll en annan, som tog ordet från denne, – skänk mig denna afundsvärda knopp, hvars doft måste vara fördubblad, sedan ni andats på den! Skänk mig den, och ni gör mig till ”den lyckligaste bland dödlige”.

-

– Ni förekom mig, herr grefve, sade en tredje, en ung man, som studerat juridiken under Stjernhöök, – men om också er rättighet sålunda ur juridisk synpunkt kan vara större än min enligt grundsatsen Prior tempore potior jure , appellerar jag dock till fröken Skyttes obestridliga rätt att donera denna rosenknopp till hvem hon behagar.

+

– Ni förekom mig, herr grefve, sade en tredje, en ung man, som studerat juridiken under Stjernhöök, – men om också er rättighet sålunda ur juridisk synpunkt kan vara större än min enligt grundsatsen Prior tempore potior jure , appellerar jag dock till fröken Skyttes obestridliga rätt att donera denna rosenknopp till hvem hon behagar.

– Och jag, inföll en fjerde, – jag hänskjuter saken till fröken Skyttes hjerta ...

– Och hvad säger du? utbrast Maria och vände sig till en vacker yngling, som stod några steg från kretsen och nyss slutat ett samtal med en medelålders man af imponerande utseende, till hvilken i samma ögonblick riksrådet Skytte närmade sig.

– Jag, svarade ynglingen med en kall bugning – jag säger ingenting. Jag vågar ej täfla med dessa herrar.

@@ -362,8 +359,8 @@

– Mitt råd är således, sade han, – att ni allvarligt varnar er son för läsningen af dylika gudlösa skrifter.

– Jag skall taga dem från Adolf, svarade lagmannen med rynkade ögonbryn.

– Djefvulen smyger i våra dagar omkring i många olika, försåtliga skepnader, fortfor Suenonius; – man skulle tro, att den yttersta tiden är för dörren. Ej nog, att han bland de enfaldiga värfvar alltflera själar och förleder dem till det rysligaste afguderi, ithy att han utrustar dem med kunskap i afgrundens konster och bländverk, utan han finner äfven sina rof bland de verldsligt lärde, hvarpå denne Cartesius, hvars gift er son insupit, lemnar ett exempel; ja, hans svärd nedlägger mången af vår kyrkas främsta stridsmän ...

-

– Hvem kunde tro, att sjelfve vår vördade Johannes Matthiæ skulle falla i en sådan kättersk villfarelse? sade lagmannen med en suck.

-

– Han är ohjelpligt snärjd i frestarens garn, sade Suenonius med djup röst. – De Oliveqvistar , han utstrött i församlingen, hafva blifvit till trätofrön, till ett utsäde af ogräs ibland hveten. Men vänta, nådig herre! Vi alla, som troget vakat vid Herrans banér, skola i dessa dagar omgjorda oss med ordets och handlingens tveeggade svärd och gå till strids. Vi skola afskära vinträdets förtorkade grenar, vi skola upprycka ogräset och förbränna det i eld. Stridsropet skallar öfver hafvet till oss från den kämpande församlingen i Tyskland. Den har börjat sitt arbete vid roten och möter Satan, der han oförsyntast och utan att antaga skepnaden af en ljusets engel, vågar visa sig. Tror ni, nådig herre, att vi i sjelfvisk säkerhet och förhärdelse böra försaka de medel, som dessa våra trosförvandter måst tillgripa, för att ej öfversvämmas af den hotande floden? Se, de bygga bål åt Leviathans älsklingsbarn, åt hexor och trollkarlar, och utrota dem med eld, såsom Herren utrotade afgudadyrkarne i Sodom och Gomorrha.

+

– Hvem kunde tro, att sjelfve vår vördade Johannes Matthiæ skulle falla i en sådan kättersk villfarelse? sade lagmannen med en suck.

+

– Han är ohjelpligt snärjd i frestarens garn, sade Suenonius med djup röst. – De Oliveqvistar , han utstrött i församlingen, hafva blifvit till trätofrön, till ett utsäde af ogräs ibland hveten. Men vänta, nådig herre! Vi alla, som troget vakat vid Herrans banér, skola i dessa dagar omgjorda oss med ordets och handlingens tveeggade svärd och gå till strids. Vi skola afskära vinträdets förtorkade grenar, vi skola upprycka ogräset och förbränna det i eld. Stridsropet skallar öfver hafvet till oss från den kämpande församlingen i Tyskland. Den har börjat sitt arbete vid roten och möter Satan, der han oförsyntast och utan att antaga skepnaden af en ljusets engel, vågar visa sig. Tror ni, nådig herre, att vi i sjelfvisk säkerhet och förhärdelse böra försaka de medel, som dessa våra trosförvandter måst tillgripa, för att ej öfversvämmas af den hotande floden? Se, de bygga bål åt Leviathans älsklingsbarn, åt hexor och trollkarlar, och utrota dem med eld, såsom Herren utrotade afgudadyrkarne i Sodom och Gomorrha.

– Men, invände lagmannen – säger ej skriften om det ondas furste: Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet, eller med spets, skott och harnesk. Han aktar jern såsom strå och koppar såsom ruttet trä? Verldsliga vapen synas derför ej vara de, för hvilka han bäfvar, med hvilka hans makt kan nedgöras ...

– På jordene kan intet liknas med honom; han är gjord till att vara utan fruktan; men sitt anhang kan han ej förläna ett hjerta hårdt som sten och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene: dertill eger han ej makt. Och hans anhang skall lagens svärd drabba. Ni känner bäst sjelf, nådig herre, huru vår egen verldsliga lag dömer dem, som befatta sig med afgrundens konster. Vi äro begge, hvar i sitt kall, väktare på Zion, och det tillhör oss att akta på tiden. – – – – – – – – – – – – – – – – –

Detta fanatiska samtal fördes, under det dansmusiken ljöd från ena sidan och glada skrattsalfvor, blandade med glasens klang, från den andra. Ju längre det led mot natten, desto lifligare blef glädtigheten bland gästerna. Ingen märkte härunder, att värden och sju eller åtta af sällskapets manliga medlemmar efterhand aflägsnade sig; innan man saknade dem, hade de redan åter blandat sig i det glada hvimlet.

@@ -563,7 +560,7 @@

– Låt honom hysa hvilka afsigter som helst, sade Adolf; – ni, Ingrid, må i alla hänseenden vara lugn, ty ni har ju ingenting att förebrå er.

– Men ... säg ... kan det vara orätt, kan det vara synd att bistå sjuka medmenniskor? Jag har gjort det utan all vedergällning; jag har icke ens räknat på de tillfrisknades tacksamhet, sedan jag länge sett, huru de, i stället för att tacka mig, visa mig vidskeplig fruktan och afsky. Skulle jag verkligen hafva missförstått Kristi lära om kärleken till nästan?

– Jag åtminstone har uppfattat Hans lära alldeles såsom ni, Ingrid. Låt icke i sista stunden de grundvalar svigta, på hvilka ni i hela ert lif byggt, stackars qvinna! Och jaga förskräckelsen ur ert sinne! Det kan omöjligen drabba er något ondt; om den ursinnige presten i sitt blinda nit verkligen ämnar förfölja er, skall hans tilltag stranda mot lag och rätt. En oväldig domare måste prisa er verksamhet, i stället för att fördöma den.

-

– Lagen, herre, stadgar det rysligaste straff för trolleri ... Och ... jag vill yppa allt för er. Det är icke blott prestens hotelser, som komma mig att bäfva; det är något fruktansvärdare, något besynnerligt och oförklarligt. Menniskorna här i trakten hafva plötsligt gripits af en verklig fasa för min person; de bemötte mig förut med skygg aktning; nu fly de mig som en pestsmittad. Och ännu mer: det bor i socknen en gammal qvinna vid namn Karin, om hvilken folket påstår detsamma som om mig, att hon nämligen är erfaren i hemliga konster. Jag mötte denna qvinna, som jag aldrig gjort något ondt, för tvenne dagar sedan på landsvägen. Hon nickade med hemlighetsfullt utseende; jag helsade tillbaka och ville gå förbi henne. Då fattade hon mig i armen och sade halfhögt: ”du går nu så stolt förbi, som om du ej kände mig, och likväl dansade vi rätt förtroligt tillsammans vid höstgillet på Påskberget.” – Hvad menar du? frågade jag häpen. ”Tyst, tyst”, svarade hon, ”ingen skall veta derom; men till påsken kan du ju taga dotter din med dig till Mästaren.” Och då hon talade så, liknade hon en vansinnig. Samma dag mötte jag en gammal grannqvinna, som haft till födkrok att läsa besvärjelser öfver sjuka och ser mig med oblida blickar, emedan hon anser mig ingripa i sitt näringsfång. Hon hviskade i mitt öra: ”hvarför förledde du mig att deltaga i höstgillet hos Satan?” Äfven af henne äskade jag förklaring öfver detta vanvettiga påstående, men kunde ingen erhålla ... Säg mig nu, herre, huru förklara detta? Mitt hjerta sammanpressas af hemska aningar. Och stundom under de sednaste dagarne har en svindel fattat mig och jag derunder sett de rysligaste syner.

+

– Lagen, herre, stadgar det rysligaste straff för trolleri ... Och ... jag vill yppa allt för er. Det är icke blott prestens hotelser, som komma mig att bäfva; det är något fruktansvärdare, något besynnerligt och oförklarligt. Menniskorna här i trakten hafva plötsligt gripits af en verklig fasa för min person; de bemötte mig förut med skygg aktning; nu fly de mig som en pestsmittad. Och ännu mer: det bor i socknen en gammal qvinna vid namn Karin, om hvilken folket påstår detsamma som om mig, att hon nämligen är erfaren i hemliga konster. Jag mötte denna qvinna, som jag aldrig gjort något ondt, för tvenne dagar sedan på landsvägen. Hon nickade med hemlighetsfullt utseende; jag helsade tillbaka och ville gå förbi henne. Då fattade hon mig i armen och sade halfhögt: ”du går nu så stolt förbi, som om du ej kände mig, och likväl dansade vi rätt förtroligt tillsammans vid höstgillet på Påskberget.” – Hvad menar du? frågade jag häpen. ”Tyst, tyst”, svarade hon, ”ingen skall veta derom; men till påsken kan du ju taga dotter din med dig till Mästaren.” Och då hon talade så, liknade hon en vansinnig. Samma dag mötte jag en gammal grannqvinna, som haft till födkrok att läsa besvärjelser öfver sjuka och ser mig med oblida blickar, emedan hon anser mig ingripa i sitt näringsfång. Hon hviskade i mitt öra: ”hvarför förledde du mig att deltaga i höstgillet hos Satan?” Äfven af henne äskade jag förklaring öfver detta vanvettiga påstående, men kunde ingen erhålla ... Säg mig nu, herre, huru förklara detta? Mitt hjerta sammanpressas af hemska aningar. Och stundom under de sednaste dagarne har en svindel fattat mig och jag derunder sett de rysligaste syner.

Adolf visste ej hvad han skulle svara. Äfven han kom nu att fästa sin uppmärksamhet vid ett fenomen, hvarpå han hitintills icke synnerligen aktat, emedan han ansett det såsom en tillfällighet utan vidare betydelse. Han hade nämligen märkt, huruledes presterne under de sednast förflutna tiderna, likasom genom en tyst öfverenskommelse, ofta valt till ämne för sina predikningar det välde, som afgrunden alltmer vinner på jorden medelst magiska konsters förlänande åt hedniskt sinnade menniskor; han hade äfven märkt, att samma ämne nu med förkärlek behandlades samtalsvis i de högre kretsarne, och började ana, att detta fenomen stod i samband med de besynnerliga företeelser, som visade sig hos den okunniga massan.

– Det förefaller mig, sade han tankfull, – som om menniskornas sinnen hastigt blifvit smittade af något osynligt gift och hela verlden blifvit förvandlad till ett dårhus. Detta är väl en gissning utan grund i verkligheten, men det finnes i vår tidsålder många stinkande pölar, ur hvilka ett dylikt gift väl kan utveckla sig.

– Jag tror mig förstå, hvad ni menar, nådig herre, sade Ingrid. – O, man behöfver blott läsa något i de heliga Evangelierna och jemföra deras höga förebilder med oss sjelfva, för att se, huru förderfvade, huru föga kristlige vi äro.

@@ -592,7 +589,7 @@ Gästgifvargården.

– Spänn från hästarne, Nils, bred täcken öfver dem och rykta dem väl! Vensterskon på Grålles bakfot har lossnat: laga, att det blir hjelpt ... God afton, kyrkovärd! Du passar bra på din tjenst; stånkan står på bordet och väntar dig. Vår sista ölbrygd har lyckats förträffligt, kan jag säga, utan att skryta ... Här ha vi sockenboar och långvariga resande, Östgötar med ärtsäckar och Småländningar med oxdrifter, och törstiga sen J alla ut att vara. In, godt folk! J vet, att Vår Herre icke skapade gästgifvargårdar, för att stå tomma, ej heller ölkrus, för att stå fulla.

Så talade Klas gästgifvare, der han stod framför sin förstuguqvist bland resenärer, hästar, oxar och vagnar. Han talade ej heller förgäfves, ty många voro de, som gillade hans ord och gingo in i skänkrummet, der en treflig brasa flammade i spiseln, och öl och bränvin rikligt vankade mot vinterkölden. Klas gästgifvare, väl känd af Stockholms hedervärde borgersmän af alla skrån och yrken, alltsedan han var kypare på källaren i Mäster Samuels gränd, och lika väl bekant för alla vägfarande, som färdades mellan södra orterna och Stockholm, för sitt muntra lynne, gick derefter in i kammaren innanför skänkrummet, för att utdela nödiga befallningar åt sin unga, i gästgifveriets mysterier ännu icke fullt invigda hustru.

-

– Nora, sade han, – har du tappat af det bästa vinet för herrn der uppe i stora kammaren ... jag menar det tullfria vinet, som vi köpte af borgmästaren i Stockholm ? Jag såg af det sätt, hvarpå den herrn bar sin hatt och steg af sin häst, att han ej tål uppspädda varor. Den andre gästen derbredvid i gafvelrummet nöjer sig med mindre fin och mer rafflande strupsmörja; det såg jag på hans näsa. Har han begärt upp något?

+

– Nora, sade han, – har du tappat af det bästa vinet för herrn der uppe i stora kammaren ... jag menar det tullfria vinet, som vi köpte af borgmästaren i Stockholm ? Jag såg af det sätt, hvarpå den herrn bar sin hatt och steg af sin häst, att han ej tål uppspädda varor. Den andre gästen derbredvid i gafvelrummet nöjer sig med mindre fin och mer rafflande strupsmörja; det såg jag på hans näsa. Har han begärt upp något?

– Jag skickade nyss upp tredje flaskan.

– Hvad för något?

– Bränvin.

@@ -648,7 +645,7 @@

Gubben emotsåg med ångest sin lefnads slut, blott emedan han fruktade att derigenom gå miste om upptäckten af det stora magisteriet, på hvars sökande han förspillt sin ungdoms och mannaålders krafter.

Denna förfärliga passion, som sannolikt väcktes till lif redan i historiens morgon, hos det första bildade folk, som begagnade guldet till bytesmedel och värdemätare, slukade under årtusenden mensklighetens ädlaste krafter. De glest bland vårt slägte tände andar, som blifvit begåfvade med håg och kraft att sträfva till höga, aflägsna mål och med försakelse af lifvets vanliga fröjder egna sig åt forskning i naturens och menniskoslägtets gåtor, desse andar vändes från en verksamhet, som med jättefart skulle påskyndat bildningens gång och ställt oss nu lefvande på en höjdpunkt, hvilken våra efterkommande först om århundraden härefter skola uppnå – vändes från en dylik välsignelserik verksamhet, för att åter och åter förnya de oräkneliga försöken att göra guld.

Må man ej tro, att dumhet och enfald lågo till grund för dessa försök! Alkemisterna innehade sin tids högsta bildning; de resonnerade skarpt och logiskt. Vi göra af svafvel och qvicksilfver ett ämne med alldeles nya egenskaper, nämligen cinobern; alkemisterna väntade på samma sätt att genom förening af olika kroppar åstadkomma guld. Man hade ännu ej vunnit den öfvertygelse, att guldet icke är sammansatt af olika ämnen. Och om i framtiden något sätt uppfinnes, hvarigenom åtskilliga af de nu för enkla och osammansatta ansedda ämnena kunna delas i olika beståndsdelar, hvem borgar då för, att ej hoppet om att kunna göra guld åter tändes, sedan det i sednare hälften af adertonde århundradet slocknade genom det phlogistiska systemets och den egentliga kemiens uppkomst?

-

Ordspråket säger, att intet ondt finnes, som ej har något godt med sig. Detta kan tillämpas på alkemien. Icke blott att dess idkare gjorde nyttiga upptäckter, dem de aldrig väntat: genom deras otaliga rön samlades ock den rika erfarenhet, ur hvilken mensklighetens välgörarinna, Kemien, sög sin modersmjölk.

+

Ordspråket säger, att intet ondt finnes, som ej har något godt med sig. Detta kan tillämpas på alkemien. Icke blott att dess idkare gjorde nyttiga upptäckter, dem de aldrig väntat: genom deras otaliga rön samlades ock den rika erfarenhet, ur hvilken mensklighetens välgörarinna, Kemien, sög sin modersmjölk.

Och huru storartad var ej denna passion i sina syften! Huru berusande utsigten att genom besittningen af det stora magisteriet kunna ingripa i enskiltes, folks och staters, ja hela menniskoslägtets öden! Med denna hemlighet i sitt våld kunde epikuréen förskaffa sig alla nöjen, hvarefter den mest raffinerade njutningslystnad förmår trängta, med den, kunde den äregirige förverkliga sina mest utsväfvande drömmar, med den patrioten bereda sitt fosterlands verldsvälde, entusiasten för borgerlig frihet krossa tyranniet, menniskovännen aftorka tusendes tårar.

Men återtagom trådarne i vår berättelse!

Vi vilja föra läsaren till den hemlighetsfulla tornkammaren på Sjövik. Jerndörren till den flygel, hvaruti denna kammare är belägen, har nyss vridit sig på sina hakar och lemnat inträde åt tvenne män, sedan de vid skenet från en lykta öppnat dess lås. De stiga upp för en smal vindeltrappa, som slutar vid en liten dörr af tjocka, jernbeslagna ekplankor. Äfven denna öppnas, och de begge männen inträda i Hemligheternas Ugn.

@@ -693,7 +690,7 @@

– Tålamod! upprepade Drake, i det han nu omsider lemnade härden. – Hvad betyder en fjerdedels timme för den, som i långa år väntat och förbidat ... för den, som af sin andes finaste nerver oupphörligt måst tvinna nya strängar åt tålamodets båge, sedan de gamla af ständig spänning brustit? Är ni alkemist och har likväl icke erfarit denna retelse, som dag och natt stör kroppens och själens hvila? Har ni ej som jag, utmattad af nattvak, studier och misslyckade försök misströstande vändt er bort från degeln, för att i nästa ögonblick åter längta dit?... Jag talar så till er, ty ni måste hafva erfarit detsamma som jag ... Men aldrig, min herre, aldrig har ni bragt eller kan någonsin bringa denne Molock så stora offer som jag har gjort!

Vanloo trodde sig förstå andemeningen af dessa ord.

– Jag har offrat honom en furstlig förmögenhet, sade denne sednare. – Har ni kunnat offra mer?

-

– Mer! svarade Drake med nästan högtidlig tonvigt och ryckte kapuschongen från sitt mörka ansigte. – Mitt valspråk är: Aut Cæsar aut nihil. Antingen skall jag nå lyckans högsta spets eller störtas i förderfvets djupaste afgrund ... Se här, fortfor han, i det han under det bord, framför hvilket han stod, framdrog en flaska och en bägare, – här äro drufvor, som mognat under söderns himmel och insupit strålarne från en varmare sol! Låtom oss dricka, mynher Vanloo! Med dessa safter lifvar jag under nattens timmar de slappnade nerverna, det svigtande modet. Mynher Vanloo, låtom oss dricka tvemännings, ur samma bägare, likasom vi dricka lif eller död ur samma vetandes källa!

+

– Mer! svarade Drake med nästan högtidlig tonvigt och ryckte kapuschongen från sitt mörka ansigte. – Mitt valspråk är: Aut Cæsar aut nihil. Antingen skall jag nå lyckans högsta spets eller störtas i förderfvets djupaste afgrund ... Se här, fortfor han, i det han under det bord, framför hvilket han stod, framdrog en flaska och en bägare, – här äro drufvor, som mognat under söderns himmel och insupit strålarne från en varmare sol! Låtom oss dricka, mynher Vanloo! Med dessa safter lifvar jag under nattens timmar de slappnade nerverna, det svigtande modet. Mynher Vanloo, låtom oss dricka tvemännings, ur samma bägare, likasom vi dricka lif eller död ur samma vetandes källa!

Drake fyllde bägaren till randen och tömde den i ett drag. Allt vittnade, att han befann sig i en häftig själsspänning ... måhända hans vanliga tillstånd, ehuru han utanför väggarne af sin hemliga verkstad visste undertrycka dess yttringar. Hans ansigte liknade då en orörlig mask, men en mask, som blifvit aftryckt på en i förtviflans känslolöshet döendes anletsdrag.

Vanloo förebar något skäl, hvarigenom han, utan att såra sin värd, kunde tillbakavisa denna inbjudning.

– Jag måste i sanning beundra er, sade han derefter, – då jag nu finner, att ni med en så gränslös hängifvenhet egnat er åt forskningen efter fullkomlighetens tinktur och likväl förmår lägga förnuftets band på denna ädla passion, när andra värf påkalla er uppmärksamhet. Få äro de af våra medbröder, som förmå detta. Ni gör utländska resor, ni sköter edert jordbruk; med ett ord: ni lefver äfven utanför väggarne af er tysta verkstad ...

@@ -910,7 +907,7 @@

– Nej, sade Suenonius, – jag ser inga spår, som leda från stugan, men väl spår, som leda just hit till dörren. Hexan är hemma.

– Anamma en sådan skarpsynthet! tänkte länsmannen och ansåg nu tiden inne att börja mumla sin bekanta besvärjelseformel:

”Jöns är mitt namn” &c. -

Suenonius gick nu till kojans enda fönster, i hvilket de flesta hornskifvor voro söndriga och hålen tillstoppade med trasor. Han utryckte en dylik trasa och spejade in genom hålet.

+

Suenonius gick nu till kojans enda fönster, i hvilket de flesta hornskifvor voro söndriga och hålen tillstoppade med trasor. Han utryckte en dylik trasa och spejade in genom hålet.

– Hon är hemma, sade han i segerton.

– ”Mörkrets furste, flykten tag! mumlade länsmannen.

Suenonius började åter bulta på dörren. Men Karin tycktes icke hågad att emottaga besök. Prestens slag genljöd i rummet innanför, men gumman förhöll sig tyst och stilla.

@@ -923,11 +920,11 @@

– En ugnsopa! Allt är klart som dagen! utbrast länsmannen.

– Hon är nyss hemkommen från Satans gästabud, fortfor Suenonius. – Himlen gynnar oss på ett märkvärdigt sätt. Vi göra stora, förvånande upptäckter. Askelin, jag skall till domkapitlet i Strengnäs och theologiska fakulteten i Upsala insända en skriftlig berättelse om denna visitation, bestyrkt af dig och mig med ed och underskrift ... Men hvad är det för afgrundstyg, hon har bredvid sig der i skålen?... utan tvifvel den trollsmörja, medelst hvilken hexorna förmå att höja sig i luften och på obegripligt kort tid flyga långa sträckor ...

– För att vara smörja, tyckes den vara nog tunn, anmärkte länsmannen, i det han skyggt betraktade skålens innehåll.

-

Skålen innehöll i sjelfva verket ett extrakt af Bella Donna, Hyoscyamus, frön af Datura och giftiga svampar. Gumman hade berusat sig med denna narkotiska dryck, hvars tillredningssätt var en hemlighet, uteslutande tillhörig de s. k. kloka qvinnorna, och hvars verkningar äro i hög grad besynnerliga . Angripen af den andliga farsot, som vi ofvanför skildrat, hade den gamla qvinnan, som länge älskat och i hemlighet begagnat denna dryck, emedan den för någon tid befriade henne från verkligheten med dess elände och försänkte hennes sinnen i en verld af det skönaste färgspel, hade hon, säga vi, på de sednaste tiderna med stegrad lidelse berusat sig af densamma och under ruset i ökad liflighet återfunnit de bilder, som i det vakna tillståndet uppfyllde hennes inbillningskraft. Hon drömde om mystiska fäster, firade under mörka nätter på herrligt belysta berg; hon drömde sig ung och skön sväfva i vilda hvirflande dansar än med vackra ynglingar, än med rysliga demoner; hon drömde sig sitta vid bord, dignande under smakliga rätter och vällusttändande drycker, dem hon tömde under tonerna af förtrollande musik; hon drömde slutligen, huru hon i ljuf halfslummer vid samma musik sväfvade genom rymden än på en lätt silfversky, än på resedon af vidunderligaste slag, en ugnsraka, en bock o. s. v. Och drömmarne voro till den grad lifliga, att den sjuka fantasien efter uppvaknandet antog dem för den renaste verklighet. Efter sin första dröm af detta slag trodde gamla Karin, fasande för sig sjelf, för himmelska och jordiska straff, att hon verkligen varit i Blåkulla och ingått förbund med det ondas furste: icke blott hennes fantasi, utan äfven hennes samvete blef sjukt, och i denna hemska belägenhet tog hon med ett slags raseri sin tillflykt undan fasan och eländet till nya rus af denna mystiska saft .

+

Skålen innehöll i sjelfva verket ett extrakt af Bella Donna, Hyoscyamus, frön af Datura och giftiga svampar. Gumman hade berusat sig med denna narkotiska dryck, hvars tillredningssätt var en hemlighet, uteslutande tillhörig de s. k. kloka qvinnorna, och hvars verkningar äro i hög grad besynnerliga . Angripen af den andliga farsot, som vi ofvanför skildrat, hade den gamla qvinnan, som länge älskat och i hemlighet begagnat denna dryck, emedan den för någon tid befriade henne från verkligheten med dess elände och försänkte hennes sinnen i en verld af det skönaste färgspel, hade hon, säga vi, på de sednaste tiderna med stegrad lidelse berusat sig af densamma och under ruset i ökad liflighet återfunnit de bilder, som i det vakna tillståndet uppfyllde hennes inbillningskraft. Hon drömde om mystiska fäster, firade under mörka nätter på herrligt belysta berg; hon drömde sig ung och skön sväfva i vilda hvirflande dansar än med vackra ynglingar, än med rysliga demoner; hon drömde sig sitta vid bord, dignande under smakliga rätter och vällusttändande drycker, dem hon tömde under tonerna af förtrollande musik; hon drömde slutligen, huru hon i ljuf halfslummer vid samma musik sväfvade genom rymden än på en lätt silfversky, än på resedon af vidunderligaste slag, en ugnsraka, en bock o. s. v. Och drömmarne voro till den grad lifliga, att den sjuka fantasien efter uppvaknandet antog dem för den renaste verklighet. Efter sin första dröm af detta slag trodde gamla Karin, fasande för sig sjelf, för himmelska och jordiska straff, att hon verkligen varit i Blåkulla och ingått förbund med det ondas furste: icke blott hennes fantasi, utan äfven hennes samvete blef sjukt, och i denna hemska belägenhet tog hon med ett slags raseri sin tillflykt undan fasan och eländet till nya rus af denna mystiska saft .

I sådant tillstånd har hon nu blifvit påträffad af Suenonius och länsmannen. Sedan de en stund betraktat den sofvande qvinnan, fattade presten henne i armarne och började skaka henne af alla krafter. Länsmannen tog mod till sig, för att hjelpa pastorn i hans försök att väcka gumman. Men i detta ögonblick uppsteg katten, som låg i spiseln, sköt rygg och lät höra ett hväsande ljud, som ej tydde på vänliga afsigter. Länsmannen drog sig derför tillbaka och uppmanade sin vän pastorn att akta sig för det uppretade djuret.

– En katt! Ha! ropade Suenonius, som nu öfverallt såg tecken och under. – Fånga katten, bror Askelin! Den skall blifva oss ett nytt bevis ...

– Käre bror, huru är det möjligt, att man kan bevisa något med ...

-

– Fånga honom, säger jag! Det är ingen vanlig katt, dender. Gervasius Tilberiensis omtalar, att hexor, som vid en luftridt nedföllo i Rhonefloden, förvandlade sig till kattor och på det sättet undkommo sina förföljare . Fånga honom ...

+

– Fånga honom, säger jag! Det är ingen vanlig katt, dender. Gervasius Tilberiensis omtalar, att hexor, som vid en luftridt nedföllo i Rhonefloden, förvandlade sig till kattor och på det sättet undkommo sina förföljare . Fånga honom ...

Men länsmannen kände efter denna upplysning ännu mindre lust än förut att befatta sig med kattjagt. Suenonius fattade hans käpp och måttade ett slag mot den misstänkta skepnaden, men Karins trogna husdjur, den enda varelse, som delade hennes ensamhet, gjorde ett hastigt sidosprång och flydde under sängen, hvarifrån det allt emellanåt lät höra sitt ilskna hväsande, tills det, utjagadt från denna tillflyktsort af länsmannens käpp, gjorde ett nytt språng tvärs öfver rummet och kilade ut genom den på glänt stående dörren.

Efter detta lilla mellanspel ruskade och skakade man gumman med förnyad våldsamhet, men utan annan verkan, än att hon började tala oredigt i sömnen.

Nu hittade länsmannen på det fiffiga knepet att ösa vattnet i baljan öfver henne; han dristade dock icke göra det, utan att dervid mumla sitt

@@ -993,7 +990,7 @@

Den unge Skytte förvånades och skulle trott, att presten drömt allt detta, om ej denne haft en Per Sannare närvarande i länsmannen, som, för hvarje gång det vädjades till honom, steg upp från sin stol och under en bugning för nådig herrn bekräftade Suenonii utsago.

Huru förklara dessa företeelser? Adolf kunde det icke, aldraminst nu, då hans hjerta sammanpressades af fruktan för Ellens och hennes mors öde.

Men att af dessa företeelser draga samma slutsatser som Suenonius och de fleste med honom, det stridde såväl mot hela hans genom studier förvärfvade åskådningssätt, som mot hans känslors och hjertas intressen. En man, som studerat Sextus Empiricus och Des Cartes, tror icke obetingadt sina egna yttre sinnens vittnesbörd, ännu mindre utsagor af fanatiska och vidskepliga personer.

-

Han förtviflade att kunna inverka på Suenonius till sina skyddlingars förmån, men ville dock ännu göra ett försök. Det enda sätt, hvarpå detta möjligen kunde lyckas, vore att icke motsäga Suenonii åsigter om hexeriets verklighet och härflytande från den onde anden, utan i detta hänseende ställa sig på samma ståndpunkt och endast söka beveka honom att använda mildare medel till dess bekämpande. Han talade för de andliga vapnens företräde framför de verldsliga; han framhöll det okristliga uti att gripa till rysliga straff mot andligt sjuka medmenniskor, som utan tvifvel kunde förbättras genom Guds ords helsogifvande kraft; han visade, att man i fordna barbariska tider dock förfarit med ojemnförligt större mildhet mot de förvillade och bedömt deras tillstånd från en helt annan, menskligare och förnuftigare synpunkt; han besvor slutligen Suenonius att, hvad Ingrid beträffade, göra sig närmare bekant med denna qvinnas lefnad och tänkesätt, innan han mot henne slungade en anklagelse, som måste fälla den oskyldige med den skyldige. Slutligen sökte han röra Suenonii hjerta genom att troget berätta det uppträde, som, kort efter det denne aflägsnat sig, egt rum i Ingrids stuga mellan Adolf och henne; han beskref, huru hon genom sin själasörjares hårda förfarande bringats att vackla i sin öfvertygelse om de kristnes stora pligt: barmhertigheten mot medmenniskor, och huru hon med moderlig ängslan mer fruktade för sin stackars dotters än för sitt eget öde.

+

Han förtviflade att kunna inverka på Suenonius till sina skyddlingars förmån, men ville dock ännu göra ett försök. Det enda sätt, hvarpå detta möjligen kunde lyckas, vore att icke motsäga Suenonii åsigter om hexeriets verklighet och härflytande från den onde anden, utan i detta hänseende ställa sig på samma ståndpunkt och endast söka beveka honom att använda mildare medel till dess bekämpande. Han talade för de andliga vapnens företräde framför de verldsliga; han framhöll det okristliga uti att gripa till rysliga straff mot andligt sjuka medmenniskor, som utan tvifvel kunde förbättras genom Guds ords helsogifvande kraft; han visade, att man i fordna barbariska tider dock förfarit med ojemnförligt större mildhet mot de förvillade och bedömt deras tillstånd från en helt annan, menskligare och förnuftigare synpunkt; han besvor slutligen Suenonius att, hvad Ingrid beträffade, göra sig närmare bekant med denna qvinnas lefnad och tänkesätt, innan han mot henne slungade en anklagelse, som måste fälla den oskyldige med den skyldige. Slutligen sökte han röra Suenonii hjerta genom att troget berätta det uppträde, som, kort efter det denne aflägsnat sig, egt rum i Ingrids stuga mellan Adolf och henne; han beskref, huru hon genom sin själasörjares hårda förfarande bringats att vackla i sin öfvertygelse om de kristnes stora pligt: barmhertigheten mot medmenniskor, och huru hon med moderlig ängslan mer fruktade för sin stackars dotters än för sitt eget öde.

Men allt detta var fruktlöst. Suenonius svarade blott:

– Om flickan är oskyldig i modrens brott, hvaruppå jag mot min vilja måste tvifla, skall den oskyldiga icke lida med den skyldiga. Jag skall i sådant fall antaga mig den värnlösa, och hon skall icke lida nöd, sålänge jag har en beta bröd i mitt hus.

Nu började Adolfs tålamod svigta. Han kastade sig med häftighet in i en tvist med presten, förklarade rent ut sina tankar om hexeriväsendet och sin afsky för de grundsatser, denne omfattat, och sökte med skäl, hemtade såväl ur förnuftet som ur Den Heliga Skrift, nedslå hans meningar.

@@ -1141,7 +1138,7 @@

Alltsedan sin första tillfälliga vistelse i Ingrids stuga hade den unge Skytte ofta begagnat sig af den gamlas förtroendefulla tillåtelse att besöka henne och Ellen. Att dessa besök företogos under hemlighetens slöja var nödvändigt. Till hvilka misstankar skulle de ej, om de upptäckts, gifvit anledning såväl hos hans föräldrar, som hos det kringboende folket! Redan det, att en förnäm yngling ofta inträdde under en fattig qvinnas tak, hvilken hade en skön dotter, skulle varit tillräckligt att sätta alla sqvallrets och förtalets tungor i gång; men när härtill kom, att den fattiga qvinnan var en så fruktad och afskydd person, att, alltsedan pastor Suenonii ofvan omtalade predikan, ingen af det vidskepliga folket vågade närma sig hennes koja, utan hellre valde en lång omväg, i fall något ärende nödgade någon besöka denna ensliga nejd ... så insåg Adolf alltför väl, att det förtal, han fruktade, ej skulle åtnöja sig med att svärta hans och hans begge skyddlingars heder, utan våga sig in på området af de äfventyrligaste och farligaste gissningar.

Under sådane omständigheter skulle han alldeles afstått från att se Ellen, som med hvarje dag blef honom kärare, om han ej funnit, att hans besök voro nödvändiga, för att styrka de begge olyckligas mod. Hvarje gång han visade sig i den låga dörren, skyndade Ellen emot honom och lindade med krampaktig styrka sina armar kring hans hals. Den unga flickan befann sig i ett exalteradt tillstånd, härflutet ur en daglig och stundlig dödsfruktan, hvilken, då den genom sin långvarighet slutligen förtärt sig sjelf och lemnat sitt offers nerver i ett öfverretadt tillstånd, plägar slå öfver i en mekanisk kraft och beslutsamhet. Medan Ingrid, den med lifvets sorger och strider förtrogna modren, kände sin själ alldeles förkrossad och ej var mäktig att uträtta något, skötte Ellen ensam hushållsgöromålen, fodrade kon och fåren, bar vatten från källan, tillagade maten och läste, på sina från dessa förrättningar lediga stunder, i någon andlig bok för modren eller sökte trösta henne på annat sätt, så godt hon förmådde. Men denna feberstyrka underhölls på bekostnad af hennes späda varelses lifskrafter; det märktes af hennes med hvarje dag blekare kinder och det på en gång lidande och vildt beslutsamma uttrycket i hennes ansigte.

-

Till förskräckelsen för framtiden, den hemska vissheten, att hon och hennes dotter ginge en qvalfull och skymflig död till mötes, sällade sig hos Ingrid en annan icke mindre marterande fruktan: hon kände nämligen, huru hon småningom förlorade jemvigten i sitt själslif, huru hennes medvetande, länge pinadt af rysliga tankar, började upplösa sig i kaotiska drömmar. Ofta, i synnerhet sedan skymningen inbrutit i hennes ensliga tjell, satt hon orörlig i sin länstol med slutna ögon och talade halfhögt till sig sjelf eller till de gestalter, som framtrollades af hennes inbillningskraft. Än voro dessa drömmar, som hon i halfvaket tillstånd drömde, hugnande och ljufva, än uppskakande och förfärliga, och hennes tal, till hvilket den stackars Ellen med ångest lyssnade, oviss om dess innehåll var inbillning eller verklighet, rättade sig derefter. Läkare och fysiologer af en viss skola skulle, om det varit i våra dagar, sagt, att den olyckliga qvinnan vid dessa tillfällen befann sig i ett eget stadium af somnambulismus. Säkerligen samverkade ett lindrigare anfall af den herrskande farsoten med Ingrids upprörda själstillstånd till att framkalla dessa symptomer .

+

Till förskräckelsen för framtiden, den hemska vissheten, att hon och hennes dotter ginge en qvalfull och skymflig död till mötes, sällade sig hos Ingrid en annan icke mindre marterande fruktan: hon kände nämligen, huru hon småningom förlorade jemvigten i sitt själslif, huru hennes medvetande, länge pinadt af rysliga tankar, började upplösa sig i kaotiska drömmar. Ofta, i synnerhet sedan skymningen inbrutit i hennes ensliga tjell, satt hon orörlig i sin länstol med slutna ögon och talade halfhögt till sig sjelf eller till de gestalter, som framtrollades af hennes inbillningskraft. Än voro dessa drömmar, som hon i halfvaket tillstånd drömde, hugnande och ljufva, än uppskakande och förfärliga, och hennes tal, till hvilket den stackars Ellen med ångest lyssnade, oviss om dess innehåll var inbillning eller verklighet, rättade sig derefter. Läkare och fysiologer af en viss skola skulle, om det varit i våra dagar, sagt, att den olyckliga qvinnan vid dessa tillfällen befann sig i ett eget stadium af somnambulismus. Säkerligen samverkade ett lindrigare anfall af den herrskande farsoten med Ingrids upprörda själstillstånd till att framkalla dessa symptomer .

I sådant tillstånd var Ingrid den qvällstund, då Petrus och Johanna hade sitt ofvan skildrade möte. En nära utbrunnen brasa upplyste sparsamt rummet. Ellen inträdde just med en knippa ris, som hon samlat i skogen, för att dermed nära de slocknande lågorna på spiselhällen.

– Hvem är det? frågade Ingrid och spratt till, då hon hörde bullret af dörren.

– Det är jag, goda moder; det är Ellen, svarade flickan.

@@ -1241,7 +1238,7 @@

Denna fruktan egde giltiga skäl. Han hade, såsom vi förut nämnt, under någon tid invaggat sig i den bedrägliga förhoppning, att Suenonius, i trots af sin predikan, som ännu var samtalsämnet inom församlingen, och sin uppmaning till folket att hos honom angifva allt hvad de visste eller trodde sig veta om de förmenta hexorna, likväl slutligen afstått från de började förföljelserna, vare sig att han kommit till förnuftigare insigt eller låtit beveka sig af Adolfs böner, eller ock fruktade hans hotelse. Adolf förleddes till denna tro af den skenbara overksamhet, presten iakttog under den tid, då han ordnade de gjorda anklagelserna och författade de skrifter, han ämnade insända till konsistorium i Strängnäs och theologiska Fakulteten i Upsala. Pastorn var ingen öfvad stilist och behöfde rundlig tid, för att någorlunda begripligt och grammatikaliskt riktigt ihopskrufva sitt opus. Under denna tid voro icke heller hans predikningar riktade emot trolleriväsendet, utan hade återvändt till sitt älsklingsämne: fördömelsen af Synkretisterna eller dem, som arbetade för en försoning mellan Lutherska och reformerta kyrkorna, för hvilket parti Suenonius med eller utan skäl ansåg sin egen biskop, den fromme och fridälskande Johannes Mathiæ, stå i spetsen. Orsaken, hvarför han icke fortfor att dundra från predikstolen mot hexeriet, var kanske den, att detta under hvardagarne alltför mycket tog hans tankar och verksamhet i anspråk, hvarföre han åtminstone om Söndagarne, för omvexlings skull, ville uppfriska sig med det theologiska gräl, i hvilket nu som bäst det svenska presterskapet var fördjupadt. Men ännu sannolikare var, att han fruktade, det folkets fanatism, ytterligare eggad, skulle i förväg gifva sig luft mot hans offer, innan de hunnit att på lagenligt sätt bli torterade, öfverbevista, domfällda, halshuggna och brända.

Sedan den första störtskuren af anklagelser mot de af pastorn utpekade qvinnorna hade fallit, kom, medan han ordnade och upptecknade dessa, nästan dagligen ett eller annat af hans får och frambar anklagelser, icke blott mot de ifrågavarande för hexeri misstänkta personerna, utan äfven mot andra, som hitintills ej varit misstänkta. Ja, det hände tillochmed, att en ung piga, med vansinnig fasa målad i sina anletsdrag, anklagade sig sjelf såsom hexa och på sina knän anropade Suenonius att rädda hennes själ, om det ock skulle ske på bekostnad af hennes jordiska lif. Farsoten började nämligen gripa omkring sig. Suenonius häpnade; han såg floden svälla på ett förfärande sätt och ansåg sig böra tillgripa första, bästa medel att få en damm uppkastad mot dess vågor. Han öfvergaf sin första, af lagman Skytte understödda plan att först inhemta de vise männens i theologiska fakulteten och domkapitlet mening, och beslöt att med stöd af de talrika bevis, han ansåg sig ega, och den klagan, som öfverallt bland folket uppstämdes, genast vid häradstinget anklaga Ingrid på Tallmossen och hennes dotter, Karin på Moen och de öfriga värst anskrifna qvinnorna för trolldom, samt fordra deras skyndsamma fängslande.

Knappt hade detta beslut blifvit fattadt, förrän han satte sig ned och skref följande bref till lagman Johan på Signildsborg:

-

”Högvälborne herre! Jag hafver förut tillskrifvit eder och sagt, af hvilka besvär min tid är upptagen, så att jag ej hunnit besöka edert välsignade hus och mundtligen meddela allt det märkliga, som jag sedan vi sist råkades har erfarit. Nu skrifver jag, för att säga eder, att jag är betagen af stor ängslan, ty jag ser, att hela min hjord skall förderfvas, om jag måste dröja och invänta befallningen, huru jag skall göra, från de fjerran varande öfverherdarne. Nej, jag måste sjelf gripa verket an, ty de förfördes antal vexer med hvarje dag, och mången, som varit god kristen, är nu såld åt djefvulen och evigt förtappad. Derför vill jag förbereda eder derpå, att jag genast ämnar vända mig till eder såsom den lagliga myndigheten på stället och till eder inlemna en i laglig form uppsatt anklagelseakt för trolldom mot Ingrid på Tallmossen, hennes dotter Ellen och trenne andra qvinnor, hvaraf väl måste följa, enär trolldom är lifssak, att de anklagade genast skola gripas, i häkte insättas och der förvaras, tilldess de kunna inställas för häradstinget, antingen att detta blir på utlyst tid hållet, eller att ett extrating för det vigtiga målets afgörande beslutas. Min önskan är nu, att högvälborne herren ville med budet sända mig formuläret för en laga anklagelseakt af detta slag, då jag med Guds hjelp redan i morgon skall personligen öfverlemna den i högvälborne herrens händer. Jag har dessutom att förkunna det sorgliga budskapet, att min hustru i dag svårt insjuknat, sedan hon i natt jemmerligen ridits af maran och plågats genom den grufliga Ingrids tillskyndelser, samt att min son, enligt hvad ett bref från Strengnäs underrättat mig, blifvit illa skadad i sitt ena öga, då han med andra djeknar slog trilla på skolgården. Dessa hemsökelser skola dock lika litet som kons död afskräcka mig från mitt verk“ &c.

+

”Högvälborne herre! Jag hafver förut tillskrifvit eder och sagt, af hvilka besvär min tid är upptagen, så att jag ej hunnit besöka edert välsignade hus och mundtligen meddela allt det märkliga, som jag sedan vi sist råkades har erfarit. Nu skrifver jag, för att säga eder, att jag är betagen af stor ängslan, ty jag ser, att hela min hjord skall förderfvas, om jag måste dröja och invänta befallningen, huru jag skall göra, från de fjerran varande öfverherdarne. Nej, jag måste sjelf gripa verket an, ty de förfördes antal vexer med hvarje dag, och mången, som varit god kristen, är nu såld åt djefvulen och evigt förtappad. Derför vill jag förbereda eder derpå, att jag genast ämnar vända mig till eder såsom den lagliga myndigheten på stället och till eder inlemna en i laglig form uppsatt anklagelseakt för trolldom mot Ingrid på Tallmossen, hennes dotter Ellen och trenne andra qvinnor, hvaraf väl måste följa, enär trolldom är lifssak, att de anklagade genast skola gripas, i häkte insättas och der förvaras, tilldess de kunna inställas för häradstinget, antingen att detta blir på utlyst tid hållet, eller att ett extrating för det vigtiga målets afgörande beslutas. Min önskan är nu, att högvälborne herren ville med budet sända mig formuläret för en laga anklagelseakt af detta slag, då jag med Guds hjelp redan i morgon skall personligen öfverlemna den i högvälborne herrens händer. Jag har dessutom att förkunna det sorgliga budskapet, att min hustru i dag svårt insjuknat, sedan hon i natt jemmerligen ridits af maran och plågats genom den grufliga Ingrids tillskyndelser, samt att min son, enligt hvad ett bref från Strengnäs underrättat mig, blifvit illa skadad i sitt ena öga, då han med andra djeknar slog trilla på skolgården. Dessa hemsökelser skola dock lika litet som kons död afskräcka mig från mitt verk“ &c.

Adolf var inne hos sin far, då detta bref ankom. Lagmannen, som satt, plågad af gikt, i sin länstol, läste det, skakade på hufvudet och sade till sonen:

– Sätt dig och skrif!

Adolf skref efter sin fars diktamen:

@@ -1573,9 +1570,9 @@

– Detta papper gifver mig nyckeln till hemligheten.

– Men huru i all verlden har det kommit i edra händer?

– Jag fann det en natt på bordet i Drakes laboratorium och ansåg mig kunna taga det, i ersättning för de många förtroenden just rörande denhär betänkliga saken, hvilka han i sin blindhet velat skänka mig, men som jag tillbakavisat. I sitt exalterade tillstånd, under inflytelsen af vinets ångor vet han ej att hålla tand för tunga, så sluten han annars är, ehuru jag ganska tydligt låtit honom förstå, att det enda intresse, vi ega gemensamt, är det, som förenar oss vid degeln, och att ett förtroende, som jag ej begärt, icke binder mig att handla i enlighet med hans planer eller att förhålla mig overksam, om jag ogillar dem. Jag har varnat skurken ... varnat honom så skarpt, att jag ett ögonblick fruktade att hafva väckt hans misstankar ... Min ställning, fortfor Vanloo, idet han började gå fram och tillbaka genom rummet, – är falsk. Den roll, jag här spelar, anstår mig icke. Men jag måste fortsätta, tills sorgespelet är slutadt.

-

– Hvilken ömklighet! fortfor han efter en stunds tystnad. – Jag har med forskande blick vandrat genom detta samhälles höjder, och hvad har jag funnit? Idel svaghet, lumpenhet och egennytta hos de män, som stå vid statsskeppets roder. Derigenom är det möjligt, att en flock äfventyrare, djerfvare än de, men af ännu sämre sedlig halt, utan egen makt och utan stöd hos folket, våga gripa efter väldet. Så kunna i vår tids samhällen några få orena, kraftlösa händer leka med det heligaste: med nationernas lagar, och åtminstone skenbart länka deras öden. Huru annorledes hos de antika folken! Greklands stater voro icke större, än att hvarje samhälle kunde känna sig såsom ett helt, hvarje samhällsmedlem såsom en icke betydelselös del af det hela. Den enskiltes sjelfkänsla kunde derigenom lättare uppgå i den allmänna fosterlandskänslan, statsärendena af enhvar öfverblickas, statens heliga intressen af alla bevakas. Blott i sådane samhällen var det menniskan möjligt att till hvardagslifvets bestyr, som endast afse hennes djuriska existens, medtaga den förädlande öfvertygelse, att hon var bestämd att verka i idéernas rike. Våra monarkier deremot äro ofantliga byggnader, barbariskt hopfogade af olika ämnen, uppförda utan annan afsigt än att stå, utan annan beräkning än att trotsa tyngdkraften. Deras undre delar äro bestämda till att uthärda tryckningen från de öfre ... till ingenting annat. Intet gemensamt intresse förenar dem. Samhället är en sammansättning af skrån, som hafva sitt fädernesland hvart i sin mästarelåda. Blott i sitt flendtliga förhållande till andra stater känner sig hvarje folk såsom ett helt, emedan dess alla schakter då genomströmmas af en enda känsla: sjelfuppehållelsens ...

+

– Hvilken ömklighet! fortfor han efter en stunds tystnad. – Jag har med forskande blick vandrat genom detta samhälles höjder, och hvad har jag funnit? Idel svaghet, lumpenhet och egennytta hos de män, som stå vid statsskeppets roder. Derigenom är det möjligt, att en flock äfventyrare, djerfvare än de, men af ännu sämre sedlig halt, utan egen makt och utan stöd hos folket, våga gripa efter väldet. Så kunna i vår tids samhällen några få orena, kraftlösa händer leka med det heligaste: med nationernas lagar, och åtminstone skenbart länka deras öden. Huru annorledes hos de antika folken! Greklands stater voro icke större, än att hvarje samhälle kunde känna sig såsom ett helt, hvarje samhällsmedlem såsom en icke betydelselös del af det hela. Den enskiltes sjelfkänsla kunde derigenom lättare uppgå i den allmänna fosterlandskänslan, statsärendena af enhvar öfverblickas, statens heliga intressen af alla bevakas. Blott i sådane samhällen var det menniskan möjligt att till hvardagslifvets bestyr, som endast afse hennes djuriska existens, medtaga den förädlande öfvertygelse, att hon var bestämd att verka i idéernas rike. Våra monarkier deremot äro ofantliga byggnader, barbariskt hopfogade af olika ämnen, uppförda utan annan afsigt än att stå, utan annan beräkning än att trotsa tyngdkraften. Deras undre delar äro bestämda till att uthärda tryckningen från de öfre ... till ingenting annat. Intet gemensamt intresse förenar dem. Samhället är en sammansättning af skrån, som hafva sitt fädernesland hvart i sin mästarelåda. Blott i sitt flendtliga förhållande till andra stater känner sig hvarje folk såsom ett helt, emedan dess alla schakter då genomströmmas af en enda känsla: sjelfuppehållelsens ...

Vanloo tog de papper, Sigurd lemnat honom, genomögnade dem med en och annan blick på chiffernyckeln, och fortsatte derefter sin monolog:

-

– Sköna afsigter, dessa herrar hysa, sade han. – Man kan icke neka, att de äro ganska säkra på sin sak. De köpslå redan om huden, innan de skjutit björnen. Nåja, de känna sina motståndares erbarmlighet och veta, att folket skall förhålla sig passivt, om de blott svepa sig i lagens mantel ... och det är en sak, som de förstå. De dela redan gods och värdigheter sins emellan, och en af dem föreslår tillochmed att frälsebönderna skola göras till lifegna. Han åberopar grannriket Danmarks och en mängd andra staters exempel, förklarar det vara en skam för ett kristligt-monarkiskt samhälle att hafva fria bönder, och slutar sin framställning, à la De la Gardie, med en latinsk fras: ungentem pungit, pungentem rusticus ungit .

+

– Sköna afsigter, dessa herrar hysa, sade han. – Man kan icke neka, att de äro ganska säkra på sin sak. De köpslå redan om huden, innan de skjutit björnen. Nåja, de känna sina motståndares erbarmlighet och veta, att folket skall förhålla sig passivt, om de blott svepa sig i lagens mantel ... och det är en sak, som de förstå. De dela redan gods och värdigheter sins emellan, och en af dem föreslår tillochmed att frälsebönderna skola göras till lifegna. Han åberopar grannriket Danmarks och en mängd andra staters exempel, förklarar det vara en skam för ett kristligt-monarkiskt samhälle att hafva fria bönder, och slutar sin framställning, à la De la Gardie, med en latinsk fras: ungentem pungit, pungentem rusticus ungit .

– Ha, utbrast Sigurd, som hitintills tyst åhört Vanloo, – är det möjligt, kapten? Våga de verkligen tala om något sådant? Göra bönderna till lifegna! Godt ... då ha vi uppror i landet, och då resa vi icke härifrån, utan att blanda oss i leken. Jag är bondson, kapten, och ni är det äfven, fastän ni har Folkungablod i edra ådror. Ha, kapten, låt dem bara hållas! Jag känner de svenska bönderna: de tåla mycket förtryck, sålänge de inbilla sig vara fria, men fråntager man dem också den inbillningen, så tåla de intet alls. Icke sannt, kapten, ni låter deder herrarne hållas?

Vanloo log, då han betraktade Sigurd. Denne hade stigit upp från sin stol, hans ögon blixtrade, han tummade, vred och skrufvade sina stora mustascher med utomordentlig fingerfärdighet.

– Kapten, fortfor han, – vi hafva kämpat tillsammans i de engelska republikanernas härar ... vi hafva med egna ögon sett ett skymfadt folk resa sig i sin vrede, och vi hafva deltagit i dess strider för sin frihet ... Ni skrattar, kapten! Ack, ni är ej densamme som förr. Jag minnes dock en tid, då er håg just lekte på att återvända till ert fosterland och ställa er i spetsen för en omhvälfning. Ni var då tio år yngre, men icke är edert hjerta ännu förtorkadt. Ack, jag minnes mången stund, då vi under stiltjen på oceanen hvilade i skuggan af storseglet, och ni berättade för mig om Gracchus och Timoleon ... Och en af edra bästa vänner är ju ännu den ädle Algernon Sidney, efter hvilken ni har uppkallat er vackra brigg.

@@ -1763,7 +1760,7 @@

– Jag har hört nog, sade Adolf och tog sin hatt; – och som jag ännu ej förvärfvat tillräcklig verldsklokhet, för att tillbakahålla ett ogynnsamt omdöme mot hvem det vara må, som förtjent det, så måste jag säga er, att edra lefnadsåsigter förekomma mig ganska föraktliga.

– Aj, der sökte du rikta en puff åt mitt samvete och ett dråpslag åt mitt goda lynne, sade riksrådet Bengt. – Men det lyckades dig icke, min gosse.

Och herr Bengt började deklamera ur Horatius:

-Lenit albescens animos capillus &c. +Lenit albescens animos capillus &c.

– Farväl, galenpanna! ropade han derefter till den bortgående ynglingen. – Jag väntar icke, att du skall komma och bedja mig om förlåtelse, förrän jag gjort dig till en man i staten.

Men Adolf lemnade sin farbrors hus med den föresats att aldrig mer sätta sin fot inom detsamma.

Herr Bengts förutsägelse, att Adolfs äfventyr snart skulle blifva bekant i hufvudstaden, fann denne sednare besannad redan följande dag, då han, i hopp att få se Ellen, åter infann sig på borggården. Han hade knappt visat sig i slottsporten, förrän han emottogs af en väldig skrattsalva från en mängd unga herrar, som samlats derstädes och nu alla, under fortsatt skämt, riktade sina ögon på honom.

@@ -1891,7 +1888,7 @@

– Jag är nyfiken att lära känna herr Stjernhjelms verkliga tanke rörande svenska och hebreiska språkens ålder. Det är mig svårt att tro vår värds försäkran, att ni på fullt allvar framställde nyssnämnde sats.

– Känner ni de vise männens valspråk? frågade Stjernhjelm tillbaka.

– Nej.

-

– Det ena är Dulce est sapere , det andra dulce est desipere in loco . Hvilketdera valspråket jag vid det ifrågavarande tillfället följde är och skall äfven förblifva entviste fråga för sysslolösa hufvuden, som ej ha annat att fundera på.

+

– Det ena är Dulce est sapere , det andra dulce est desipere in loco . Hvilketdera valspråket jag vid det ifrågavarande tillfället följde är och skall äfven förblifva entviste fråga för sysslolösa hufvuden, som ej ha annat att fundera på.

Sedan samtalet fortgått i denna skämtsamma ton, tilldess den enkla supéen var slutad och de tre herrarne bildat en halfkrets kring den falnande brasan, öfvergick det nu på den unge Skyttes förhållande till Ellen. Stjernhjelm förde samtalet på denna punkt så grannlaga, att Adolf, långt ifrån att såras af hans frågor, fann en tillfredsställelse uti att besvara desamma och meddela den i sjelfva sin ystra glädtighet vördnadsvärde mannen allt, som tyngde på hans bröst.

– Bra, min vän, sade Stjernhjelm och tryckte med värma Adolfs hand, när denne talat ut, – ert handlingssätt är värdigt en ädel yngling. Men mod, mod! Bär er panna upprätt inför de hånande dårarne, och afvakta med sinneslugn, hvad den kommande tiden bär i sitt sköte!... Hvad tror ni väl? Äfven jag har varit på väg att bli anklagad för trolleri och det icke mindre än tvenne gånger. Det var den tiden, då jag var professor i Dorpt. Jag studerade naturvetenskaperna och hade förskaffat mig åtskilliga instrumenter, som voro för allmänheten obekanta. De rön, jag gjorde med desse, föreföllo så underbara, att jag fick anseende för att vara trollkarl. Bland dessa instrumenter voro ett solglas och ett förstoringsglas. Med det förra antände jag en gång, i ett anfall af öfverdrifvet godt lynne, skägget på en lifländsk bonde. Gubben blef deröfver så förskräckt, att han med möda kunde afhållas från att anklaga mig inför domstol såsom trollkarl. En annan gång råkade jag värre ut tillfölje af ett dylikt skämt. Jag hade en embetsbroder vid namn Virginius, professor i juridiken, en beskedlig karl, med hvilken jag tillät mig åtskilliga små upptåg. Virginius hade fått i sitt hufvud, att jag egde en spiritus och anmodade mig enträget att få se den. Då han oupphörligt förföljde mig med denna begäran, beslöt jag att spela honom ett spratt. “Du skall få se den,“ sade jag en gång, “om du kommer till mig i afton; men du måste aflägga en högtidlig tysthetsed.“ Eden aflades, och jag hade allt i beredskap, då mannen kom. Jag hade lagt en viss liten insekt under mitt förstoringsglas, lät honom se denne och utgaf den för att vara min spiritus. Då Virginius såg det sexfotade, kraflande vidundret, bleknade han och drog sig förskräckt tillbaka. Inom två dagar visste hela Dorpt, att Virginius sett min föregifne spiritus; i trots af sitt tysthetslöfte hade stackaren berättat hvad han sett eller trott sig se, för sin hustru, under hvars toffel han stod, och frun i sin ordning omtalat det för sina sqvallersystrar. Följden blef, att jag stämdes inför en kommission, bestående af teologer och jurister, och jag måste beqväma mig till att icke blott visa, huru allt tillgått, utan äfven afgifva en ny trosbekännelse, för att ådagalägga min renlärighet.

– Och ni kunde aflägga denna bekännelse med godt samvete? inföll Adolf.

@@ -1991,7 +1988,7 @@

Efter festens slut återvänder hexan med barnen till deras hem, lägger dem i säng och aflägsnar sig, allt lika obemärkt som förut. Det dröjer likväl ej länge, innan hon ånyo medtager barnen till Blåkulla. För hvarje besök tillvexa de i djefvulens gunst, erhålla lärare, som undervisa dem i hans tjenst, bli slutligen af honom döpta och äro då fullkomliga hexor eller trollkarlar med förmåga och vilja att på egen hand företaga Blåkullafärder.

Djefvulen är – allt enligt samma berättelser – en ganska nyckfull herre. Det händer stundom, att han är vid dåligt lynne, sannolikt emedan han besväras af den ofvannämnda kedjan, på hvilken hans gäster visserligen flitigt fila, men utan framgång. Vid sådane tillfällen piskar han hexorna gula och blå, samt blir så åter vid goda vätskor.

Vid andra tillfällen är han serdeles mild och godlynt, samt roar då sina gäster med att spela åtskilliga vackra stycken på harpa.

-

Åter vid andra tillfällen är han – kuriöst nog – krasslig till helsan. Hexorna pläga då slå honom åder och egna honom den ömmaste omvårdnad. Engång var han tillochmed enligt någras påstående, nära döden, och rådde då i Blåkulla stor jemmer och veklagan . –

+

Åter vid andra tillfällen är han – kuriöst nog – krasslig till helsan. Hexorna pläga då slå honom åder och egna honom den ömmaste omvårdnad. Engång var han tillochmed enligt någras påstående, nära döden, och rådde då i Blåkulla stor jemmer och veklagan . –

Men huru var det möjligt, att dessa barocka historier kunde blifva trodde af män, som i själsodling stodo högt öfver massan af folket ... af män, hvilkas pligt såsom domare öfver lif och död var att tvifla och utan förutfattad åsigt undersöka?

Den allmänna meningen, de religiösa föreställningarne, den verldsliga lagens påbud, de lärdaste mäns skrifter, allt bidrog att vidmakthålla och styrka den vidskepliga tron på sanningen af dylika historier, så rent af vansinniga de måste synas för barnen af en nyare tid.

I den katolska kristenheten hade flera påfliga bullor förklarat tron på hexors tillvaro för en dogm, hvilken det vore kätteri att betvifla. Reformationen, som bekämpade så många andra villfarelser, lät denna stå orubbad: Luther sjelf trodde på hexeri och på djefvulens personliga uppträdande för att fresta och förföra. Ja, reformationen snarare ökade än minskade detta onda. Folkets inbillningskraft, som icke längre närdes af de poetiska och till känslan talande katolska kyrkobruken, sökte, undan protestantismen kalla prosa, sin tillflykt i det mystiska, det fördolda, och kastade sig på nya vägar, med förökad åtrå, i vidskepelsens armar. Deraf förklaras, att hexeriförföljelserna voro vida förfärligare i de protestantiska länderna än i de katolska. Sachsen, lutherska reformationens vagga, fylldes af bål: i Genève, Calvinska reformationens utgångspunkt och fäste, brändes på ett enda år 500 hexor.

@@ -2004,7 +2001,7 @@

Läsaren torde således icke förundra sig deröfver, att lagman Skytte icke ett ögonblick betviflade den fullkomliga sanningsenligheten af allt, hvad han hörde. Det enda, som förekom honom såsom i hög grad förunderligt, var den barocka uppgiften om Djefvulens stundom krassliga helsa, som skulle nödga hexorna att låta honom åder ... men han qväfde den späda brodd till tvifvel, som härvid ville uppskjuta, på det vanliga sättet: han betraktade den vansinniga historien såsom en mystisk sak, i hvilken det ej vore tillåtet eller lämpligt för förnuftet att forska.

Huru opartisk och skarpsinnig ransakningen under sådane förhållanden måste blifva, och huru svaga utsigterna voro för de anklagade att blifva frikände, är lätt att förstå.

Men för de läsares räkning, hvilka, obekanta med den tid, som här är i fråga, icke desto mindre skulle anse denna skildring öfverdrifven, torde följande berättelse från en samtidig hexeriprocess i Tyskland vara på sin plats. Den visar på ett slående sätt, att de handgripligaste bevis på anklagelsernas falskhet icke voro tillräckliga att skydda mot domstolarnes och folkets i sjelfva verket otroliga fanatism:

-

I Lindheimska landsdelen blefvo sex qvinnor angifna att hafva ur kyrkogården uppgräft ett nyligen aflidet barn och på dess kropp kokat en hexsoppa. De anklagade nekade. Men sedan de åtskilliga gånger genomgått tortyren, lyckades domarne frampressa en bekännelse, och de sex qvinnorna dömdes till döden. Mannen till en af dessa olyckliga bragte det slutligen derhän, att barnets graf blef öppnad i närvaro af domarne, ortens prester och några vittnen. Liket befanns helt och oförtärdt i sin kista. Blefvo nu de anklagade frikända? Nej, domarne ansågo det oförmultnade liket vara ett djefvulens bländverk och förklarade, att “emedan alla hexorna bekänt, så måste deras bekännelse gälla mer än ögonskenet, och man måste derför till den treenige Guds ära, som befallt att utrota trollkarlar och hexor, uppbränna dem“ ... och de blefvo brända .

+

I Lindheimska landsdelen blefvo sex qvinnor angifna att hafva ur kyrkogården uppgräft ett nyligen aflidet barn och på dess kropp kokat en hexsoppa. De anklagade nekade. Men sedan de åtskilliga gånger genomgått tortyren, lyckades domarne frampressa en bekännelse, och de sex qvinnorna dömdes till döden. Mannen till en af dessa olyckliga bragte det slutligen derhän, att barnets graf blef öppnad i närvaro af domarne, ortens prester och några vittnen. Liket befanns helt och oförtärdt i sin kista. Blefvo nu de anklagade frikända? Nej, domarne ansågo det oförmultnade liket vara ett djefvulens bländverk och förklarade, att “emedan alla hexorna bekänt, så måste deras bekännelse gälla mer än ögonskenet, och man måste derför till den treenige Guds ära, som befallt att utrota trollkarlar och hexor, uppbränna dem“ ... och de blefvo brända .

Innan vi återgå till vår berättelse, torde det tillåtas att tillägga några ord om den historiska kärna, kring hvilken hexeriföreteelserna utbildade sig. En sådan kärna fanns: allt var icke gripet ur luften. Det fanns ett verkligt stoff, hvarur de sjuka fantasierna bildade sina skräckgestalter.

Hela århundraden efter kristendomens allmänna utbredning i Europa, existerade den blott till sin yttre form, men var icke andligt förverkligad i folkens tänkesätt. Den gamla hedendomen lefde qvar på samhällenas botten, och den af massorna vördade hemliga visdom, af hvilka Skandinavernas valor, Germanernas alrunor och Gallernas prestinnor voro i besittning, gick i arf på deras döttrar och anlitades flitigt af de vidskeplige. Ju djupare kristendomen nedträngde bland massorna, i desto fiendtligare förhållande kom den till dessa hedendomens öfverlefvor. De hade förut varit tålda; nu började de alltmer förföljas. Och ju mer de förföljdes, desto mera dolde de sig i ett mystiskt mörker, lockande för inbillningskraften, desto närmare samlade sig dess anhängare i slutna kretsar, i tysthet fortplantande sina hemliga kunskaper och sitt af förföljelserna stegrade hat mot kristendomen. Den öfverlefvande hedendomen gestaltade sig till ett slags Djefvulstjenst; dess bekännare blefvo i folkets och i sina egna ögon trollkarlar och hexor. Att dylika förbund verkligen ännu i sjuttonde århundradet funnos till, är historiskt afgjordt, och att äfven personer af högre samhällsställning, ja tillochmed prester, slöto sig till desamma, emedan de inom dem funno ett beqvämt tillfälle att tillfredsställa afskyvärda lidelser, bestyrkes bland annat af de handlingar, som ännu finnas qvar rörande hexeriprocessen i Reutlingen åren 1665–1667. Denna upptäckt skedde ej genom inqvisitorerna, hvilka voro alltför sysselsatta med de vanliga inbillningarne, för att öppna ögonen för verkliga fakta, utan hafva gjorts under en sednare tids kritiska granskning af de nämnda protokollerna.

I besittning af konsten att tillreda de så kallade trollsalvorna, hvilkas verkningar i en föregående afdelning af denna berättelse blifvit beskrifna, voro de ursprungliga medlemmarne af dessa hemliga sällskaper icke mindre bedragne än bedragare. De narkotiska salvorna försänkte dem i drömrik sömn, hvarunder de i fantasien upplefde allt, som i det vakna tillståndet var föremål för deras tro.

@@ -2118,13 +2115,13 @@

– De, som med sådan lätthet kunna flyga i luften, hafva sannolikt icke den tyngd, som de efter vanlig erfarenhet borde hafva, tänkte lagmannen, och han meddelade sin idé åt de öfriga medlemmarne af domstolen.

– Låtom oss försöka, sade den ene Stockholmsjuristen; – misslyckas rönet, så är dermed intet bevisadt till de nekandes förmån; lyckas det deremot, så hafva vi ett nytt och oomkullstötligt bevis, att de äro hexor.

Lagman Skytte befallde nu fjärdingsmännen att till tingshusets trappa framskaffa byns gemensamma spannmålsvåg.

-

Sedan detta blifvit verkstäldt, vägdes de förmenta hexorna af Svarte Anders, och ... tecken och under!... de flesta befunnos vida lättare, än man af deras kroppsbyggnad skulle förmodat .

+

Sedan detta blifvit verkstäldt, vägdes de förmenta hexorna af Svarte Anders, och ... tecken och under!... de flesta befunnos vida lättare, än man af deras kroppsbyggnad skulle förmodat .

Det torde vara öfverflödigt att, till en naturlig förklaring af detta under, påpeka, det Svarte Anders fuskade vid vägningen. Han ansåg det tillhöra sin embetspligt såsom bödel att bidraga till de anklagades fällande, äfven om bedrägeri måste vara med i spelet.

Ransakningen var slutad vid skymningens inbrott. Den skulle återupptagas följande dag med dem bland de anklagade, hvilka hitintills icke bekännt sig skyldiga.

Under tiden skulle, såsom nämdt är, prestmännen försöka sitt inflytande på deras förstockade sinnen, först med ordets makt, sedan med andra medel.

Med dessa „andra medel“ förstods tortyren.

I den tid, till hvilken vår berättelse är förlagd, var lagskipningen i yttersta grad förvildad. De mörka århundraden, som följde på folkvandringarne och den antika civilisationens för fall, voro i flera hänseenden milda och menskliga, jemförda med det sjuttonde århundradet, under hvilket alla de onda makter, som väfva sina svarta trådar genom historien, syntes hafva förenat sig, för att med gigantisk öfvermakt möta och tillbakatränga den nya verldsåskådningens förtrupper. Ständerfriheten viker i denna tid för absolutismen, den djupaste osedlighet herrskar vid sidan af en formell sedlighet, som i sin ordning alstrar den mot allt stort och upphöjdt fiendtliga kälkborgarandan, polisinstitutionerna, jesuitismen, brefadeln utbildas, vetenskaperna förföljas, de sköna konsterna dö bort, trosfanatismen och vidskepelsen uppfylla Europa med slagfält och afrättningsplatser ...

-

Att i denna förvildade tid, då alla vårt slägtes dämoner voro lössläppta, tortyren flitigt anlitades, följer af sig sjelft. Vid hexeriprocesserna spelade den i synnerhet en förfärlig roll. I Tyskland var sättet för tortyrens handhafvande noga bestämdt genom kejsar Carl V:s „Pinliga Halsrättsordning“, men dessa inskränkande stadgar föreföllo tiden alltför milda och obeqväma, för att icke råka i förgätenhet. Likasom våra dagars mekaniska snillen söka uttänka nya häfstänger åt industrien, så bråkade då en mängd hjernor med förbättring af de gamla plågoredskapen och uppfinning af nya, som kunde bereda den raffinerade grymheten förökade njutningar. Domstolarnes vilda lust att använda sina tortyrinstrumenter gick ofta så långt, att de anlitades för att „pröfva sanningen af frivilliga bekännelser“ . Icke ens genom att påbörda sig allt, hvaröfver vidskepelsen eller illviljan behagade klaga, kunde således offren för den tidens rättvisa undslippa tortyrens qval. I Sverige var den fullkomligt öfverlemnad åt godtycket. Lagen gillade den indirekte, utan att stadga något om sättet att begagna den; sedvanan och tidsandan rättfärdigade den.

+

Att i denna förvildade tid, då alla vårt slägtes dämoner voro lössläppta, tortyren flitigt anlitades, följer af sig sjelft. Vid hexeriprocesserna spelade den i synnerhet en förfärlig roll. I Tyskland var sättet för tortyrens handhafvande noga bestämdt genom kejsar Carl V:s „Pinliga Halsrättsordning“, men dessa inskränkande stadgar föreföllo tiden alltför milda och obeqväma, för att icke råka i förgätenhet. Likasom våra dagars mekaniska snillen söka uttänka nya häfstänger åt industrien, så bråkade då en mängd hjernor med förbättring af de gamla plågoredskapen och uppfinning af nya, som kunde bereda den raffinerade grymheten förökade njutningar. Domstolarnes vilda lust att använda sina tortyrinstrumenter gick ofta så långt, att de anlitades för att „pröfva sanningen af frivilliga bekännelser“ . Icke ens genom att påbörda sig allt, hvaröfver vidskepelsen eller illviljan behagade klaga, kunde således offren för den tidens rättvisa undslippa tortyrens qval. I Sverige var den fullkomligt öfverlemnad åt godtycket. Lagen gillade den indirekte, utan att stadga något om sättet att begagna den; sedvanan och tidsandan rättfärdigade den.

Men denna lagens uraktlåtenhet att antingen förbjuda tortyren eller fastställa den inom vissa gränser, gjorde, att den här bedrefs med en viss försigtighet. Den omtänksamme domaren vågade icke låta bödeln utbreda plågoredskapen inför allmänhetens ögon; det var inom slutna dörrar och, åtminstone vid hexeriprocesserna, under presterskapets auspicier, den anlitades ... och då man medelst oerhörda qval tvingat en anklagad att bekänna sig skyldig, hette det på lagspråket, att han blifvit bevekt att tillstå sitt brott.

Efter ransakningens slut öfverlade rättens ledamöter med hvarandra, och man förenade sig om följande förslag, framstäldt af pastor Suenonius:

Alla de anklagade, som nekat inför domstolen, skulle föras till ett i grannskapet af byn beläget kapell, för att der af pastor Suenonius från predikstolen högtidligt uppmanas att bekänna.

@@ -2151,7 +2148,7 @@ Din kärlek är som vingar, Och öfvertäcker mig: Din allmakt Satan tvingar -Och den han har med sig” . +Och den han har med sig” .

Under afsjungande af denna vers anlände tåget till kapellet.

Detta var en gammal byggnad, som endast en eller två gånger om året plägade begagnas för gudstjensten. Sägnen förlade dess uppförande till konung Erik den heliges regeringstid; dess utomordentligt tjocka gråstensmurar, trånga utrymme, låga ingång och små fönster, jemte dess fullkomliga brist på arkitektonisk prydnad, vittnade i sjelfva verket om en ansenlig ålder.

Sedan ryttarne affärdats med order att patrullera på vägen mellan byn och kapellet, inträdde processionen i templet, och pastor Suenonius tillsköt bakom densamma den rostiga dörrigeln.

@@ -2205,7 +2202,7 @@

Sakristian upplystes af en stockeld, som bödelsdrängen upptändt i dess spisel. Midt på dess golf var en ställning upprest, försedd med hissverk: ett då i alla Europas länder vanligt plågoredskap, i hvilket man upphängde offret vid tummarne, sedan man vid dess fötter fästat tyngder, hvilka ökades, tilldess smärtan nödgat den olyckliga delinqventen att ropa på nåd och bekänna sig skyldig.

En af de anklagade qvinnorna hade redan genomgått denna tortyr, och i det ögonblick Adolf inträdde, var bödelsdrängen just sysselsatt med att nedhissa henne. Den arma varelsens ansigte var spöklikt vanstäldt af plågorna; hon hade uthärdat några ögonblick, först under tystnad, sedan under gräsliga skri, tilldess hon slutligen ropade, att hon ville bekänna.

Bredvid på golfvet låg en gråhårig gumma med en jernbeslagen träblack kring det ena benet. I brist på den äkta så kallade spanske stöfveln hade denna träblack fått tjena såsom sådan. Då den gamla tillbakavisade de begge prestmännens förnyade uppmaningar att erkänna sig brottslig och tog Gud till vittne, att hon var oskyldig, hade bödeln, på Suenonii vink, med ett hammarslag indrifvit en grof kil mellan blacken och benet. Den oerhörda smärtan hade nästan ögonblickligt försänkt den åldriga qvinnan i en känslolös kataleptisk sömn; hon låg der nu orörlig, med öppna, glanslösa ögon och af krampen uppspärrad mun ...

-

Det var en vanlig företeelse, att de förmenta hexorna inslumrade midt under tortyren, till följe af oerhörda qval, som kommo organismens lifskraft att domna – ja, en så vanlig företeelse, att en dylik sömn öfverallt gällde såsom ett lyckadt hexprof, ett säkert bevis, att den marterade var brottslig. Man ansåg allmänt, att djefvulen åstadkom denna sömn, för att tillintetgöra plågorna och hindra hexan bekänna .

+

Det var en vanlig företeelse, att de förmenta hexorna inslumrade midt under tortyren, till följe af oerhörda qval, som kommo organismens lifskraft att domna – ja, en så vanlig företeelse, att en dylik sömn öfverallt gällde såsom ett lyckadt hexprof, ett säkert bevis, att den marterade var brottslig. Man ansåg allmänt, att djefvulen åstadkom denna sömn, för att tillintetgöra plågorna och hindra hexan bekänna .

Det nämndes, att bödelsdrängen var sysselsatt med att nedhissa den i chordan upphängda qvinnan; hans förman, bödeln, deremot skulle just, då Adolf inträdde, slå de vid repet fästade öglorna kring tummarne på Ingrid. Ellen hade kastat sig till Suenonii fötter ... med förtviflans vilda vältalighet hade hon bestormat hans hjerta, men derinne fanns en dämon, som hårdnackadt tillbakaslog hvarje anfall af menskliga känslor: Fanatismen. Ellen hade från Suenonius vändt sig till den andre prestmannen: denne, som med svårighet uthärdade anblicken af så mycken grymhet och så mycket lidande, men hvars öfvertygelse likväl var orubbad, sökte enträget beveka Ingrid till bekännelse och uppmanade Ellen att förena sina böner med hans, på det att hennes mor måtte undslippa plågorna. Men Ingrid befann sig i ett halft medvetslöst tillstånd: hennes ögon voro slutna, och endast de spridda ord, som undföllo hennes läppar, vittnade, att hon ej försjunkit i fullständig dvala.

– Nej, nej, jag är oskyldig ... jag svär det vid Kristi sår ... Herre, förbarma dig! Hjelp mig, hjelp mig!

Dessa och dylika ord visade, att hon ännu hade medvetande om sin rysliga belägenhet.

@@ -2304,7 +2301,7 @@

– Såå ...

Vanloo vände sig till den andre ryttaren och utbytte några artighetsfraser med denne.

Drake ämnade just ånyo öppna samtalet med en fråga, när mynher Vanloo funne sig hågad att emottaga hans besök, då hans värjgehäng, som sannolikt varit vårdslöst spändt, lossnade, och värjan föll till gatan.

-

– Dii avertite omen! utbrast Vanloo i en kall skämtsam ton, då skramlet af svärdets fall mot gatstenarne drog hans blick åt denna sida.

+

– Dii avertite omen! utbrast Vanloo i en kall skämtsam ton, då skramlet af svärdets fall mot gatstenarne drog hans blick åt denna sida.

Derefter helsade han de begge ryttarne, gaf kusken tecken att köra fortare, och vagnen rullade bort.

– Fy d–n, jag tål inga Holländare, sade Lilje till Drake, sedan denne af en förbigående fotgängare låtit räcka sig sin värja, – jag tål ingen dryg, köpslående republikansk mynher, och aldraminst dender. Hans artighet smakar af nedlåtenhet ... hans blick föreföll mig spotsk ... den holländske hunden!

– Denhär är dock ingen vanlig Holländare och icke ens en vanlig menniska, anmärkte Drake, som emellertid väl märkt, att det låg något utomordentligt frostigt i Vanloos ton och hållning, skarpt afstickande mot den förtroliga ifver, hvarmed han, Drake, helsat honom välkommen.

@@ -2440,7 +2437,7 @@
Den 31 Maj. Första uppträdet. -

Professor Spole lofvade för denna afton månsken och klart väder.

+

Professor Spole lofvade för denna afton månsken och klart väder.

Månen hade visserligen inställt sig i behörig tid, men det klara vädret hade uteblifvit, hvilket bevisar, att den lärde astronomen, om han ock var ofelbar i de nativitetsspådomar, hvarmed han gjorde sin almanacha smaklig, likväl icke alltid lyckades beräkna alla nyckerna hos den ostadiga väderleken. Qvällhimmeln hängde molndiger öfver Sveriges hufvudstad, och mörkret ökades af en tjock dimma, som lägrat sig vidt och bredt öfver Mälarens och Saltsjöns stränder och talrika holmar, samt afundsjukt förbjöd månen, när den någongång lyckades få fri utsigt mellan molngardinerna, att belysa annat än spetsen af Birger Jarls väldiga torn och de gråa husgrupper, som lågo strödda på de högsta punkterna af Södermalm.

De mörka och trånga gatorna i den inre staden upplystes sparsamt af talgdankar, som här och der flämtade i lyktor öfver portarne och förstugorna till de bättre husen. Försigtiga fotgängare hade väpnat sig med lanternor; de förnämes vagnar omgåfvos af fackelbärare.

I den inre delen af staden, i de gator och gränder, vid hvilka handtverkerierna uppslagit sina bopålar, rådde denna afton en ovanlig liflighet. Icke så till förståendes, som om bullret från de verkstäder, från smedernas, kopparslagarnes, snickarnes och alla öfriga yrkens, hvilkas flit på ett hörbart sätt ger sig tillkänna, förrådt en trägnare verksamhet än vanligt; tvärtom: de taktmässiga hammarslag, hvilkas klang plägade helsa morgonsolen, såsnart tornväktaren på Brunkeberg gifvit den vanliga morgonsignalen, och sedan, efter ett kort uppehåll vid middagstiden, fortforo att genljuda, tilldess samme hedersman förkunnat ankomsten af hvilans timma, hade denna afton alldeles förstummats, ehuru det hvarken var sabbat eller sabbatsafton. De röda lågor, som här och der från cyklopernas verkstäder, genom de trånga portarne, med osäkert sken lyste vandrarens steg, voro släckta; de glada sånger, som plägade beledsaga hyfvelns civiliserande och glattande gång öfver de råa naturqvistiga ättlingarne af skogen, kunde nu icke förnimmas; ja, om en nyfiken eqvilibrist vågat en klättring uppför väggarne af de grå, i gammaltysk stil byggda husen, och skådat in mellan de fina spindelväfsgardiner, som i brist på andra prydde fönstergluggarne till skomakarnes och skräddarnes verkstäder, skulle han svårligen funnit en enda syl, en enda nål i rörelse.

@@ -2896,7 +2893,7 @@

– Vanloo! mumlade herr Bengt, då han hemkommen från deputationernas besök hos hertigen, slog sig ned i sin länstol och öppnade Plinii naturalhistoria, der han sist lagt vecket; – Vanloo! Det måtte vara Belzebub sjelf. Huru han fått händerna i dethär spelet och funnit intresse uti att korsa våra planer, det begriper jag icke och aktar mig väl att söka upplysning derom. Det måste ändå således finnas en listigare hjerna, en skarpare blick än Bengt Skyttes. Jag trodde mig kunna se i hans kort, men han har blickat djupt, alltför djupt fruktar jag, i mina ... Jag börjar bli gammal, tillade han med en suck, idet han aflyfte peruken och i spegeln betraktade sitt grånade hufvud. – Nej, nej, det är tid att öfvergifva politiken och slå sig på den stoiska filosofien ...

Gaudia pelle, Pelle timorem, Nec dolor adsit -Spemque fugato. +Spemque fugato.
@@ -3082,7 +3079,7 @@

– Det är möjligt, svarade denne kort.

– Ni är Felix Ligelius, icke sannt?

– Tyst, inföll andre löjtnanten och visade Skytte för första gången ett allvarsamt anlete. – Jag bär icke längre min fars namn och vill icke höra det nämnas här. Jag heter Felix, ingenting vidare.

-

– Så, för fan, tillade han, – att ni ändå kände igen mig! Jag skulle knappt igenkänt er, om jag ej hört ert namn. Nå, välkommen till oss, friherre Skytte! Här väntade jag minst att se er, men ... quo fata trahunt retrahuntque sequamur .

+

– Så, för fan, tillade han, – att ni ändå kände igen mig! Jag skulle knappt igenkänt er, om jag ej hört ert namn. Nå, välkommen till oss, friherre Skytte! Här väntade jag minst att se er, men ... quo fata trahunt retrahuntque sequamur .

Samtalet afbröts, ty Adolf märkte, att det icke behagade andre löjtnanten.

Den unge Ligelius var son af en prestman och hade vid universitetet gjort sig känd såväl för flit och utmärkta själsgåfvor, som mycken äregirighet, stolt sinnelag och äfventyrligt lynne. Han blef efter slutad lärokurs præceptor i en förnäm familj, men då han här förälskade sig i husets dotter och det ömma, men oskyldiga förhållandet mellan de unga snart upptäcktes, blef han skymfligt jagad på porten. Han återvände derefter till Upsala. En ung högadlig student, slägting till den ifrågavarande familjen, var inspector illustris för den studerande nation, Ligelius tillhörde. Denne förnäme herre, som ansåg, att vanbördingen med sin förmätna kärlek förolämpat honom såväl som hans slägt och för öfrigt icke kunde tåla Ligelii stolta och sjelfständiga väsen, företog sig att vid ett offentligt tillfälle skymfa denne. Ligelius besvarade skymfen med en utmaning. Hans motståndare tillbakavisade den, men begagnade sig deraf, för att utverka hans förvisning från universitetet. Samma dag, förvisningsdomen afkunnades, uppsökte Ligelius sin fiende i dennes bostad, tvang honom att slåss och tillfogade honom ett värjstygn, som var nära att fortskaffa den unge inspectorn till hans fäder. Samma natt flydde Ligelius till Stockholm, gick ombord på en utländsk skuta och lemnade fäderneslandet. Sedan dess hade han genomlefvat öden, hvilkas berättande skulle fylla en diger bok. Tanken på den framtid, af hvilken han sjelf väntat så mycket, men som nu var förspilld, förtog honom i olyckans stunder styrkan att föra en stilla, obemärkt och fläckfri lefnad, äfven om en utväg till en sådan stått honom öppen: såväl för att döfva sina minnen, som drifven af sitt lynnes art, kastade han sig in i ett vildt äfventyrarelif. Han hade lefvat bland Indianer och Malajer, bland buccanierer och flibustierer, bland menniskor, hos hvilka de yppersta dygder lågo som perlor i gyttjan af de gröfsta laster, bland vildar, äfventyrare, fridlösa och brottslingar. Öfverallt hade han bland desse vetat att göra sig gällande, ja beundrad, ty hans natur dref de dygder och de laster, som herrskade hos hans omgifning och af den värderades, till sin yttersta spets; men ingenstädes fann han tillfredsställelse för sin oroliga själ: en djup förtviflan hade drifvit honom från land till land, från haf till haf, från äfventyr till äfventyr, tilldess han slutligen, besegrad af hemlängtan, återvände till sitt fädernesland.

Anländ dit, hade han begifvit sig till sin födelsebygd, smugit omkring sin fars hydda, tilldess han, okänd af honom, fått se hans ansigte, hade derefter besökt sin mors graf, sin barndoms lekplatser och åter skyndat bort. Fädernejorden brände under hans fötter. Han hade der intet vidare att uträtta, beslöt att åter lemna den och ila nya öden till mötes. I Stockholm hade han på sjömanskrogarne träffat ett par kamrater från Vestindien och med desse låtit värfva sig af herr Zacharias Jansen, sedan han i dennes person lärt känna den gamle, ännu icke glömde flibustieren Ruys.

@@ -3260,7 +3257,7 @@

Flere af besättningen stodo i grannskapet och hörde detta samtal. Drake ansåg det vara nödvändigt att fastställa ett exempel. Han drog en pistol ur gördeln och sköt karlen för pannan.

Det intryck denna handling gjorde på besättningen var till disciplinens förmån. Den kände ännu icke tillräckligt sin nye befälhafvare, men hans kalla beslutsamma hållning och öfverlägsna kännedom i sjöyrket hade redan imponerat på densamma, och flertalet bestod för öfrigt af karlar, vane vid kaparejustis och blodsutgjutelse.

– Det var nödvändigt, sade Drake till Skytte, idet han vid dennes sida gick akterut. – Ombord å ett förföljdt fartyg får lagskipningen ej göra långa omständigheter.

-

– Rätt, anmärkte gamle Sullivan till de karlar, som skockat sig kring liket, medan detta upplyftes, för att kastas öfverbord. – Denhär Becker påminner mig om kapten Laurent ... han gjorde kort process, han också. Har ni hört talas om kapten Laurent, gossar? Det var den käckaste karl, som någonsin trampat ett däck, och hans like kommer bestämdt aldrig mer i verlden. Jag seglade under honom vid ett tillfälle, då han blef angripen af två spanska galerer, hvardera på 60 kanoner. Hvad tror ni han gjorde? Jo, han ställde en karl, en glad och öfverdådig djefvul, lik denhär Felix, med brinnande lunta vid krutdurken med order att vid första vink spränga oss i luften, och så säger han till oss: „midtemellan de begge skeppen skola vi segla och skjuta till höger och venster!“ Och knappt var detta sagdt, förrän det skedde. Spanjorerne väntade icke en så djerf manöver, och vår handgevärseld tilltygade dem så illa, att de rent af förlorade besinningen . Vi kommo undan och kapade en timme derefter midt för deras näsa en spansk silfverskuta, utan att de lagade sig till att komma den till hjelp.

+

– Rätt, anmärkte gamle Sullivan till de karlar, som skockat sig kring liket, medan detta upplyftes, för att kastas öfverbord. – Denhär Becker påminner mig om kapten Laurent ... han gjorde kort process, han också. Har ni hört talas om kapten Laurent, gossar? Det var den käckaste karl, som någonsin trampat ett däck, och hans like kommer bestämdt aldrig mer i verlden. Jag seglade under honom vid ett tillfälle, då han blef angripen af två spanska galerer, hvardera på 60 kanoner. Hvad tror ni han gjorde? Jo, han ställde en karl, en glad och öfverdådig djefvul, lik denhär Felix, med brinnande lunta vid krutdurken med order att vid första vink spränga oss i luften, och så säger han till oss: „midtemellan de begge skeppen skola vi segla och skjuta till höger och venster!“ Och knappt var detta sagdt, förrän det skedde. Spanjorerne väntade icke en så djerf manöver, och vår handgevärseld tilltygade dem så illa, att de rent af förlorade besinningen . Vi kommo undan och kapade en timme derefter midt för deras näsa en spansk silfverskuta, utan att de lagade sig till att komma den till hjelp.

Vid middagstiden inträffade en så hastig omkastning i vinden, att Scylla för en stund blef liggande i jern. Detsamma inträffade med Algernon Sidney, men såsnart denne fått segeln ombrassade, sköt den hastigare fart, och afståndet minskades åter med några kabellängder.

Drake lät nu kalla besättningen akterut.

– Kamrater, sade han med hög röst, – det fartyg, som pressar oss i kölvattnet, är detsamma, hvars båtar vi gåfvo en minnesbeta, då vi lågo under Vermdön. Det söker strid med oss; det vill hämnas. Jag känner er ännu alltför litet, men jag är öfvertygad, att J ären stridsdugligt folk. Huru många af er ha förut luktat krutrök? Alla sådane gå åt babordsidan!

diff --git a/level1/SWE2589232_FlygareCarlen.xml b/level1/SWE2589232_FlygareCarlen.xml index 3d13a69..8c53c76 100644 --- a/level1/SWE2589232_FlygareCarlen.xml +++ b/level1/SWE2589232_FlygareCarlen.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE262937_Strindberg.xml b/level1/SWE262937_Strindberg.xml index d3fb543..5b23725 100644 --- a/level1/SWE262937_Strindberg.xml +++ b/level1/SWE262937_Strindberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -150,7 +147,7 @@

– ’Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv’, sade Protonotarien, och tog en flisa ur bordsskivan, så stor att man kunde tända en brasa med den. ’Vad säger första Notarien?’

Denne som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik, vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2 föreslog nämnde sort.

Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross Sheffield.

-

Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar. Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: ’En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!’ Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! ’I morgon få vi en het dag’, viskade en kamrat till mig i trappan. ’Vad i Herrans namn blir det då?’ frågade jag orolig. ’Blyertspennorna!’ svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare. Detta hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke deltog i skrattet och man utmanade mig. Nästa gång man angrep »oppositionshundarne» exploderade jag och höll ett explikationstal som hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!

+

Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar. Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: ’En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!’ Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! ’I morgon få vi en het dag’, viskade en kamrat till mig i trappan. ’Vad i Herrans namn blir det då?’ frågade jag orolig. ’Blyertspennorna!’ svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare. Detta hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke deltog i skrattet och man utmanade mig. Nästa gång man angrep »oppositionshundarne» exploderade jag och höll ett explikationstal som hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!

Struve som syntes missnöjd med det avstubbade slutet stoppade in blyertspennan, drack ur sin toddy, och såg förströdd ut. Emellertid ansåg han sig böra tala.

– Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna arbeta ihop mera bröd för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!

– Nå väl det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av lögn – och jag flyr det med nöje!

diff --git a/level1/SWE31100_Hansson.xml b/level1/SWE31100_Hansson.xml index 6be5c72..d004427 100644 --- a/level1/SWE31100_Hansson.xml +++ b/level1/SWE31100_Hansson.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE31200_Wagner.xml b/level1/SWE31200_Wagner.xml index 6b17698..890438a 100644 --- a/level1/SWE31200_Wagner.xml +++ b/level1/SWE31200_Wagner.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE31501_Lundegard.xml b/level1/SWE31501_Lundegard.xml index 037d3b7..4ad6196 100644 --- a/level1/SWE31501_Lundegard.xml +++ b/level1/SWE31501_Lundegard.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE3259766_Ljungstedt.xml b/level1/SWE3259766_Ljungstedt.xml index 5d44fa7..2972da4 100644 --- a/level1/SWE3259766_Ljungstedt.xml +++ b/level1/SWE3259766_Ljungstedt.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE3312560_Lagerlof.xml b/level1/SWE3312560_Lagerlof.xml index 6de5f9b..71ecca9 100644 --- a/level1/SWE3312560_Lagerlof.xml +++ b/level1/SWE3312560_Lagerlof.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE354083_Soderberg.xml b/level1/SWE354083_Soderberg.xml index 0fdd4f0..efba330 100644 --- a/level1/SWE354083_Soderberg.xml +++ b/level1/SWE354083_Soderberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE479295_Rydberg.xml b/level1/SWE479295_Rydberg.xml index 478c333..ab53a41 100644 --- a/level1/SWE479295_Rydberg.xml +++ b/level1/SWE479295_Rydberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -125,7 +122,7 @@

– Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningarne.

– Jag menar nu icke den egenskapen ...

– Vann han äfven i natt?

-

– En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ, såsom han kallar dem.

+

– En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ, såsom han kallar dem.

– En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: guldfloden måste snart vara utvaskad. Ve mig! Hvar skall jag nästa år finna en annan Karmides?)

– Hvad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, – är hans förmåga af sjelfbeherskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned emot hans näsa, hans ögon voro halfslutna och hans tunga lallade slappt efter tonerna af den lydiske flöjten under de mest löjliga försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en kejserlig brefbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som en fjeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med majestätiska steg ut i aulan, der han emottog brefvet, läste det vid skenet af altarlampan och affärdade budbäraren, för att återvända och fortsätta dryckeslaget ...

– Nåväl, och brefvets innehåll?

@@ -147,7 +144,7 @@ Herde Endymion var, och hos hjorden han sof, då Selene Steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar: Rhea begråter en herde, och Ljungarn sjelf ju i örnhamn -Kretsande flög kring Idas topp för en vallande gosse!“ +Kretsande flög kring Idas topp för en vallande gosse!“

Hvarför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till krokstafven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?

– Var lugn. Jag delar för öfrigt din afsmak för prokonsulns råa symposier, sedan jag lärde känna Athenagoras.

– Jag besvär dig, Karmides, du måste göra mig bekant med denna undermenniska. Det går sagolika berättelser om hans visdom och hemlighetsfulla fester. Är det då så omöjligt att blifva invigd i hans orden?

@@ -166,7 +163,7 @@

Det sista af dessa svar kom ifrån en Kristian.

Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter derefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den brokiga mängden uppslukades efterhand i mynningarne af Piräiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. Straxt derefter voro ett antal stadsslafvars armar i rörelse, för att feja torgets stenläggning, och vattenkärror, korsande hvarandra, utdelade, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsögs af de friska flägtarne från hafvet. Torget, nyss i deshabillé – och i denna drägt så godt som okändt och oigenkänligt för de många Athenare, som älskade morgondrömmar – återvann, såsom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som bättre öfverensstämde med dess minnen och värdighet af hjerta i vishetsgudinnans stad.

En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleutherios’ tempel eller den kongliga pelarhallen, hvilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel – en linie af kolonnader, i de olika marmorarternas matta skimmer, alla hvilande i skuggan af Akropolis, medan till venster solen lyste på målningsgalleriets blåhvita pelare, samt i taflans bakgrund göt sin strålflod öfver Areopagens kulle och det vid dess fot belägna krigsgudens tempel. Omgifvet af dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i hvilka den korinthiskes prakt vek för den doriskes majestät och detta för den joniskes luftiga behag, ingaf det vidsträckta, nu nästan tomma, af en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel öfverhvälfda torget en obeskriflig känsla af vemodsfull storhet, mägtigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter menniskomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga linier, piedestal vid piedestal, omgåfvo detsamma. Der de nu stodo, med anletsdragen stämplade af olympiskt lugn, genomandadt (såsom alltid hos antikerna) af en vemodsflägt, syntes dessa vålnader af forntidens mägtiga andar, höjda öfver tidens vexlingar och saliga i sig sjelfva, drömmande betrakta solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den minnesrika platsen.

-

Småningom lifvades denna tafla. Från den ståtliga gatan Kerameikos nedstego grupper af medborgare, som vid denna tid plägade samlas på torget, för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos dessa Athenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu beundra den attiska finhet i skick och tal, hvars like aldrig funnits utanför Athens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i drägt, hvilken äfven hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den öfriga verlden af despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred tyst och obemärkt – så obemärkt att det kunde ingifva medlidande – mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till Propyleerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komne till Athen för att inhemta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan af Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för romerska verldsriket, och öfverglänste sin medtäflarinna med minnena af tankens och lefnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en triumferande, sedan i sjelfva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, blifvit nedbrutet, ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad af heliga minnen, närd af forskningens sista olja, tilldess hon ändtligen, färdig att slockna af sig sjelf, släcktes af ett vinddrag från despotismen, och den fromma verlden lydigt utan gensägelse af en enda röst anammade de orden: credo quia absurdum. Dessförinnan, och vid tidpunkten för denna berättelse, förelästes Epikuros’ lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu der han sjelf, „den gudomlige“, sju århundraden förut hade förkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar bland mästerverken af Pamfilos’ och Polygnotos’ penslar i samma pelargång, som från början gaf namn, åt deras skola – den glest, men af höga, öfvermenskliga gestalter befolkade!

+

Småningom lifvades denna tafla. Från den ståtliga gatan Kerameikos nedstego grupper af medborgare, som vid denna tid plägade samlas på torget, för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos dessa Athenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu beundra den attiska finhet i skick och tal, hvars like aldrig funnits utanför Athens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i drägt, hvilken äfven hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den öfriga verlden af despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred tyst och obemärkt – så obemärkt att det kunde ingifva medlidande – mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till Propyleerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komne till Athen för att inhemta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan af Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för romerska verldsriket, och öfverglänste sin medtäflarinna med minnena af tankens och lefnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en triumferande, sedan i sjelfva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, blifvit nedbrutet, ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad af heliga minnen, närd af forskningens sista olja, tilldess hon ändtligen, färdig att slockna af sig sjelf, släcktes af ett vinddrag från despotismen, och den fromma verlden lydigt utan gensägelse af en enda röst anammade de orden: credo quia absurdum. Dessförinnan, och vid tidpunkten för denna berättelse, förelästes Epikuros’ lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu der han sjelf, „den gudomlige“, sju århundraden förut hade förkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar bland mästerverken af Pamfilos’ och Polygnotos’ penslar i samma pelargång, som från början gaf namn, åt deras skola – den glest, men af höga, öfvermenskliga gestalter befolkade!

Från nordöstra delen af staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och elastisk, fortplantade de mägtiga, dallrande ljuden vida öfver nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot Akropolis’ kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, såsom djupa, aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Athenas kopparbarm, der hon, jettestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjelmbetäckt hufvud, öfver Parthenons gafvel, nedblickade på sin skyddsling, staden under hennes fötter.

– – – – – – – – – – – – – – – –

@@ -192,12 +189,12 @@

– „Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!“ deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots af Myros solfjeder, som hotande kretsade i grannskapet af hans mun:

„Kom, Gudinna, nu och ur qvalens tunga Band oss lös! Fullkomna den bön, som hjertats Ömma trånad ber dig fullkomna: – hulda, -Strid vid vår sida!“ +Strid vid vår sida!“

Sedan nu Myro anländt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade upp på sina hästar, slafvarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, och tåget satte sig i gång.

Vi lemna det och begifva oss till Annæus Domitius, för att höra, huru det förhöll sig med sparlakanslexan, om hvilken någon af Karmides’ vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.

Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och personlighet böra ingifva. Han är prokonsul öfver Akaja och den förste i andra rangklassen af romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet att kallas illustris och clarissimus; hans stamtafla räknar filosofen Senecas bland sina yngre namn och bekräftar hans härkomst från en redan i republikens dagar ansedd slägt. Annæi Domitii mantel är stickad med palmlöf och stjernor; stöfletterna, som utmärka hans rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos nobiles, af gyllene halfmånar, hvilka sednare skola antingen beteckna hans höga börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ofvan månen, i grannskapet af stjernorna, eller (eftersom Annæus Domitius är Kristian och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en helsosam varning derom, att „under månan, den omvexlingsrika, bodde ingen fri från ödets kast.“ Nog af, halfmånarne finnas der, deras betydelse må vara hvilken som helst. Tvenne slafvar, som burit fyrfat med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt afstånd, samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå hvarken Hermes eller Apollon, men deremot icke misspryda en bedagad Faun. Prokonsulns hjessa är kal, hans ansigte uppbär godlynt öfverflödet af en dubbelhaka, ögonen äro lifliga och kloka. Rouéen, gurmanden, den beräknande verldsmannen, se der Annæus Domitius, såvida icke skenet bedrager. Linierna kring munnen teckna ännu nöjet af den sista lukulliska supéen, de slappa dragen sqvallra om nattliga orgier eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om nattliga studier (hvilka enligt samma auktoritet skulle omfatta theologien och bedrifvas i aldra djupaste hemlighet). Men Annæi profil är kraftig, och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna lif och uttryck åt denna fettmassa.

-

Men nu ett ögonkast på hans gemål Eusebia, kallad den sköna, ännu oftare den fromma. Hon är Romarinna, måhända 27 år gammal, med örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda, små svällande läppar. Eusebia är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de rättrognas – det vill vid denna tidpunkt säga Homoiusianernas – biskop, den hjertgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall predika. Hennes drägt är botgörerskans – och hvad den kläder henne väl, ehuru den icke består af en tråd mer än den svarta klädningen, som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som bårtäckets på en nyfallen drifva, mot den junoniska halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten förtjusande obetydlighet, som den nakna foten, hvilken sticker fram, då hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena, halskedjan, armbanden, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter, ända till den juvelprydde solfjedern äro lemnade hemma på nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas af en enda hårnål, i fria vågor kring skuldrorna, och hennes fingrar, beröfvade sina diamanter, hafva ingen annan prydnad än deras naturliga skönhet och den lätta rosenfärg, toalettpenseln gifvit deras naglar. Eusebias kind, annars fiffigt färgad af helsa och ungdom, är i dag något blek, ty blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag af en pensel, doppad i hvitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen, lemnad åt sig sjelf, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.

+

Men nu ett ögonkast på hans gemål Eusebia, kallad den sköna, ännu oftare den fromma. Hon är Romarinna, måhända 27 år gammal, med örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda, små svällande läppar. Eusebia är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de rättrognas – det vill vid denna tidpunkt säga Homoiusianernas – biskop, den hjertgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall predika. Hennes drägt är botgörerskans – och hvad den kläder henne väl, ehuru den icke består af en tråd mer än den svarta klädningen, som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som bårtäckets på en nyfallen drifva, mot den junoniska halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten förtjusande obetydlighet, som den nakna foten, hvilken sticker fram, då hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena, halskedjan, armbanden, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter, ända till den juvelprydde solfjedern äro lemnade hemma på nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas af en enda hårnål, i fria vågor kring skuldrorna, och hennes fingrar, beröfvade sina diamanter, hafva ingen annan prydnad än deras naturliga skönhet och den lätta rosenfärg, toalettpenseln gifvit deras naglar. Eusebias kind, annars fiffigt färgad af helsa och ungdom, är i dag något blek, ty blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag af en pensel, doppad i hvitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen, lemnad åt sig sjelf, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.

– Annæus, säger Eusebia i mildt förebrående ton, och hennes blick sväfvar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan (som då ännu väntade på Myro): – du var således äfven denna natt upptagen af vigtiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med theologien?

– Med theologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halft förtviflad ton: – dessa statssaker jägta mig till döds.

@@ -321,9 +318,9 @@

Herakleon var villig att gifva en sådan förklaring, och det visade sig nu, att den gamle, drifven af sin andes behof, hade uppgjort ett eget theosofiskt system, i hvilket han fann den tröst, han behöfde, för den läras undergång, hvilken han från sin barndom hade tjenat och med religiös värma omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i hvars tjenst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonpresten med blicken på sitt öfvergifna tempel.

Herakleon sade:

I andeverlden, af hvilka den synliga, såsom Platon säger, är en skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu lefverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omvexling, så omgestaltar sig väl äfven skuggan, men hon återgifver dock endast, och äfven detta ofullkomligt, föremålets utlinier. Det, hvarpå jag syftar, skall blifva dig klarare af hvad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om den i andeverlden timade förändringen, men skall bland dessa endast anföra följande:

-

Epitherses, fader till rhetorn Ämilianus, reste en gång till Italien på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarne, blef det vindstilla. Det var qväll, men de fleste af skeppsbesättningen och de resande ännu vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det tycktes, från Paxäöarne, och ropande styrmannens namn. (Han var en Egyptier och hette Thasus.) En allmän undran uppstod, och Thasus sjelf blef gripen af skräck. Först sedan rösten trenne gånger låtit höra sig, förmådde han svara, hvarefter den ropande med ännu högre röst lät förnimma följande befallning: när du hunnit till orten Palodes, så tillkännagif, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man öfverlade hvad som vore att göra. Thasus sjelf beslöt, att i händelse af god vind skulle han utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade vindstilla +

Epitherses, fader till rhetorn Ämilianus, reste en gång till Italien på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarne, blef det vindstilla. Det var qväll, men de fleste af skeppsbesättningen och de resande ännu vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det tycktes, från Paxäöarne, och ropande styrmannens namn. (Han var en Egyptier och hette Thasus.) En allmän undran uppstod, och Thasus sjelf blef gripen af skräck. Först sedan rösten trenne gånger låtit höra sig, förmådde han svara, hvarefter den ropande med ännu högre röst lät förnimma följande befallning: när du hunnit till orten Palodes, så tillkännagif, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man öfverlade hvad som vore att göra. Thasus sjelf beslöt, att i händelse af god vind skulle han utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade vindstilla i dess grannskap, så skulle han ropa ut hvad han hört. När skeppet nu anländt utanför Palodes, var det åter vindstilla och hafvet lugnt, hvarför Thasus, i enlighet med sin föresats, ropade från aktern af sitt fartyg och vänd mot land, de ord, han hört: den store Pan är död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes af ett med undran blandadt suckande. I Rom blef denna händelse snart bekant genom de många, som varit vittne till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Thasus till sig och anställde en närmare undersökning af händelsens förlopp, dess möjliga grunder och betydelse.

-

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, – upplefde grammatikern Demetrios på sin upptäcktsresa omkring de brittaniska öarne. Med detta ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring verlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix ånyo hade visat sig i Egypten; likaledes den omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kräft för sitt årliga underhåll ett mindre mått af olja än fordom. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara tecken af en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, ännu klarare än dessa, finnas ju äfven. Sådane ser jag deruti, att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, långt innan Kristianerna blefvo en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand förstummades af sig sjelfva; vidare deruti att tron på gudarne slocknat i allt flere hjertan, att skalder och konstnärer icke erhålla den ingifvelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande hvarandra tätt i spåren, gå öfver verlden, förminskande menniskoslägtet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det skrifvet, icke uppställa så många tungt beväpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot Perserna. Märker du ej, att någonting saknas, som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig öfver verlden? Kan du säga, hvilka de murar voro, som fordom höllo den obekanta österns skaror inom sina vissa gränser, och hvarför dessa murar på en gång fallit? Hvarifrån den trånad, som fattat öknens söner och drifver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners jern? Skola de icke slutligen besegra hindret och öfversvämma oss? Kan du säga, hvarför våra skogar och källor icke susa såsom fordom, hvarför naturens symboler plötsligt stelnat till andelösa tecken, i hvilka inga gudakrafter +

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, – upplefde grammatikern Demetrios på sin upptäcktsresa omkring de brittaniska öarne. Med detta ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring verlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix ånyo hade visat sig i Egypten; likaledes den omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kräft för sitt årliga underhåll ett mindre mått af olja än fordom. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara tecken af en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, ännu klarare än dessa, finnas ju äfven. Sådane ser jag deruti, att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, långt innan Kristianerna blefvo en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand förstummades af sig sjelfva; vidare deruti att tron på gudarne slocknat i allt flere hjertan, att skalder och konstnärer icke erhålla den ingifvelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande hvarandra tätt i spåren, gå öfver verlden, förminskande menniskoslägtet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det skrifvet, icke uppställa så många tungt beväpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot Perserna. Märker du ej, att någonting saknas, som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig öfver verlden? Kan du säga, hvilka de murar voro, som fordom höllo den obekanta österns skaror inom sina vissa gränser, och hvarför dessa murar på en gång fallit? Hvarifrån den trånad, som fattat öknens söner och drifver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners jern? Skola de icke slutligen besegra hindret och öfversvämma oss? Kan du säga, hvarför våra skogar och källor icke susa såsom fordom, hvarför naturens symboler plötsligt stelnat till andelösa tecken, i hvilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det obeskrifliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, hvilken likasom med flöjters ljud lifvade naturens enslighet, detta är borta. Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann i rymden. Jag har spårat dess väg. När det öfvergaf Gäa, blef rösten ur den pythiska hålan och Trofonios’ grotta allt svagare, ty den obeskrifliga kraften hade lemnat jordens djup och likasom sväfvade nu öfver jordytan, inträngande i menniskoandarne. Deraf förklarar jag den företeelse, att verlden på en gång blef uppfylld af spåmän, sibyllor, magi, theurger, goeter och undergörare, bland hvilka Apollonios af Tyana var den störste. De voro förut så godt som okända, men alltid enstaka; nu öfversvämmade de länderna. Från Ktesifon till Herakles’ stoder bevittnade folken deras undergerningar, tills slutligen äfven hos menniskorna den obeskrifliga kraften var försvunnen. Dessa äro de tecken, jag iakttagit hos skuggan, och af hvilka jag sluter till en stor förändring hos det skuggande. Men hvarutinnan består nu denna förändring och hvarifrån har den uppkommit? Denna fråga har sysselsatt min själ under de långa år, jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag hade forskat i tio år, i tjugo år och försökt många olika vägar, för att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid den förmodan, som i första ögonblicket af mitt tänkande i detta ämne påträngde sig mig, men hvilken jag då förkastade såsom låg och ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke) hvilka herrska i menniskoverlden, äro skuggor af andeverldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder, att menniskan skall födas, åldras och dö, är en skugga af den lag, som de olympiske voro underkastade. De hafva, dock i högre mening än den menskliga, blifvit födde – det säger sjelfva mythen – de hafva åldrats, och de äro döde. Den store Pan är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döde. Häpna ej, Krysanteus, öfver mina ord! De innebära intet hädiskt. Dessa väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde verlden med skönhet och glädje, som älskade de dygdige, beskyddade samhällena och straffade brottslingar, voro dödliga som menniskan, deras skyddsling, och odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd af hans lugna, öfvermenskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre jag betraktade honom, desto mer smältande genomskimrades hans skönhet af ett vemod, olympiskt och öfvermenskligt som hon, och jag undrade, om konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk eller om det nödvändigt, utan konstnärns afsigt, åtföljer den högsta, i former framställbara skönhet.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet af dödligheten. De olympiske voro ett slägte högre än vårt: våra fäder kallade dem gudar, J filosofer kallen dem med ett riktigare namn magter eller demoner. Som menniskans första uppfostran styrdes af dem, så var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt slägte i samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hafva återvändt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i hvilkas knän våra fromma fäder nedlade sina böner, som de anropade i sin bedröfvelse och lofsjöngo i sin lycka, voro tomma foster af deras föreställningar! Men att de voro dödlige, derom fanns redan i grå forntiden en aning, åt hvilken Hesiodos gaf sinnlig form i denna utsaga af en najad:

Nio slägten af kraftiga män mångpratande kråkan @@ -369,11 +366,11 @@

Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, blef grunden lagd till en mägtig och genomgripande omhvälfning i den menskliga tankeverlden. Menniskan upphörde att vara stoft och verlden blott en byggnad af atomer. Materien förvisades ur verkligheten till möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, menniskorna, gudarne. Allt vibrerade som ethervågor kring den för medvetandet uppgångna ursolen. Men enheten, som blifvit vunnen mellan det sanna varat och sinneverlden, var snarare en siaretanke än frukten af den stränga forskningen. Idéernas verld, den sanna, fastän funnen, låg i ett oupphinneligt fjerran – och tviflet, forskningens negativa element, helt nära. Huru blifva förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra satser sanna, så hvar finnes pröfvostenen, på hvilken det kan ådagaläggas? Tviflet födde oro i medvetandet, oron en längtan att befria sig derifrån. Man ville en sanning, oåtkomlig för tviflets inkast. Men denna sanning visar sig oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands siste filosofer, ofvan sinneverldens förvirrande sken, ofvan förståndskunskapen, ofvan förnuftet och alla begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, der verldsanden inströmmar i den enskilde menniskoanden. Vill du bemägtiga dig det gudomliga, vill du skåda sanningen ansigte mot ansigte, så undertryck allt hvad som är sinnligt, allt hvad som är ditt egna och för dig egendomliga, allt hvad som gör dig till ett enskildt väsen, skildt från det ena och allmänna, utplåna ur din själ hvarje tanke, hvarje känsla, hvarje bild, hvarje viljeyttring! På detta sätt kommer du till åskådningen af det ena, öfversinnliga, obegripliga. Intet står då emellan den skådande själen, och det skådade gudomliga. Den skådande och det skådade äro ett. Den forskande har blifvit ett med sanningen. Detta tillstånd, i hvilket själen icke längre lefver sitt eget lif, utan verldsandens, verldsförnuftets och i sig upptager dess vishet, dess förutseende, dess obundenhet af tid och rum, på samma sätt som magneten genomströmmas icke af en egen, utan en allmän kosmisk kraft, detta tillstånd är ett af högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjelpa den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet af detta; det öfriga måste hon sjelf göra, genom att försänka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, hvari det gudomliga rent och obemängdt af mensklig sinnlighet inströmmar.

Grekiska filosofien, man finner det af denna antydning, led genom Nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa pelargångar blef genom en kedja af förvandlingar till en byggnad med genombrutna fönster, målade af mystiken, och spetsbågar, spända af himmelsk längtan.

Då under den stormiga natten Krysanteus’ dotter, ensam i det hemlighetsfulla templet, nedsjunken på Pythians trefot, slöt sina ögon, hvilande armarne i sitt sköte och hufvudet mot siaregudens piedestal, afvaktade hon den profetiska graden af extasen, det lägre, för vanliga menniskor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i hvilket själen, sväfvande öfver det medvetslösas haf, men ännu ej försänkt i dess djup, skådar med verldsharmoniens förutseende öga det hon vill erfara.

-

Man skall en gång kunna redogöra för de kroppsliga företeelser, som beledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervpartiers öfverretning, andras förslappning. Men extasen sjelf – hvem förklarar honom och hans häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton århundraden hafva vandrat öfver den siste helleniske filosofens graf och slägtets forskande ande härunder kämpat mången väldig strid; men den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse, och nittonde århundradets theistiske filosof, mannen på höjden af sitt tidehvarfs vetande, nödgas i extasens väsen se ungefär detsamma, som de gamle hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!

+

Man skall en gång kunna redogöra för de kroppsliga företeelser, som beledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervpartiers öfverretning, andras förslappning. Men extasen sjelf – hvem förklarar honom och hans häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton århundraden hafva vandrat öfver den siste helleniske filosofens graf och slägtets forskande ande härunder kämpat mången väldig strid; men den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse, och nittonde århundradets theistiske filosof, mannen på höjden af sitt tidehvarfs vetande, nödgas i extasens väsen se ungefär detsamma, som de gamle hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!

Skall Julianus eller Konstantius segra? Hvar är Filippos, min försvunne broder? Inom dessa frågor – den sednare af flickans hjerta, utan föregången öfverläggning, sällad till den förra – sökte Hermione samla sitt medvetande. Om någon i denna stund inträdt i orakeltemplet, skulle han vid foten af Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke höra detta. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den hvirflande rökelsen, och lampskenet förnams som ett matt, mörkrödt skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se detta. Hon bjöd synens känseltrådar och den härmande synen domna.

Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till minut. Då genomflög henne plötsligt en tanke på ansigtet, som skådade öfver hennes, Apollons ansigte, detta oföränderliga, som i århundraden stirrat såsom nu. I denna tanke kändes något rysligt, förenad som han var med minnet af ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka öfverväldigande på menniskan. Hermione flög upp från Pythians trefot. Hon darrade och gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att marmorbilden lemnat sin piedestal och stod med de iristomma ögonen riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden förskräckte henne, men hvarje afbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon, väntande på styrka att bekämpa sin fruktan. Och denna styrka vann hon i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens bild hade ej lemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus’ dotter förebrådde sig sin qvinliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade hon länge Apollons drag och vandrade derefter med fasta steg igenom tempelsalen. Hon besåg de votivtaflor och troféer, som ännu smyckade väggarne, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne. (Konstantii och hans gunstlingars nit hade nämligen hitintills skonat sådane templets tillhörigheter, som ej voro af guld eller silfver.) Hon trefvade på dörrarne, som hon fann i bakgrunden, ledande till opisthodomen och de små sanktuarierna på hvar sin sida om denna. Derefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo sina ögon.

-

Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, slutligen segerrik strid med sinnena. Stormen hven som förut kring den gamla byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med dess mörka fransar lågo stelnade, blåhvita och ogenomskinliga öfver sina ljus. Lemmarne voro styfnade som ett liks, hela organismen död för den yttre verlden. Men inom det förstenade skalet lefde ett medvetande, som troget och reflekterande följde förändringarne inom sig sjelft. Detta är eget för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos skildrar det och sådant det uppenbarar sig i den närbeslägtade magnetiska sömnen, likasom någon gång i skendöden.

+

Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, slutligen segerrik strid med sinnena. Stormen hven som förut kring den gamla byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med dess mörka fransar lågo stelnade, blåhvita och ogenomskinliga öfver sina ljus. Lemmarne voro styfnade som ett liks, hela organismen död för den yttre verlden. Men inom det förstenade skalet lefde ett medvetande, som troget och reflekterande följde förändringarne inom sig sjelft. Detta är eget för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos skildrar det och sådant det uppenbarar sig i den närbeslägtade magnetiska sömnen, likasom någon gång i skendöden.

Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var en smärtsam. Hermione kände sitt hufvud sammanpressadt som med ett jernband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes af ett underbart färgspel. Hjernan var förvandlad till en eldfontän, som kastade stjernkaskader, af bländande prakt i hvilka alla färger sammanflödade eller blixtsnabbt aflöste hvarandra. Småningom bleknade detta färgspel och efterlemnade ängslande mörker. Detta varade länge, men genomskimrades slutligen af ett mildt sken från trakten under hjertat. Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, doft arbetande hjernan, ned till denna punkt, och sedan medvetandet der samlat sig, utvidgades den gräns, inom hvilken det stängdes, till en verld.

Hermione tyckte sig sväfva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen hvälfde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var berusande. Dimman sänkte sig och lemnade Hermione på smaragdgröna ängar. Klippor, på hvilka ljusa skyar hvilade, reste sig i bakgrunden. Mellan dessa brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk genomflöt dalen. Alla föremål, äfven de mest aflägsna, begränsades af klara linier. På floden sväfvade en båt, som hastigt nalkades. En ynglingagestalt satt lutad öfver dess reling och blickade ned i vattnet. Hermione såg hans anletsdrag, och hennes hjerta igenkände den älskade brodern.

Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här varit för etherisk att bära tyngden af ett menskligt ord. Hon ville sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var som om denna fruktlösa ansträngning inverkat på @@ -465,7 +462,7 @@

Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar öfver sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.

Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna sina lumpor så, att de icke må skyla de sjelfslagna, ohyggliga såren. Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och genom förstugugången inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången närmast vestibulen en samling menniskor, som vänta på audiens: dels hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att öfvergå till kristna läran, dels rättsökande Kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister till Petros i stället för den verldsliga domstolen. På den öppna gården och i pelargångarne närmare intill det i bakgrunden belägna embetsrummet, synas, vid skenet af tvenne facklor, grupper af prester, som afvakta sin förmans befallningar: presbytrer, diakoner, besvärjare och föreläsare, inbegripne i hviskande samtal om de sista nyheterna rörande affällingen Julianus, om ryktet, att Athanasios varit sedd i nejden af Athen, och framför allt om den högst vigtiga underrättelse, som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. Homousianerna derstädes hafva blifvit gräsligt tuktade, när de med våld velat hindra flyttningen af den helige Konstantini qvarlefvor från det förfallna kapell, hvari de hvilat, till en af Homoiusianerna uppbyggd kyrka. En presbyter hviskar till de omkring honom lyssnande diakonerna, att enligt hvad biskop Petros sjelf berättat honom, hade brunnen utanför denna kyrka blifvit fylld med kättarlik, och kättarblod hade öfversvämmat rännstenarne i stadsdelen deromkring. Ett förebud till hvad komma måste äfven i Athen – så tänkte inom sig alla.

Vi inträda i embetsrummet, en aflång sal, i midten upptagen af ett stort bord, vid hvilket tvenne prester, biskopens sekreterare, äro sysselsatte den ene med skrifning, den andre med räkning af penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden af rummet står en yngling, knappt hunnen ur gosseåren, iklädd en föreläsares presterliga skrud. De, på hvilka hans stora, feberglänsande ögon äro fäste, och hvilkas samtal han uppmärksamt följer, äro tvenne högvexta, vördnadsbjudande män af för öfrigt mycket olika utseende: den ene är Petros, biskopen af Athen, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen.

-

Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga embetsrummet gifvit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses af tvenne phari: skålformiga, på gjutna pelare hvilande lampor, men det trånga fönstrets höjd öfver golfvet ger det äfven vid lampskenet ett dystert utseende. Väggarne, målade med azurblått, äro genom meandrar och arabesker indelade i fält, som innehålla hvart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, är målad i guld öfver dörrfältet. I de öfriga fälten, ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Engeln, Lejonet, Oxen och Örnen; andens Dufva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segrens Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels egna, dels från antiken hemtade symboler. I bakgrunden hänger en oljemålning: Kristus såsom Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, spelande på henne, medan lejon och tigrar hvila vid hans fot, och brokiga fåglar lyssna i trädet, hvarunder han sitter.

+

Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga embetsrummet gifvit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses af tvenne phari: skålformiga, på gjutna pelare hvilande lampor, men det trånga fönstrets höjd öfver golfvet ger det äfven vid lampskenet ett dystert utseende. Väggarne, målade med azurblått, äro genom meandrar och arabesker indelade i fält, som innehålla hvart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, är målad i guld öfver dörrfältet. I de öfriga fälten, ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Engeln, Lejonet, Oxen och Örnen; andens Dufva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segrens Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels egna, dels från antiken hemtade symboler. I bakgrunden hänger en oljemålning: Kristus såsom Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, spelande på henne, medan lejon och tigrar hvila vid hans fot, och brokiga fåglar lyssna i trädet, hvarunder han sitter.

Under denna tafla, på det med mosaik inlagda bordet, mot hvilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i elfenben skuren bild, föreställande Kristus såsom ung herde, i kort tunika, smekande det återfunna lammet. Tunikan är öfverhöljd med ädelstenar. Den unga konst, som alstrat dessa begge verk, är ännu bunden vid antika motiver; dess hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och grannlåtssträfvandet. Orörd af en ny folkande är hon i sjelfva verket ännu den gamla konsten, men i dess aldra djupaste förfall.

I motsatta ändan af salen står ett gyllene kors och i grannskapet af detta en för tillfället öppen kassakista.

Aldrig har ett samtal öppnats i kyligare och mer afmätt ton än det emellan den kristne biskopen och den hedniske filosofen. Petros dolde ett hat, som han verkligen hyste, men sökte i ton och hållning gifva tillkänna en föraktfull öfverlägsenhet, hvaraf han icke var mägtig.

@@ -555,7 +552,7 @@

– Desto bättre, sade han. – Man anser honom vid hofvet som ifrig anhängare af Julianus rebellen, och som en person farlig genom inflytande och rikedom. Jag har af rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos Eusebierna och Apodemios. Mannen har dock sina goda sidor ...

– Utan tvifvel.

– Och måhända hafva mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagdt (Petros sänkte åter sin röst till hviskning) det är farligt att vara rik i våra dagar. Hofvets eunuker ... du förstår mig?

-

Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hofvets eunuker, utan ock på dess biskopar. Derefter betraktade han sina fylliga vador och svor i tysthet en ed öfver sin alipilarius , ty hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått den ifrågavarande slafvens uppmärksamhet.

+

Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hofvets eunuker, utan ock på dess biskopar. Derefter betraktade han sina fylliga vador och svor i tysthet en ed öfver sin alipilarius , ty hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått den ifrågavarande slafvens uppmärksamhet.

– Men det, fortfor Petros, – hvartill jag nu vill komma är en bön till dig, min lysande och ädle herre, samt tillika en uppmaning, gifven af själaherden till ett af fåren i sin hjord. Innan du kröker ett hår på Krysanteus’ hufvud, måste du derom underrätta mig. Jag ber dig derom såsom ett högsta prof på din vänskap, besvär dig derom i namn af den heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig förlust, om du förgäter den bön, jag härmed lägger dig på hjertat och minnet.

Prokonsuln bedyrade, att han skulle blifva mycket lycklig, om han i en så ringa sak kunde ådagalägga den obegränsade vördnad och tillgifvenhet han hyste för biskopen af Athen.

Sedan Petros derefter förevisat den skrifvelse från kejserlige ministrarne, hvilken berättigade Kristianerna att taga krigsgudens tempel i besittning, och prokonsuln lofvat att tralla alla anordningar, som denna åtgärd kräfde, var samtalet slutadt.

@@ -913,7 +910,7 @@

Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han ännu icke behof af hvila. Han försökte att fängsla sin uppmärksamhet vid Tertulliani bok, som låg uppslagen på hans bord, och hans blick föll på följande ord, dessa märkvärdiga, vildt kraftiga paradoxer, i hvilka Tron har skrifvit sin frihets- och oberoendeförklaring mot Vetandet:

„Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och derför ingenting att blygas för.“

„Guds Son är död. Det är orimligt och just för den skull troligt.“

-

„Och begrafven stod han upp ifrån de döda. Det är visst, emedan det är omöjligt“.

+

„Och begrafven stod han upp ifrån de döda. Det är visst, emedan det är omöjligt“.

Men de förenade krafterna af den läsandes vilja och den lästes eldiga vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som biskopen hemfört i sin själ. Han lemnade boken och vandrade länge af och an i rummet.

Innan han slutligen begaf sig till sin sängkammare, hade han öppnat det vid sidan af bordet, under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska af silfver och en större af glas, gjutit några droppar af den förra, som innehöll en dvaldryck af förfärligt slag, uti den sednare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, samt derefter ställt de begge flaskorna tillbaka på sin plats och läst skåpet.

Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar. Han lemnade sin bädd i morgongryningen, just vid en tid, då Eufemios, den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa och en nyckelknippa i ena handen samt ett lerkrus i den andra, gick öfver en liten mörk bakgård, belägen bakom peristylen, och stannade framför en källardörr, hvilken han, efter att hafva ställt lampan på en bänk, öppnade med tillhjelp af en stor nyckel.

@@ -930,7 +927,7 @@

Af Tripodgatans praktverk återstår ännu i dag en rund, tornartad, af korinthiska halfpelare omgifven byggnad med sirligt bjelklag, skulpterad fris, som framställer Dionysos’ äfventyr på röfvarskeppet, samt hvälfdt tak, som öfverst prydes af en akanth med yppiga, behagfullt fallande blad. En inskrift upplyser, att denna byggnad skall föreviga äran af Athenaren Lysikrates’ och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk kortäflan.

Denna smakfulla minnesvård af en triumf i skönhetens verld – och sjelf en sådan – har under sednaré århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne af ett kapucinerkloster – liknande der ett leende barndomsminne, som fortlefver i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hafva begagnat honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med kontraster.

Midtemot detta monument, vid andra sidan af gatan, låg Krysanteus’ hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och genom knackning med denne tillkännagaf sin önskan att slippa in, så öppnades snart af en gammal fryntlig tjenare, och man inträdde i en lång, skum förstugugång, som dag och natt upplystes af en lampa. Den stängdes i motsatta ändan af en annan dörr. När denna öppnades, företedde sig ett öfverraskande vackert, af himmelens klarhet öfvergjutet perspektiv. Man stod då i den öppna aulan, hvars joniska pelare af pentelisk marmor tecknade sina hvita, luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton, och uppburo ett genombrutet, kring öfra våningen gående galleri. Aulan, i hvars midt stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgafs på trenne sidor af denna pelargång, bakom hvilken dörrar förde till rum af olika slag: besökrum, gästrum, sofkammare, badrum o. s. v. Den fjerde sidan – den gent emot ingången belägna – upptogs af tvenne större rum: konstkabinettet och biblioteket, begge stängda endast genom violettfärgade draperier, som vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel af klara färger hållna väggmålningar och deras med olika marmorrutor inlagda golf. Dessa begge rum åtskiljdes af en bred, midt emot förstugudörren belägen öppning, genom hvilken utsigten förlängdes öfver den bakom aulan varande fruntimmersgården, som pryddes af en vattenkonst, omgifven med blomstervaser, och öppnade sig till trädgården, i hvilken perspektivet slutade med en skuggig gång af lummiga träd, glesare här och der, för att låta solskenet falla på en bildstod eller bryta sig i perlregnet från en sorlande springbrunn.

-

Dagen efter den, på hvilken Clemens i biskopens sällskap hade besökt det ryktbara pelarhelgonet, och ungefär vid tionde timmen hände, att portklappen på Krysanteus’ hus skramlade med ovanlig häftighet. Den gamle portvaktaren såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, att den, som förorsakade detta buller, var en ålderstigen man i mycket tarflig drägt. Portvaktaren i Krysanteus’ hus var i många stycken olik sina embetsbröder. Först och främst var han icke eunuk, utan lycklig familjefader med hustru och många barn; för det andra var han af sin herre förmanad att visa sig lika höflig mot alla slags besökande, och för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående karakters +

Dagen efter den, på hvilken Clemens i biskopens sällskap hade besökt det ryktbara pelarhelgonet, och ungefär vid tionde timmen hände, att portklappen på Krysanteus’ hus skramlade med ovanlig häftighet. Den gamle portvaktaren såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, att den, som förorsakade detta buller, var en ålderstigen man i mycket tarflig drägt. Portvaktaren i Krysanteus’ hus var i många stycken olik sina embetsbröder. Först och främst var han icke eunuk, utan lycklig familjefader med hustru och många barn; för det andra var han af sin herre förmanad att visa sig lika höflig mot alla slags besökande, och för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående karakters drag hos den tidens portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för alla, som buro skägg och filosofmantel – ty hans älskade herre, ehuru han icke bar filosofmantel, var ju filosof – och med den gubbe, som nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig och filosofmantlad ehuru manteln var af gröfsta slaget. Vår portvaktare skyndade således att öppna.

– Hvem söker du? frågade han.

– Går ja rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.

@@ -1011,7 +1008,7 @@ Medan han dricker, han sjelf blir kär i den bild, som han skådar, Älskar ett svekfullt sken och skuggan tager för kroppen. Tjust af sig sjelf, orörlig i blick, orörlig i ställning -Qvar fördröjer han, lik en bildstod formad af marmor. +Qvar fördröjer han, lik en bildstod formad af marmor.

Narkissos var förtrollad af sin egen spegelbild. Hungern, sömnbehofvet förmådde icke lösslita honom från dess åsyn. Han klagar för skogarne:

– – Skogar, svaren mig: hvem har älskat så osäll? Ty J veten det väl, som tillflygt lånt åt så många. @@ -1129,7 +1126,7 @@ ELFTE KAPITLET. Rakel.

Athen med sin lifliga hamnstad Piræeos hade lockat ett ansenligt antal af de civilisationens nomader, de handelns Beduiner, som kalla sig Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla fädernesland och redan hunnit i all fred och ro förvärfva sitt stora, det af astronomerna Tellus, det af vanligt folk jordklotet kallade. Bland Hebreerna i Athen var Baruk en mycket ansedd man, ty han vandrade ostraffligt efter fädernes stadgar, var barmhertig mot sitt folks fattige och icke sällan äfven mot Gojims arma barn, och framför allt: han var rik, mycket rik. Han egde skepp, hvilkas master voro cedrar från Libanon, hvilkas roder voro af ek från Basan eller nejden deromkring, och han skulle gerna, för att i allo rätta sig efter profeten Ezikiel, gifvit dem segel af egyptiskt linne och soltält, färgade med purpur från Elisaöarne, om ej han funnit detta vara ett alltför långt drifvet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska och egyptiska mussliner, som voro de athenska hetärernas förtjusning, rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spanmål från Syrien, tenn och bly från Afrika, slafvar ej blott från Thuba och Mosoch, utan från verldens alla nejder. Dessa varor utbytte han mot andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han förstod med kännarens blick att uppskatta värdet, – n. b. penningvärdet – af bildstoder och målningar, med hvilka han skulle betraktat såsom en dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen qvarlemnat mellan hans fingrar.

-

Han dref dessutom en indrägtig handel med penningar och lånade gerna, mot goda säkerheter och icke särdeles omensklig ränta, åt Javans lättsinnige söner, de der fördömdt vackre och skamlöst glade, åt förderfvets Gehinom oundvikligt bestämde athenske ynglingarne, som med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.

+

Han dref dessutom en indrägtig handel med penningar och lånade gerna, mot goda säkerheter och icke särdeles omensklig ränta, åt Javans lättsinnige söner, de der fördömdt vackre och skamlöst glade, åt förderfvets Gehinom oundvikligt bestämde athenske ynglingarne, som med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.

– Rakel, lyft då icke på slöjan så der! – hände det vid sådana tillfällen, att den gamla Ester sade.

– Kära moder, hände det, att Rakel svarade, – den här slöjan vill ju alldeles qväfva mig. Jag kan knappast draga anden.

– Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa knif, sade den gamle Baruk. – Hon är af tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde af 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lofvar jag.

@@ -1139,7 +1136,7 @@

De anade icke, att Rakels hjerta redan var fångadt af en annan och denne – o ve! – var en af Javans oomskurne söner, som icke hade en droppe af Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstaf i de heliga rullarne.

Det är aftonen efter den, på hvilken den obekante filosofen besökt Krysanteus’ hus.

Dagen är Hebreernas sabbath. Baruk och Ester hafva begifvit sig till synagogan. Rakel har föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar dermed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin trolofvades person, just i det ögonblick när den är vacker: när stående framför altaret hans mörka melankoliska ögon lifvas, hans af studier fårade panna klarnar och hans af samma ihärdiga studier krökta gestalt rätar sig, vid korens sång: „Hur sköna äro dina tält, o Jakob, och dina boningar, o Israel!“ och vid den församlade menighetens rop: „Hör Israel! Adonaj vår Gud är den enda Gud!“ Då genomströmmas han af fädernas anda och deras bedrifters minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade tempel och samlar sitt folk, hvar och en under sin vinstock. Då förgäter sig hans blick, som annars gerna irrar upp till qvinnornas läktare, för att bakom en af slöjorna ana dragen af flickan, som han älskar, Baruks dotter.

-

Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansigte, som dock i Rakels tycke är fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, svart och glänsande, som Rakel finner afskyvärdt. Han sitter ofta hos Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses och den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan af lutter förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. Han är i sin +

Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansigte, som dock i Rakels tycke är fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, svart och glänsande, som Rakel finner afskyvärdt. Han sitter ofta hos Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses och den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan af lutter förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. Han är i sin älskades närvaro blyg, – som en blyg älskare, och han förvirras af hennes strålande ögon. Derför tycker Rakel, att han är en tölp.

Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jemförelse med hvilket alla andra män förefalla henne som misslyckade försök af Vår Herre att skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig setat på en hästrygg; derför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans rörelser i den styfva kaftanen utan behag. Och Karmides deremot! Han bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans elastiska lemmar, omsväfvade af den hvita kitonen och den tyriske manteln, synas vilja lyfta honom från jorden. Jonas’ blyga, vemodiga blick, hvad är den, om den än blickade i evighet, emot ett enda ögonkast af Karmides, ett af dessa djerfva beherrskande ögonkast, som på en gång förskräcka en eldig flicka och tjusa henne? Rakel har hört af sin fader, att Karmides är en slösare; hon har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är förtjust öfver hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i hennes ögon. Hon är van att se hvarje litet mynt vändt två gånger, hör dagligen ända till ledsnad upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten. Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, hvilken de andra uppgräfva med sina fingrar ur modden, hvad månde denne Karmides vara, om icke ett ovanligt, ett öfvermenskligt väsen? Och hvad nu lärdomen beträffar, för hvilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas, så är ju Karmides ofantligt lärdare! Det har Karmides sjelf med ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och fastän han är så utomordentligt lärd, så är han likväl glad, talar så fullkomligt begripliga, förtjusande saker och sjunger till lyran de mest sprittande visor.

Skulle Rakel i något ögonblick förgäta Karmides, så finnes i Baruks hus en gammal tjenarinna, som gerna återför hennes tankar till detta föremål. Äfven hon, tjenarinnan, har sina skäl att beundra Karmides’ slöseri. Af det guld, han sår, har något äfven fallit i hennes hand, och till tacksamhet härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan emellan honom och Rakel.

@@ -1346,7 +1343,7 @@

– Håll, godt folk, hördes en karlröst; – låt det bli qvinnornas ensak! Låt qvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är just en passande motståndare för dem, denhär.

– Bra, bra! Fram med qvinnorna! Det blir just ett lustigt skådespel.

– En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade verksamt deltagit i striden på Kolyttos. – Det behöfs icke mer än en. Men ned med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!

-

– Ja, bara vi se hans pekfinger i luften. Men akta dig sjelf! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.

+

– Ja, bara vi se hans pekfinger i luften. Men akta dig sjelf! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.

Detta plumpa skämt helsades med ohyggliga skrattsalvor.

Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, dem hon färgat i blodet af de fallne kättarne på Ko lyttos, steg fram ur hopen, slängde af fötterna sina spikbeslagna träsandaler och tog den ena i hand som vapen.

@@ -1462,7 +1459,7 @@

Emellertid hade Pylades’ sista bref innehållit följande lugnande ord:

„Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen hvila i Piræeos till aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro blandade i massan, och det kan ej fela, att den snart tågar tillbaka till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för en mängd Athanasianer. Detta blir en ny orsak till hvad som i alla händelser skall ske.“

Dessa ord voro, som nämndt, af lugnande beskaffenhet för Annæus Domitius. Men han fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och för sent blefve det, när Petros efter gudstjensten finge lediga händer och kunde utskicka sina prester som sjelfskrifna ledare af hopen. Dessa skulle otvifvelaktigt afvärja faran från Krysanteus och rikta pöbelns raseri åt andra håll.

-

Efter dansens nöjen kom bordets. Villans arkimagirus hade utvecklat en talang, som bidrog att hålla sällskapets stämning på den punkt, den hunnit. Sjelfva tärningarne, som under desserten framhades, blefvo slagna ur brädet af den ystra konversationen. Gästerna betjenades af utvalda slafgossar, hvilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymeradt vatten öfvergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäfves påminde Annæus Domitius med en anstrykning af allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och theologiska öfvertygelse: man skrattade åt Kristianernas trehöfdade gud, likasom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu egt en ljungeld, så måste de vilda hädelserna nedkallat den öfver sällskapets hufvuden.

+

Efter dansens nöjen kom bordets. Villans arkimagirus hade utvecklat en talang, som bidrog att hålla sällskapets stämning på den punkt, den hunnit. Sjelfva tärningarne, som under desserten framhades, blefvo slagna ur brädet af den ystra konversationen. Gästerna betjenades af utvalda slafgossar, hvilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymeradt vatten öfvergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäfves påminde Annæus Domitius med en anstrykning af allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och theologiska öfvertygelse: man skrattade åt Kristianernas trehöfdade gud, likasom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu egt en ljungeld, så måste de vilda hädelserna nedkallat den öfver sällskapets hufvuden.

Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den visa läran, som bjuder att lefva, sålänge man lefver. Man var nio vid bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och benrangelsmannen, som fanns i beredskap, emedan han, der gästerna så fordrade, aldrig borde saknas i ett välförsedt och gästfritt hus, benrangelsmannen infördes och fick plats mellan gästerna, på en af de svällande hvilosofforna kring bordet. Man bekransade honom, man satte bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.

Under denna scen inträdde taffeltäckaren, hviskade något i sin herres öra och gick.

Annæus Domitius steg upp, tog en slef och slog henne kraftigt emot den stora, midt på bordet bland dessertens mångfaldiga läckerheter stående bålen, tilldess han medelst denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga sig sällskapets öra.

@@ -1470,7 +1467,7 @@

– Barn, jag nämnde nyss ett ord om theologisk öfvertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför mycket allvarligt, för att ej blifva en förbisedd främling bland de skalkaktiga, bevingade kupidoner, som fladdra från edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är katekumen! Sjelf påminnes jag härom genom ankomsten af denne magre, lugne, tigande högtidlige gäst, hvars köttlösa panna J bekransat med ängens rosor, till hvars mun, som döden förseglat och förruttnelsen åter öppnat, J hafven fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock med tveggehanda tungomål. Till er, verldens barn, säger han: njuten, medan tid är, ty J skolen en gång blifva lika hålögda, köttlösa, kalla och tomma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma ögongroparne hafva blickar, som fråga mig: hvad gör du här? Mina barn, denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig att gå. Jag vördar glädjen och erkänner hennes konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, äfven när hon rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lemnar lik Pœtus, rådskammaren tills hon åter för sin spira med sansad hand. Hellre än att rebellera, aflägsnar jag mig. Dermed fredar jag tillika min katekumeniska känsla och min theologiska öfvertygelse. Jag går, för att återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa gördladt, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt, jag löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en lefnads forskning, huru nämligen förena lefnadsglädjen med katekumenens plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig af min tro, samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som derför bör stå högt öfver hvarje inkast – huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med njutningen af ett sådant förtjusande umgänge som edert.

Annæus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och aflägsnade sig med en behaglig gest.

-

– Vid Dionysos, en herrlig förevändning för att gå och intaga ett vomitiv! utbrast Karmides.

+

– Vid Dionysos, en herrlig förevändning för att gå och intaga ett vomitiv! utbrast Karmides.

– Der ha vi orsaken. Bra gissadt! Biktigt! utropade de andra.

– Älskliga Myro, fortfor Karmides, – när han talade om en illa gördlad kiton, så anspelade han väl icke på din?

@@ -1479,7 +1476,7 @@

– Hu, hvilket skämt! utbrast Myro. – Palladios, gif mig bägaren och låt mig nedskölja det i vin!

– Se här! Din skål, väninna! Karmides, hvad lider tiden?

– Tiden? Hvem talar om tiden här? Öfverlemna det ordet åt menniskorna. Det passar icke för oss odödliga gudar.

-

Fast står evigt Olympen, der Gudarne ega sin lugna Hemborg. Af stormar den ej omskakas: af skurar ej sköljes; Aldrig af snö den skyles: beständigt en ljusare luftkrets Hvälfver omkring den, och klart omflyter dess hjessa ett skimmer. Der förlusta sig dag från dag lycksaliga gudar.

+

Fast står evigt Olympen, der Gudarne ega sin lugna Hemborg. Af stormar den ej omskakas: af skurar ej sköljes; Aldrig af snö den skyles: beständigt en ljusare luftkrets Hvälfver omkring den, och klart omflyter dess hjessa ett skimmer. Der förlusta sig dag från dag lycksaliga gudar.

– Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa – låtom oss komma öfverens derom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till sist beror alltsammans på öfverenskommelse. Hvarför skulle vi då icke göra oss lyckliga och odödliga?

– Öfverenskommet! En skål för vår odödlighet!

– I vår egenskap af gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timma i Athen? Men jag förmodar, att ingen af oss faller så platt ifrån Olympen ned på den usla jorden. Således: en skål för Athen! Må det försvinna från jorden!

@@ -2296,7 +2293,7 @@

Biskopen uppmanade honom att tillsvidare följa Alkmenes exempel och dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre – lika litet som underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla läran. Medes bekände en dag för sin herre, att han öfvergått till Kristendomen.

Krysanteus blef smärtsamt öfverraskad af denna upptäckt. Företeelsen var likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att många af de i Eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att befästas i sin religiösa öfvertygelse, skyndat att omfatta Kristendomen. De talrika affall från denna lära, hvilka åtföljt Juliani tronbestigning, syntes endast hafva rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp af nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre magt var bruten, syntes hennes inre hafva mångdubblats.

Den unge Okos följde snart sin faders exempel och vann härmed Alkmenes hand. Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade arrendegården i dalen under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren. Filosofens hus var således rensadt från den inträngde fienden. Men skiljsmessan var smärtsam å ömse sidor. Medes trifdes icke på sin egen tröskel. Han gick nästan dagligen till den närbelägna villan och satte sig på sin fordna plats, som nu var intagen af en annan portvaktare. Den gamle trotjenarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med en kall helsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt hjerta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som alltid. Men striden emellan den nyförvärfvade lyckan och den bittra skiljsmessan var för tung för den åldrige Medes. Vid pass tvenne månader efter flyttningen till arrendegården var han icke mer ibland de lefvandes antal.

-

De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de kristne presterna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst inom den klass, för hvilken de serskildt voro ämnade, nämligen den fattigare och okunnigare. Här lemnade han åsido alla spekulativa forskningar och framställde den praktiska sidan af sin lära, såsom ett färdigt och fulländadt religionssystem. Han förkunnade en enda allsmägtig gud, hvars enhet bryter sig, såsom solljuset i regnbågen, till den mångfald af gudamagter, åt hvilka fäderna hade uppbyggt altaren och tempel. Han talade om religionen såsom menniskans sträfvande till Gud och till förverkligande af sin egen högre natur, som äfven han, i likhet med alla bildade hedningar, fattade såsom Guds beläte. Detta förverkligas genom sanning, skönhet och frihet. Religionen är icke blott menniskosjälens sjelfförsänkning i Gud, utan ock ett sträfvande att i den yttre verlden förverkliga Guds afsigter. För den fromma menniskan blir derför hela lifvet en religionsutöfning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och statslifvet.

+

De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de kristne presterna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst inom den klass, för hvilken de serskildt voro ämnade, nämligen den fattigare och okunnigare. Här lemnade han åsido alla spekulativa forskningar och framställde den praktiska sidan af sin lära, såsom ett färdigt och fulländadt religionssystem. Han förkunnade en enda allsmägtig gud, hvars enhet bryter sig, såsom solljuset i regnbågen, till den mångfald af gudamagter, åt hvilka fäderna hade uppbyggt altaren och tempel. Han talade om religionen såsom menniskans sträfvande till Gud och till förverkligande af sin egen högre natur, som äfven han, i likhet med alla bildade hedningar, fattade såsom Guds beläte. Detta förverkligas genom sanning, skönhet och frihet. Religionen är icke blott menniskosjälens sjelfförsänkning i Gud, utan ock ett sträfvande att i den yttre verlden förverkliga Guds afsigter. För den fromma menniskan blir derför hela lifvet en religionsutöfning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och statslifvet.

Han talade äfven om menniskoslägtets affall och nödvändigheten af en försoning. Men denna försoning har icke såsom de kristne säga, inträffat i en viss tidpunkt, utan har börjat tillika med den förste syndarens allvarliga ånger och blifvit fullbordad genom den i slägtet allt klarare framträdda bilden af den sedliga idealmenniskan.

Krysanteus föredrag upptogs med stort bifall af hans egna vänner och lärjungar. Den stora mängden af de bildade hedningarne nedsatte dem deremot af hätskhet för hans person, och emedan tonen nu en gång för alla var emot Krysanteus.

Men den folkklass, för hvilken hans religionstal hufvudsakligen voro afsedda, förblef kall och oemottaglig för desamma. De begrepo honom icke. Deras religiösa behof, om de hade något sådant, tillfredsställdes icke. De öfriga tillbakastöttes af den sedliga stränghet, som han fordrade. Hans bemödanden buro frukter, motsatta dem han hoppats. Om han ett ögonblick sväfvat i okunnighet härom, så fanns Theodoros vid hans sida, och denne var i sanningens intresse obarmhertig nog att taga fjällen från hans ögon.

@@ -3603,7 +3600,7 @@

– Sjelfmord! Hvad säger du? utbrast Petros och ville resa sig upp ur soffan, men sjönk tillbaka i densamma.

– Ack ja, min fader! Den helige formeln var ännu icke uttalad, då Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem, som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm.

– Ah!

-

– Hon dignade till golfvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo häpna och villrådiga omkring henne, och när vi slutligen besinnat oss och skyndade att rädda den flyende lifsgnistan, var hon redan slocknad. Fader, Hermione tillhör icke mer de lefvandes antal.

+

– Hon dignade till golfvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo häpna och villrådiga omkring henne, och när vi slutligen besinnat oss och skyndade att rädda den flyende lifsgnistan, var hon redan slocknad. Fader, Hermione tillhör icke mer de lefvandes antal.

Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen försjunken i oroande tankar.

– En bedröflig tilldragelse, sade han slutligen – som kommer att väcka ett mycket obehagligt uppseende och utan tvifvel skall begagnas af mina fiender till min skada. De skola bära saken till de begge kejsarnes öron och ställa den i förbindelse med testamentfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den klokhet, hvaraf du är mägtig, en berättelse om förloppet, hvilken skall sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de begge syskonen Clemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, af hvilka sjelfmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Framhåll äfven, att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot hvad illvilliga rykten företagit sig att utsprida. Tidigt i morgon skall denna berättelse vara färdig, för att omedelbart derefter afskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värf!

Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros’ askgrå ansigte, på hvilket sinnesrörelsen öfver den timade händelsen icke förmått att uppjaga den svagaste rodnad, bugade djupt och aflägsnade sig.

diff --git a/level1/SWE499304_Heidenstam.xml b/level1/SWE499304_Heidenstam.xml index ab49908..11cd328 100644 --- a/level1/SWE499304_Heidenstam.xml +++ b/level1/SWE499304_Heidenstam.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE501583_Lagerlof.xml b/level1/SWE501583_Lagerlof.xml index b2d10af..c3ecf82 100644 --- a/level1/SWE501583_Lagerlof.xml +++ b/level1/SWE501583_Lagerlof.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE53736_Koch.xml b/level1/SWE53736_Koch.xml index 58b016e..b06af77 100644 --- a/level1/SWE53736_Koch.xml +++ b/level1/SWE53736_Koch.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE8203289_Strindberg.xml b/level1/SWE8203289_Strindberg.xml index dfa5427..c6b79a9 100644 --- a/level1/SWE8203289_Strindberg.xml +++ b/level1/SWE8203289_Strindberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE8222888_Nordstrom.xml b/level1/SWE8222888_Nordstrom.xml index 8ddab72..2d56f27 100644 --- a/level1/SWE8222888_Nordstrom.xml +++ b/level1/SWE8222888_Nordstrom.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE8223723_Almqvist.xml b/level1/SWE8223723_Almqvist.xml index 1aa93d2..14ac72a 100644 --- a/level1/SWE8223723_Almqvist.xml +++ b/level1/SWE8223723_Almqvist.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -692,7 +689,7 @@

Brefvet var på tyska, enligt öfverskriften stäldt till en god och älskvärd ”Madame Elisabeth.” Stilen var icke rätt lätt att dechiffrera, till följe af de tyska skrifbokstäfvernas stora fallenhet att likna gärdesgårdar. Raderna syntes bestå af bara störar och stakar: större och mindre, dock ständigt störar och stakar. Efter något arbete ville det likväl blifva läsaren begripligt, att brefvet var till ett äldre fruntimmer, staddt på en resa till de nordliga länderna, i sällskap med ett yngre. Det tycktes vara för angelägenheter, som kunde angå litteraturen, de sköna konsterna eller till en stor del kanske blotta nöjet att resa, rätt och slätt; men derjemte måste hafva varit förknippade med något mysteriöst ändamål. På ett ställe förekom denna fras:

”Goda Elisabeth! gör allt hvad i din förmåga står till uppspårande af någon person, någon ung svensk – efter det nödvändigt måste vara af denna underbara nation – som fullkomligt svarar emot vår sjuka, vår bottenrika, vår nådiga beherrskarinnas önskningar och behof. Hvilka egenskaper denna person måste hafva, vet du redan; och vi hafva flere gånger talat derom innan din resa från Hamburg. Men hvarföre jag här förnyar min uppmaning till dig, att anstränga dig i efterforskningar, är det förvärrade, nervösa tillstånd, hvaruti vår nådiga beherrskarinna befinner sig; och gubben, hennes slägting (jag vet ännu, inför Gud! icke huru nära slägting – men jag anar, ganska nära!), synes verkligen ligga på grafvens brädd. Du måste således påskynda din hemresa. Svenskarne äro ett hemlighetsfullt folk, jag vet det, och jag förstår nog, att du kanske ej får så lätt, att lyckas i efterforskningarne; ty en svensk säger icke två ord på samma tid som en bildad och förnuftig tysk eller tyska redan hunnit säga tio. Men emellertid skola vi hoppas, att en god ängel vakar öfver dig och din resa till Norden, älskade Elisabeth! så att den hastigt nog kan upptäcka några för oss passande karakterer att sedan välja emellan. Det är af så utomordentlig vigt att lyckas i saken, hvarom frågan är, att jag omöjligen kan föreställa mig annat, än att den rätvilliga försynen bistår dig till vår nådiga beherrskarinnas tjenst och återvinst af helsa. Var undertiden likväl rädd om ditt eget bröst; ty också din fysik o. s. v.”

På ett annat ställe stod:

-

”För Isabella fruktar jag icke och tror uppriktigt dina farhågor vara till en god del inbillade. Denna fina och utomordentliga själsskönhet, som knappt en gång har sitt motstycke i hennes kropps ovanliga behag: allt detta, och mycket mera, som jag här icke behöfver upprepa, emedan vi tusen gånger derom öfverlagt, skall – såsom jag hoppas till Gud! – lägga sig, ordna sig, förvandla sig till den skönaste, den herrligaste harmoni, genom den jemnvigt, hennes väsende tvifvelsutan skall vinna en dag. En resa till nordens lugna, kalla, stärkande klimater var säkert ganska väl beräknad för detta ändamål; en resa dessutom i ditt vördnadsvärda sällskap, har omöjligen annat kunnat, än vara vår goda Isabella i högsta grad nyttig och angenäm. Vår nådiga beherrskarinna längtar dock nu efter hennes återkomst med ett begär, som gör påskyndandet af er återresa desto angelägnare. Elisabeth! jag besvär dig, att begagna första ångbåtslägenhet, som våren och den nyöppnade segelfarten nånsin medgifva, för att återvända till Tyskland. Gubben – den ur-vördnadsvärde Silfverhåringen – längtar dessutom efter dig, Elisabeth, för några högst vigtiga meddelanden, som han anser gå förlorade för verlden, derest han icke före sin död får yppa dem. Men han säger sig icke kunna gifva dessa underrättelser åt någon annan, än dig, derest icke den der unga personen med de erforderliga egenskaperna blir funnen, och med hvilken han egentligen skulle tala. Helsa ännu en gång Isabella; bed henne vara rädd om o. s. v.”

+

”För Isabella fruktar jag icke och tror uppriktigt dina farhågor vara till en god del inbillade. Denna fina och utomordentliga själsskönhet, som knappt en gång har sitt motstycke i hennes kropps ovanliga behag: allt detta, och mycket mera, som jag här icke behöfver upprepa, emedan vi tusen gånger derom öfverlagt, skall – såsom jag hoppas till Gud! – lägga sig, ordna sig, förvandla sig till den skönaste, den herrligaste harmoni, genom den jemnvigt, hennes väsende tvifvelsutan skall vinna en dag. En resa till nordens lugna, kalla, stärkande klimater var säkert ganska väl beräknad för detta ändamål; en resa dessutom i ditt vördnadsvärda sällskap, har omöjligen annat kunnat, än vara vår goda Isabella i högsta grad nyttig och angenäm. Vår nådiga beherrskarinna längtar dock nu efter hennes återkomst med ett begär, som gör påskyndandet af er återresa desto angelägnare. Elisabeth! jag besvär dig, att begagna första ångbåtslägenhet, som våren och den nyöppnade segelfarten nånsin medgifva, för att återvända till Tyskland. Gubben – den ur-vördnadsvärde Silfverhåringen – längtar dessutom efter dig, Elisabeth, för några högst vigtiga meddelanden, som han anser gå förlorade för verlden, derest han icke före sin död får yppa dem. Men han säger sig icke kunna gifva dessa underrättelser åt någon annan, än dig, derest icke den der unga personen med de erforderliga egenskaperna blir funnen, och med hvilken han egentligen skulle tala. Helsa ännu en gång Isabella; bed henne vara rädd om o. s. v.”

På ännu ett annat ställe tyckte Mannerskog sig läsa detta:

”Det vore icke ur vägen, om du derjemte, medan du reser i Sverige, kunde få veta någonting bestämdt om de Demerariska arfvingarne; ty i Sverige, om någonstädes, måste väl den ursprunglige (”der uranfängliche”) Lambert, genom sina tre systrar och sin broder Johan, hafva erhållit och sålunda efterlemnat anhörige. Detta allt är väl icke angeläget att veta, mer än blott i det ena fallet; ty dessa slägtingar, om de finnas och hvilka de än må vara, ega dock, till följe af det oss bekanta Lambertska förordnandet, hvilket jag med egna ögon läst i Amsterdam hos Braghuelen, ingen rätt till annat än de fasta egendomarne i Guyana. De Lambertska insatta kapitalerna röra dem ej. Vår nådiga beherrskarinna disponerar öfver dem helt och hållet efter sitt behag; hvarjemte jag likväl är öfvertygad, att hon, i och med det bruk hon af dem ämnar göra, rättar sig efter en föreskrift, någon efterlemnad önskan, som den ursprunglige mannen vid allt detta fästat; ehuru jag tillstår, att jag ännu icke fått se någon sådan föreskrift. Kanske utgör detta en mundtlig öfverlemning, meddelad genom Silfvergubben (”der Silbergreis”): en traditionell disposition alltså. Emellertid, goda Elisabeth! var mycket försigtig under din resa i Sverige. Jag tror visst, att de der slägtingarne i Norden kunna vara högst aktningsvärda personer, men i fall de äro talrika, hvari jag ingen omöjlighet ser, så kunna några af dem, såsom det stundom händer, vara farliga och fruktansvärda menniskor. Ty ibland månge kunna ju någre vara elake? Skulle dessa bekomma en spaning om dig, Elisabeth, och om det du medför, så kunde de våga allt för att beröfva dig det. Var derföre synnerligen rädd om skrinet, och laga, att det med penningar och dokumenter återkommer oskaddt till Hamburg; så vida du icke, enligt hvad vi förut samtalat, påträffar den der personen med de erforderliga egenskaperna, åt hvilken du, såsom vår nådiga förordnat, då i egna händer lemnar skrinet, jemte de helsningar, som du till honom erhållit. Jag måste säga, att jag är högst nyfiken att höra huru det vänder sig med hektiken, och om den medicin med vatten, hvarom man nu så mycket talar, verkligen skall kunna förmå verka på ditt bröst o. s. v.”

Brefvet tycktes i det följande åter öfvergå till de personella råd för de resande, som Mannerskog i det föregående på sina ställen varsnat; och han skyndade förbi detta, för att vidare spåra efter fortsättning af de andra ämnena, hvilka på det högsta togo hans uppmärksamhet i anspråk. Likväl fann han ingenting; och under brefvet stod slutligen blott ett Z., utmärkande brefskrifvarens namn.

diff --git a/level1/SWE8395466_Runeberg.xml b/level1/SWE8395466_Runeberg.xml index 5a587b6..1f9b6cc 100644 --- a/level1/SWE8395466_Runeberg.xml +++ b/level1/SWE8395466_Runeberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -85,7 +82,7 @@

En länge närd önskan hade gått i fullbordan: jag hade sett den brusande kaskaden vid Kyro, och Nokias dystra fors, denna sorgdrägt af svart med hvita fållar midt i naturens glada sommarskrud. Kangasalas, Imolas och Hattelmalas åsar hade för mig utvecklat sina sköna taflor. Hvilken Finnes hjerta klappar icke med gladare slag vid blotta tanken på dessa perlor i vårt lands vackra drägt? Och nu, efter en sommar tillbragt i denna nejd, så rik på naturskönheter, af hvilka få äro ens till namnet allmännare kända, huru skulle icke jag nu vara enthusiastisk för all denna fägring.

-

Jag hade tillbragt en dag i Tammerfors. Sedan den lilla stadens fabriker och anläggningar blifvit besedda, inbjöd man mig att vara med om en färd till Hattanpää egendom ej långt från staden. Jag antog gerna anbudet, ty jag hade hört berömmas den vackra parken med det sköna läget vid Pyhäjärvi. Vi anlände till målet för vårt besök. Det gammalmodiga huset med de små fönsterrutorna och det höga, brutna taket förekom mig att äga ett visst gammaldags aristokratiskt tycke, och de med vacker vördnad för forntiden bibehållna besynnerliga siraterna i trädgården intresserade mig. En promenad genom den vidsträckta, längs sjöstranden sig sträckande parken var tillräckligt lång, för att en inbjudning till hvila uppe i huset skulle förefalla välkommen, ehuru aftonen hotade att bli något lång för mig som fremmande och okänd, då ställets ägarinna gästfritt önskade att qvarhålla oss öfver soupén. Mitt sällskap, som ofta haft tillfälle att besöka Hattanpää, stannade i förmaket vid ett bord, hvarpå stod en korg delikata jordgubbar, men jag, åtföljd af ett fruntimmer, gammal bekant till mig och nu bosatt här, begaf mig för att bese de öfriga rummen och bortprata en stund på tu man hand med henne.

+

Jag hade tillbragt en dag i Tammerfors. Sedan den lilla stadens fabriker och anläggningar blifvit besedda, inbjöd man mig att vara med om en färd till Hattanpää egendom ej långt från staden. Jag antog gerna anbudet, ty jag hade hört berömmas den vackra parken med det sköna läget vid Pyhäjärvi. Vi anlände till målet för vårt besök. Det gammalmodiga huset med de små fönsterrutorna och det höga, brutna taket förekom mig att äga ett visst gammaldags aristokratiskt tycke, och de med vacker vördnad för forntiden bibehållna besynnerliga siraterna i trädgården intresserade mig. En promenad genom den vidsträckta, längs sjöstranden sig sträckande parken var tillräckligt lång, för att en inbjudning till hvila uppe i huset skulle förefalla välkommen, ehuru aftonen hotade att bli något lång för mig som fremmande och okänd, då ställets ägarinna gästfritt önskade att qvarhålla oss öfver soupén. Mitt sällskap, som ofta haft tillfälle att besöka Hattanpää, stannade i förmaket vid ett bord, hvarpå stod en korg delikata jordgubbar, men jag, åtföljd af ett fruntimmer, gammal bekant till mig och nu bosatt här, begaf mig för att bese de öfriga rummen och bortprata en stund på tu man hand med henne.

Min uppmärksamhet fästades af ett dörrstycke, föreställande en ung flicka med sköld och hjelm, öfver hvilken sväfvar en stor spindel, hängande på en tråd. På min förfrågan svarade mig min följeslagerska, att man hade en sägen om anledningen till denna tafla, hvilken alltid fäst hennes intresse; och med hemlig rysning bebodde hon det rum, hvartill denna dörr ledde, och der den unga Cecilia Boije, taflans original, fordom bott, hvarföre detta rum äfven hade något särdeles lockande för henne.

Jag bad henne förtälja mig denna sägen. „Hm,“ svarade hon leende, „det är för vidlyftigt. Jag har så intresserat mig för denna tilldragelse, att jag gjort mig den mödan att samla och ordna det ringa, jag derom kunnat få veta, och jag fruktar att ej kunna med få ord berätta dig den, just emedan jag så mycket sysselsatt mig dermed.“

„Ju vidlyftigare, ju bättre, svarade jag. Qvällen blir oss nog lång, om vi ingen annan sysselsättning ha, än att sitta och prata ingenting. Låt oss sätta oss vid det öppna fönstret här, just i denna kammare, och berätta mig din historie, det blir trefligt.“

diff --git a/level1/SWE8395467_Runeberg.xml b/level1/SWE8395467_Runeberg.xml index 7c8b782..82ae878 100644 --- a/level1/SWE8395467_Runeberg.xml +++ b/level1/SWE8395467_Runeberg.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE8410781_Snellman.xml b/level1/SWE8410781_Snellman.xml index 6b62461..4926a3a 100644 --- a/level1/SWE8410781_Snellman.xml +++ b/level1/SWE8410781_Snellman.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + @@ -244,7 +241,7 @@ III.

Då berättaren ser tillbaka på början af sednaste kapitel, så förtretar det honom rätt att der hafva anställt en beräkning öfver den tid, som förflutit mellan händelserna i det första och dem i det andra kapitlet, om eljest sådant får kallas händelser.

Ty det är besatt enfaldigt att vilja rätta skildringen efter tiden, då tvärtom tiden bör rätta sig efter skildringen. Kan läsaren icke af denna märka hvad klockan är slagen, så har antingen han låtit midnatt inträda för sin konklusionsförmåga, eller är skildringen ohjelpligen misslyckad. Som detta omöjligen kan vara händelsen, så behagade den älskvärda läsarinnan för framtiden taga sig till vara. Spelar hon sin tjusande roll under hymens dok, så har hon i erfarenheten en förträfflig tidmätare; ser hon ännu endast bland sina rosendrömmar hymens lågande fackla i en skön och leende engels hand, så kan hon ändock känna tiden i luften, som det heter; ty alla drömmar taga slut då hon vaknar, till ungefär middagstiden är sjelfva minnet af dem förjagadt, och på aftonen är hon trött af dagens möda eller dansens, eller af kavaljerers sladder.

-

Apropos af kavaljerssladder, så är, som man vet, detta det enda och bästa sätt, en modernt uppfostrad flicka eger att lära känna sin tillkommande man. Det lider dock intet tvifvel, att en sådan der kavaljer har många egenskaper, om hvilka han icke säger ett ord. Så t. ex. äro de alla, för att hafva händerna lediga för hatten samt till handskarnes af- och pådragning, utan att derföre sätta sällskapet i förlägenhet, försedda med hängslen, men samma blygsamhet, som förestafvat dem detta försigtighetsmått, hindrar dem i nio fall bland tio att nämna något derom. Att de låta dem framskymta mellan västslagen, sker endast derföre, att persedlarne äro splitter nya, af siden eller så bortåt. Skulle ej den omständigheten, att de gå på två ben, ligga för öppen dag – hvilket den icke gör hos våra moderna damer – så skulle äfven deras tystnad i detta fall böra lofordas. Felar någon i denna punkt, så inser hvarje flicka med verldserfarenhet och med det säkra omdöme, som tillhör hela könet, att en sådan kavaljer är egenkär. Mången ung dam vill kanske finna spår af denna odygd i kavaljerernas vana att oupphörligen tala om vädret. Det låter visst förmätet, då en sådan underrättar den unga damen, icke blott om hvad väderlek som bör väntas för morgondagen, utan äfven hurudant vädret är i dag, ja hurudant det var i går, sednaste veckan o. s. v. Men man hör härvid noga skilja, om de anföra något om dagens väderlek såsom vore det deras upptäckt, eller blott omtala det såsom en nyhet för dagen; ty 99 gånger bland hundrade säga de i detta afseende intet annat, än hvad de förut någonstädes hört berättas. Helt och hållet kan man likväl icke fritaga en kavaljer från begäret att lysa, om han alltför mycket brådskar att lemna sin dam del af den intressanta nyheten, hvilken hon kanske sjelf skulle önskat meddela honom. Väntar han deremot och går han så långt i sjelfförsakelse, att han, då hennes tjusande läppar uttalat det intagande: «Vi ha ett rätt vackert väder i dag», utropar ett: kors! ack så intressant! eller något dylikt, så kan hon vara säker på, att hans frack innesluter en högtänkt och ädel själ. En sådan kavaljer måste säkert bli en uppmärksam och undergifven äkta man.

+

Apropos af kavaljerssladder, så är, som man vet, detta det enda och bästa sätt, en modernt uppfostrad flicka eger att lära känna sin tillkommande man. Det lider dock intet tvifvel, att en sådan der kavaljer har många egenskaper, om hvilka han icke säger ett ord. Så t. ex. äro de alla, för att hafva händerna lediga för hatten samt till handskarnes af- och pådragning, utan att derföre sätta sällskapet i förlägenhet, försedda med hängslen, men samma blygsamhet, som förestafvat dem detta försigtighetsmått, hindrar dem i nio fall bland tio att nämna något derom. Att de låta dem framskymta mellan västslagen, sker endast derföre, att persedlarne äro splitter nya, af siden eller så bortåt. Skulle ej den omständigheten, att de gå på två ben, ligga för öppen dag – hvilket den icke gör hos våra moderna damer – så skulle äfven deras tystnad i detta fall böra lofordas. Felar någon i denna punkt, så inser hvarje flicka med verldserfarenhet och med det säkra omdöme, som tillhör hela könet, att en sådan kavaljer är egenkär. Mången ung dam vill kanske finna spår af denna odygd i kavaljerernas vana att oupphörligen tala om vädret. Det låter visst förmätet, då en sådan underrättar den unga damen, icke blott om hvad väderlek som bör väntas för morgondagen, utan äfven hurudant vädret är i dag, ja hurudant det var i går, sednaste veckan o. s. v. Men man hör härvid noga skilja, om de anföra något om dagens väderlek såsom vore det deras upptäckt, eller blott omtala det såsom en nyhet för dagen; ty 99 gånger bland hundrade säga de i detta afseende intet annat, än hvad de förut någonstädes hört berättas. Helt och hållet kan man likväl icke fritaga en kavaljer från begäret att lysa, om han alltför mycket brådskar att lemna sin dam del af den intressanta nyheten, hvilken hon kanske sjelf skulle önskat meddela honom. Väntar han deremot och går han så långt i sjelfförsakelse, att han, då hennes tjusande läppar uttalat det intagande: «Vi ha ett rätt vackert väder i dag», utropar ett: kors! ack så intressant! eller något dylikt, så kan hon vara säker på, att hans frack innesluter en högtänkt och ädel själ. En sådan kavaljer måste säkert bli en uppmärksam och undergifven äkta man.

För öfrigt inses utomordentligen lätt, att en kavaljers tal om den eller den supeen, om sednaste balen eller spektaklet, hör till samma kategori, som väderreflexionerna. Möjligen må en äkta kavaljer under pågående spektakel säga, att den eller den af de spelande är charmant, då han nyss förut hört personens spel handklappas, men aldrig bör han före nästföljande afton utlåta sig öfver pjesen, eller på en bal vid första françaisen klaga öfver värme; ty detta skulle bevisa egenkärlek och fallenhet för egna tycken. Vare långt ifrån oss att vilja beröfva balkonversationen dess mest pikanta och lifgifvande krydda, de ömsesidiga försäkringarne om den «förfärliga» hettan. Men att vilja gälla för dennas upptäckare och genast vid första dansen meddela sin sköna moitié denna upptäckt, vittnar om ett alltför stort begär att utmärka sig. Utbreder man sig deremot senare på qvällen öfver det rikhaltiga ämnet, så kan det alltid förutsättas, att både upptäckten och reflexionerna tillhöra någon annan serdeles snillrik person af sällskapet. Det synes också derföre blifvit god ton att först vid andra valsen eller tredje françaisen göra värme, qvalm, hetta till allmänna samtalsämnen. Beklaga bör man blott de olägenheter, som härmed äro förknippade, hvaribland må räknas: att balen derigenom först något senare än eljest blir rätt animerad, att damerna i allmänhet först då hafva tillfälle att visa sina solfjädrar, och serdeles de bland de ogifta, hvilka hunnit odödligheten (d. v. s. tjugufyra år) och hvilka icke kunna påräkna några skyldighetsdansörer, då först kunna aflägga sina shawletter. En ojemförligt mindre olägenhet är den, som medföres af hvarje modern likformighet, att man icke lika säkert som eljest af personens uppförande kan sluta till hans tänkesätt.

Men faran att förstora denna sistnämnda svårighet åtföljer tyvärr äfven hvarje författarskap, som vill vara lärorikt. Vore undertecknad ej så fast öfvertygad, att ingen rätt kavaljer läser mera än titelbladet till dessa ovärderliga skildringar och recensionen öfver dem i Aftonbladet, hvilken i förbigående sagdt också är byggd på ett sådant kavaljersstudium, så skulle han icke våga att här så öppet utreda den återstående vigtiga frågan, huru en ung dam – en äldre har alltid mera direkta och så att säga handgripliga medel för pröfningen – kan öfvertyga sig om en kavaljers uppriktiga och trogna kärlek. Att detta ej kan utletas ur hvad en kavaljer säger, är tydligt, då han hvarken talar eller bör tala om annat än vädret, supeer, baler och spektakler, och då, såsom visats, den värma, han på en bal försäkrar sig tydligen förspörja, ofta är illusorisk. Hvarje flicka vet deremot, att det mest osvikliga tecken – uppbjudning till kottiljongen en vecka förrän den dansas kommer dernäst – på sann kärlek visar sig i riktningen af hans lorgnett eller operakikare. Är den en hel afton fästad för ögat och, med högst en half minuts afbrott, har samma riktning, så kan frågan anses vara så godt som afgjord. Men blott «så godt som»; ty här återstår en punkt af högsta vigt, som troligen endast få af det täcka könet lärt sig att gifva akt på – jag menar de älskansvärda få, hvilka undertecknad muntligen gjort uppmärksamma på saken.

diff --git a/level1/SWE914400_Wagner.xml b/level1/SWE914400_Wagner.xml index fffae61..fd95014 100644 --- a/level1/SWE914400_Wagner.xml +++ b/level1/SWE914400_Wagner.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - + diff --git a/level1/SWE9491746_Bergman.xml b/level1/SWE9491746_Bergman.xml index 541c128..6025db3 100644 --- a/level1/SWE9491746_Bergman.xml +++ b/level1/SWE9491746_Bergman.xml @@ -1,9 +1,6 @@ - - - - +